Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västergötland - Kyrklig konst - Etnografi - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
981
Västergötland (Etnografi—Förhistoria)
982
skulpturen på Gotland och i övriga
götalandskap. Flera stenhuggarnamn äro kända,
Johannes. Othelric, Harald. En monumentgrupp
av betydelse är gravstenarna, prydda av
lilje-mönster, rankor eller figurer, samt
gravvårdar i kistform med höga gavelhällar.
Träskulpturen är täml. rikt representerad för
hela medeltiden, i synnerhet från romansk
och unggotisk tid. För konsthantverket
karakteristiska äro de originella, smidda
järnbeslagen på kyrkdörrar, mest i Skaraborgs
län. Reformationstiden inledde ett avbrott i
den kyrkliga konstutövningen. Vid
1500-talets slut började kyrkan i Mariestad
byggas i ett slags sengotisk stil, och under
1600-talet fingo flera städer nya kyrkor eller
ombyggdes de gamla, Ulricehamn, Lidköping,
Borås, Alingsås. I skogsbygderna fortlevde
en ofta originell träbyggnadskonst (t. ex.
Habo). Inredningsföremål med
broskornamen-tik anskaffades i flera kyrkor. Under
1700-talet blev det vanligt att utvidga kyrkorna
mot ö., de plana eller välvda trätaken
smyckades med målning i en ofta expressiv
stil. Även 1800-talet har bidragit med
om-och nybyggnader, varigenom V:s en gång
rika förråd av tidig kyrkoarkitektur mycket
förminskats. S. H-d.
Etnografi. Ur etnografisk synpunkt utgör
V. kärnan inom det götiska kulturområdet och
uppvisar ett stort antal av dettas
karakteristika. I mycket stor utsträckning har byns
sociala organisation bevarats långt fram mot
våra dagar, och i anslutning härtill har även
byarnas form länge haft en ålderdomlig
prägel. Till skillnad mot i Uppsverige möter man
emellertid i V. icke den solskiftade (se Skifte,
sp. 1093) radbyn, medan däremot
ålderdomligare byformer, ss. klumpbyar och
korsvägs-byar, satt sin prägel på landskapet.
Gårds-formerna äro också i allm. mindre
regelbundna. Särskilt i de centrala och v. delarna
möter man ofta den tvålängade gården,
där ekonomibyggnaderna ligga under ett tak.
V:s gamla folkkultur torde generellt sett
kunna betraktas som mycket ålderdomlig, om
också olika delar av landskapet i detta
hänseende äro av olika karaktär. Särskilt
byggnaderna på Kållandsö ha bevarat många
konservativa drag. Mindre ålderdomlig är
Vads-bobygden uppe i n. ö., liksom även
knallebyg-derna på Svältorna, vilka i åtskilliga fall
kännetecknas av kulturnyheter, som delvis stå
i samband med den härifrån bedrivna livliga
gårdfarihandeln, som sträckte sig över hela
riket. Den ålderdomlighet, som präglar
bebyggelsen och redskapsinventariet, möter också
inom folkseden.
V. äger inom sina gränser flera betydande
kulturhistoriska museer, bl. a. i Skara,
Vänersborg och Borås. Under senare år har
även ett omfattande arbete för utforskandet
av den gamla västgötska folkkulturen ägt
rum. G. Brg.
Förhistoria. Snart efter isbefrielsen
uppträder på västkusten en primitiv kultur av
israndsbetonad karaktär, och till en tid före
Ancylussjöns största utbredning, el. omkr.
7,000 f. Kr., har daterats ett boplatsfynd vid
Kungsladugård i Göteborg. I det inre av V.
äro tre fynd av benharpuner de äldsta kända
artefakterna.
Från västkusten utbreder sig den äldre
stenålderns boplatskultur till V:s v. delar.
Särskilt betydelsefullt blev det bygdecentrum,
som uppstod kring Vänerns s. v. spets, där
talrika boplatser med Lihultsyxor (Väneryxor)
anträffats. Utmed Vänern och de i den
mynnande åarna sprider sig härifrån denna äldre
jägar- och fiskarkultur för att över sjöstråket
i mell. Vadsbo nå fram till Vättern.
Den äldre stenåldersbebyggelsen var
bunden vid stränderna. Slätterna tagas i
anspråk först med uppträdandet av den till
jordbruk och boskapsskötsel knutna
megalitkulturen. Med detta skede i utvecklingen
koloniseras Falbygden och får den karaktär av
landskapets huvudbygd, som den bibehåller
till bronsålderns slut. Fynden av tunnackiga
flintyxor äro här särskilt talrika, och en
gravbyggnad med dösartad karaktär har
anträffats vid Slutarp. Gånggriftstidens
bondesamhällen ha inom samma trakt efterlämnat
en rik formsvit av megalitkulturens vapen,
redskap och prydnader samt ej mindre än
omkr. 230 gånggrifter.
Fr. o. m. döstiden utbreder sig
megalitkulturen även över övriga delar av landskapet,
särskilt kraftigt på slätterna. Seden att bygga
gånggrifter nådde emellertid ej utanför
Falbygden och Valle härad, men under
stenålderns sista skede uppfördes hällkistor över
större delen av V. Ganska många lösfynd ha
gjorts även i avlägsna skogstrakter.
Som ett ortsfrämmande inslag under
gång-griftstiden har man på spridda ställen
funnit omkr. ett tiotal jordgravar med båtyxor,
håleggade flintyxor o. dyl.
Bronsålderskulturen i V. når sin rikaste
utbildning på Falbygden och inom det
angränsande Valle härad. Talrika gravar från
olika perioder ha här anträffats. Den yttre
formen är det jordblandade röset eller inom
mycket kullerstensrika trakter det stora
jordfria röset. Fynden ha den allmänt nordiska
karaktären. Om en lokal yxtillverkning vittna
dock flera fynd av gjutformar, och för en
västsvensk grupp av glasögonformade spännen
ligger fyndcentrum i V. Bland den yngre
bronsålderns många depåfynd av halsringar,
hängkärl och spännen m. m. må nämnas de
från Hjälmared i Alingsås landsförsamling,
Nya Äsle i Äsle socken och Slättäng i
Vår-kumla socken. Särskilt märklig är
Gerums-manteln (se d. o.).
Efter bronsåldern följa några årh. av
fullständig fyndlöshet. När fynd åter börja visa
sig, har järnet blivit känt. Från
århundradena närmast f. Kr. finnes över ett 50-tal
gravfält under flat mark med torftigt
utstyrda små brandgropar, i regel belägna på
grusåsar. Huvudmassan av dessa gravfält
ligger på lerslätterna. Från Falbygden
(Jät-tene) härstammar ett märkligt fynd av en
gjutmästares förråd av halvfärdiga spännen,
bronstenar, städ m. m. Vid denna tid
uppträda de första romerska fabriksalstren,
några capuanska bronskärl, begagnade som
gravu rnor.
Från romersk järnålder finnas flera
präktiga fynd. Glasvaror och metallkärl från
romarrikets verkstäder sökte sig hit upp till
storböndernas gårdar. Gravskicket visar både
likbränning och jordande. Den förhärskande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
