Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västergötland - Växtvärld - Djurvärld - Bebyggelse och näringsliv - Kyrklig konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västergötland (Djurvärld—Kyrklig konst)
979
motsättningen mellan bergland och slättbygd
som på olikheten i berggrund. Större delen
av ytan täckes av skog. Barrskogen har
största utbredningen och täcker framför allt de
magra urbergsområdena i landskapets ö. del.
Lövskogarna äro mindre vidsträckta och
finnas mest kring vattendragen samt på
silur-bergen. De viktigaste lövträden äro björk, ek
och bok. I trakten innanför Göteborg är eken
rätt framträdande. Bokens nordgräns går
från TTunneberg över trakten av sjön Mjörn
och Ulricehamn samt vidare åt s. ö. in i
Småland. I lövskogar och lövängar ingå även
ask, alm, lind, lönn, hassel m. fl. I Älvsborgs
län utbreda sig stora ljunghedar, som dock
numera till stor del planterats med barrskog.
Särskilt kända äro de s. k. Svältorna. I
Falbygden och på Kinnekulle finnas smärre
stäppartade områden, överensstämmande med
Ölands alvar. Mossarna äro talrika i ö.
höglandsområdet. Största delen av V:s åkerslätt
ligger inom Skaraborgs län. K. A.
Djurvärlden liknar omgivande landskaps.
Vid sjöarna på slättbygden är fågellivet rikt.
Särskilt ryktbar var Hornborgasjön förr, men
genom en sänkning har fågellivet där
fördärvats. Hägerkolonier finnas flerstädes, t. ex.
vid sjön Såkern i Hillareds socken. Råkor
häcka på slättbygden, likaså kornsparv. Av
sydligare däggdjur märkas mullvad,
hasselmus och iller. Älg och rådjur ha medelgod
stam. Vargen utrotades omkr. 1870, enstaka
lodjur skötos ännu på 1890-talet. Om
fiskfaunan i Vänern se Värmland, sp. 941.
Röding förekommer som relikt från ishavstiden i
Vättern och några mindre sjöar i V. Motsv.
relikter av lägre kräftdjur finnas även i flera
sjöar i V., bl. a. i Mjörn. Om relikter i
Vänern se Värmland, sp. 941. Lönnb.
Bebyggelse och näringsliv. V. har numera
på grund av Göteborgs snabba tillväxt större
folkmängd än något annat svenskt landskap.
Sedan gammalt äro såväl de egentliga
slättbygderna som Falbygden tätt befolkade
jordbruksbygder. 1 södra V. äro
jordbruksbygderna mer bundna till dalgångarnas sediment,
men särskilt i Boråstrakten förekommer även
en ganska ansenlig odling på de moräntäckta
platåerna. Genom mångsidigt utnyttjande av
höglandets sparsamma naturtillgångar har
inom den s. k. Sjuhäradsbygden (se d. o.) eller
Knallebygden, särskilt i Kinds och Marks
härader, hemindustrien utvecklats till större
omfattning än annorstädes i Sverige. Här,
liksom flerstädes på slättbygderna, ha
industrier och kommunikationer skapat mer el.
mindre betydande folkanhopningar. Särskilt
Viskadalen har starkt utvecklad textilindustri
med Borås, Rydboholm, Viskafors, Fritsla,
Kinna m. fl. industrisamhällen. 1 Göta älvs
tättbebyggda dal, som är urgammal
samfärds-led mellan jordbruksbygderna kring Vänern
och havet, ha genom kraftverks- och
kanalanläggningarna en livlig industri och
samfärdsel uppstått, främst i Vänersborg,
Vargön, Trollhättan, Lilla Edet, Göta, Bohus samt
framför allt Göteborg. Bland övriga
industriorter märkas främst Mölndal, Alingsås,
Lidköping och Tidaholm. Göteborg är
Väst-sveriges förnämsta hamn. Vid Vänern och
Vättern saknas inom V. mera betydande
hamnar, för vissa delar av södra V. äro däremot
980
Hallandsstäderna Varberg och Falkenberg av
betydelse. Mariestad, Skara, Hjo. Falköping
och Ulricehamn äro huvudsaki. handelscentra
för omgivande jordbruksbygder; Skövde är
garnisons-, industri- och handelsort.
Västgöta-bergen, särskilt Kinnekulle, Billingen och
Falbygdens berg, leverera råmaterial för
kalk-och cementtillverkning. Även skogsbruk
spelar en viss roll. Se vidare art. om
Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs
o c h B o h u s 1 ä n. O. Sjn.
Kyrklig konst. En följd av befolkningens
tidiga övergång till kristendomen är
rikedomen på kyrkobyggnader från äldsta
medeltid (nu dock i stor utsträckning ombyggda).
Det äldsta kyrkobyggnadsbeståndet är
koncentrerat kring Skara, Falköping och
Kinnekulle. Byggnadsmaterial i dessa tidiga kyrkor
är allmännast sandsten. Den ålderdomligaste
murtypen torde vara skalmurar med täml.
tunna, tuktade skift (t. ex. Husaby), men
redan tidigt torde man ha övergått till ren
huggstensteknik (t. ex. Valstad).
Byggnadstypen är dels den allmänna romanska med
halvrund korabsid, dels ock med rakslutet
kor. Redan tidigt uppträder rik figural
skulpturutsmyckning, än rå och primitiv,
t. ex. i Strö, än mera skolad, t. ex. i Skälvum
och Forshem. I portalbågar förekommer
understundom det normandiska sicksackmotivet
(t. ex. i Skalunda), ett av de många drag,
som peka på inflytande västerifrån under
V:s äldre medeltid.
Den äldsta stenbyggnadsperioden når in på
1100-talet; Forsby kyrka t. ex. är daterad
1135, men de enkla, oornerade kyrkorna
synas vara betydligt äldre, kanske redan från
1000-talets slut. Under missionstiden -—
1000-talet — var sannolikt stavbyggnadstekniken
den allmännaste ehuru kanske ej den enda. Av
de äldsta stavkyrkorna äro endast rester
bevarade. En helt bevarad stavkyrka, Hedareds
kapell (se d. o.), torde vara betydligt yngre.
Under senare delen av 1100-talet synes en
sydlig kulturström sätta in, representerad av
rundkyrkor, därav en bevarad, samt
lisen-prydda absidkyrkor. Vid 1200-talets inbrott
torde slättbygdens socknar i huvudsak vara
tillgodosedda med kyrkobyggnader, under det
att i skogsbygderna, dit kristendomen
framträngde långsammare, kyrkobyggandet
fortsatte. Dessa kyrkor äro i planen
rektangulära; material är gråsten eller trä. Det
förnämsta monumentet i fransk-gotisk stil är
Värnhems klosterkyrka (se V a r n h e m), från
omkr. mitten av 1200-talet, under det att en
ombyggnad, ung. vid samma tid, av Skara
domkyrka (se d. o.), urspr. romansk, visar
engelska särdrag. Samtidigt torde Skövde och
Falköpings kyrkor ha tillkommit. Dessa
liksom Värnhems äro i sin skulpturala ornering
ej främmande för gotländsk unggotik. — På
medeltida valvmålning är landskapet mycket
fattigt; rikare är stenskulpturen,
representerad av arkitekturreliefer och dopfuntar. De
äldsta dopfuntarna, fyrkantiga eller
cylindriska, äro ornerade med djurornament i
ristning eller låg relief. Senare uppträda i hög
relief på den ofta arkadindelade skålen
verkliga figurscener med en blandning av kristet
och fornnordiskt innehåll; omkr. 1100-talets
mitt spåras inflytande från den samtida sten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
