Västergötland (Djurvärld—Kyrklig konst) 979 motsättningen mellan bergland och slättbygd som på olikheten i berggrund. Större delen av ytan täckes av skog. Barrskogen har största utbredningen och täcker framför allt de magra urbergsområdena i landskapets ö. del. Lövskogarna äro mindre vidsträckta och finnas mest kring vattendragen samt på silur-bergen. De viktigaste lövträden äro björk, ek och bok. I trakten innanför Göteborg är eken rätt framträdande. Bokens nordgräns går från TTunneberg över trakten av sjön Mjörn och Ulricehamn samt vidare åt s. ö. in i Småland. I lövskogar och lövängar ingå även ask, alm, lind, lönn, hassel m. fl. I Älvsborgs län utbreda sig stora ljunghedar, som dock numera till stor del planterats med barrskog. Särskilt kända äro de s. k. Svältorna. I Falbygden och på Kinnekulle finnas smärre stäppartade områden, överensstämmande med Ölands alvar. Mossarna äro talrika i ö. höglandsområdet. Största delen av V:s åkerslätt ligger inom Skaraborgs län. K. A. Djurvärlden liknar omgivande landskaps. Vid sjöarna på slättbygden är fågellivet rikt. Särskilt ryktbar var Hornborgasjön förr, men genom en sänkning har fågellivet där fördärvats. Hägerkolonier finnas flerstädes, t. ex. vid sjön Såkern i Hillareds socken. Råkor häcka på slättbygden, likaså kornsparv. Av sydligare däggdjur märkas mullvad, hasselmus och iller. Älg och rådjur ha medelgod stam. Vargen utrotades omkr. 1870, enstaka lodjur skötos ännu på 1890-talet. Om fiskfaunan i Vänern se Värmland, sp. 941. Röding förekommer som relikt från ishavstiden i Vättern och några mindre sjöar i V. Motsv. relikter av lägre kräftdjur finnas även i flera sjöar i V., bl. a. i Mjörn. Om relikter i Vänern se Värmland, sp. 941. Lönnb. Bebyggelse och näringsliv. V. har numera på grund av Göteborgs snabba tillväxt större folkmängd än något annat svenskt landskap. Sedan gammalt äro såväl de egentliga slättbygderna som Falbygden tätt befolkade jordbruksbygder. 1 södra V. äro jordbruksbygderna mer bundna till dalgångarnas sediment, men särskilt i Boråstrakten förekommer även en ganska ansenlig odling på de moräntäckta platåerna. Genom mångsidigt utnyttjande av höglandets sparsamma naturtillgångar har inom den s. k. Sjuhäradsbygden (se d. o.) eller Knallebygden, särskilt i Kinds och Marks härader, hemindustrien utvecklats till större omfattning än annorstädes i Sverige. Här, liksom flerstädes på slättbygderna, ha industrier och kommunikationer skapat mer el. mindre betydande folkanhopningar. Särskilt Viskadalen har starkt utvecklad textilindustri med Borås, Rydboholm, Viskafors, Fritsla, Kinna m. fl. industrisamhällen. 1 Göta älvs tättbebyggda dal, som är urgammal samfärds-led mellan jordbruksbygderna kring Vänern och havet, ha genom kraftverks- och kanalanläggningarna en livlig industri och samfärdsel uppstått, främst i Vänersborg, Vargön, Trollhättan, Lilla Edet, Göta, Bohus samt framför allt Göteborg. Bland övriga industriorter märkas främst Mölndal, Alingsås, Lidköping och Tidaholm. Göteborg är Väst-sveriges förnämsta hamn. Vid Vänern och Vättern saknas inom V. mera betydande hamnar, för vissa delar av södra V. äro däremot 980 Hallandsstäderna Varberg och Falkenberg av betydelse. Mariestad, Skara, Hjo. Falköping och Ulricehamn äro huvudsaki. handelscentra för omgivande jordbruksbygder; Skövde är garnisons-, industri- och handelsort. Västgöta-bergen, särskilt Kinnekulle, Billingen och Falbygdens berg, leverera råmaterial för kalk-och cementtillverkning. Även skogsbruk spelar en viss roll. Se vidare art. om Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs o c h B o h u s 1 ä n. O. Sjn. Kyrklig konst. En följd av befolkningens tidiga övergång till kristendomen är rikedomen på kyrkobyggnader från äldsta medeltid (nu dock i stor utsträckning ombyggda). Det äldsta kyrkobyggnadsbeståndet är koncentrerat kring Skara, Falköping och Kinnekulle. Byggnadsmaterial i dessa tidiga kyrkor är allmännast sandsten. Den ålderdomligaste murtypen torde vara skalmurar med täml. tunna, tuktade skift (t. ex. Husaby), men redan tidigt torde man ha övergått till ren huggstensteknik (t. ex. Valstad). Byggnadstypen är dels den allmänna romanska med halvrund korabsid, dels ock med rakslutet kor. Redan tidigt uppträder rik figural skulpturutsmyckning, än rå och primitiv, t. ex. i Strö, än mera skolad, t. ex. i Skälvum och Forshem. I portalbågar förekommer understundom det normandiska sicksackmotivet (t. ex. i Skalunda), ett av de många drag, som peka på inflytande västerifrån under V:s äldre medeltid. Den äldsta stenbyggnadsperioden når in på 1100-talet; Forsby kyrka t. ex. är daterad 1135, men de enkla, oornerade kyrkorna synas vara betydligt äldre, kanske redan från 1000-talets slut. Under missionstiden -— 1000-talet — var sannolikt stavbyggnadstekniken den allmännaste ehuru kanske ej den enda. Av de äldsta stavkyrkorna äro endast rester bevarade. En helt bevarad stavkyrka, Hedareds kapell (se d. o.), torde vara betydligt yngre. Under senare delen av 1100-talet synes en sydlig kulturström sätta in, representerad av rundkyrkor, därav en bevarad, samt lisen-prydda absidkyrkor. Vid 1200-talets inbrott torde slättbygdens socknar i huvudsak vara tillgodosedda med kyrkobyggnader, under det att i skogsbygderna, dit kristendomen framträngde långsammare, kyrkobyggandet fortsatte. Dessa kyrkor äro i planen rektangulära; material är gråsten eller trä. Det förnämsta monumentet i fransk-gotisk stil är Värnhems klosterkyrka (se V a r n h e m), från omkr. mitten av 1200-talet, under det att en ombyggnad, ung. vid samma tid, av Skara domkyrka (se d. o.), urspr. romansk, visar engelska särdrag. Samtidigt torde Skövde och Falköpings kyrkor ha tillkommit. Dessa liksom Värnhems äro i sin skulpturala ornering ej främmande för gotländsk unggotik. — På medeltida valvmålning är landskapet mycket fattigt; rikare är stenskulpturen, representerad av arkitekturreliefer och dopfuntar. De äldsta dopfuntarna, fyrkantiga eller cylindriska, äro ornerade med djurornament i ristning eller låg relief. Senare uppträda i hög relief på den ofta arkadindelade skålen verkliga figurscener med en blandning av kristet och fornnordiskt innehåll; omkr. 1100-talets mitt spåras inflytande från den samtida sten-