981 Västergötland (Etnografi—Förhistoria) 982 skulpturen på Gotland och i övriga götalandskap. Flera stenhuggarnamn äro kända, Johannes. Othelric, Harald. En monumentgrupp av betydelse är gravstenarna, prydda av lilje-mönster, rankor eller figurer, samt gravvårdar i kistform med höga gavelhällar. Träskulpturen är täml. rikt representerad för hela medeltiden, i synnerhet från romansk och unggotisk tid. För konsthantverket karakteristiska äro de originella, smidda järnbeslagen på kyrkdörrar, mest i Skaraborgs län. Reformationstiden inledde ett avbrott i den kyrkliga konstutövningen. Vid 1500-talets slut började kyrkan i Mariestad byggas i ett slags sengotisk stil, och under 1600-talet fingo flera städer nya kyrkor eller ombyggdes de gamla, Ulricehamn, Lidköping, Borås, Alingsås. I skogsbygderna fortlevde en ofta originell träbyggnadskonst (t. ex. Habo). Inredningsföremål med broskornamen-tik anskaffades i flera kyrkor. Under 1700-talet blev det vanligt att utvidga kyrkorna mot ö., de plana eller välvda trätaken smyckades med målning i en ofta expressiv stil. Även 1800-talet har bidragit med om-och nybyggnader, varigenom V:s en gång rika förråd av tidig kyrkoarkitektur mycket förminskats. S. H-d. Etnografi. Ur etnografisk synpunkt utgör V. kärnan inom det götiska kulturområdet och uppvisar ett stort antal av dettas karakteristika. I mycket stor utsträckning har byns sociala organisation bevarats långt fram mot våra dagar, och i anslutning härtill har även byarnas form länge haft en ålderdomlig prägel. Till skillnad mot i Uppsverige möter man emellertid i V. icke den solskiftade (se Skifte, sp. 1093) radbyn, medan däremot ålderdomligare byformer, ss. klumpbyar och korsvägs-byar, satt sin prägel på landskapet. Gårds-formerna äro också i allm. mindre regelbundna. Särskilt i de centrala och v. delarna möter man ofta den tvålängade gården, där ekonomibyggnaderna ligga under ett tak. V:s gamla folkkultur torde generellt sett kunna betraktas som mycket ålderdomlig, om också olika delar av landskapet i detta hänseende äro av olika karaktär. Särskilt byggnaderna på Kållandsö ha bevarat många konservativa drag. Mindre ålderdomlig är Vads-bobygden uppe i n. ö., liksom även knallebyg-derna på Svältorna, vilka i åtskilliga fall kännetecknas av kulturnyheter, som delvis stå i samband med den härifrån bedrivna livliga gårdfarihandeln, som sträckte sig över hela riket. Den ålderdomlighet, som präglar bebyggelsen och redskapsinventariet, möter också inom folkseden. V. äger inom sina gränser flera betydande kulturhistoriska museer, bl. a. i Skara, Vänersborg och Borås. Under senare år har även ett omfattande arbete för utforskandet av den gamla västgötska folkkulturen ägt rum. G. Brg. Förhistoria. Snart efter isbefrielsen uppträder på västkusten en primitiv kultur av israndsbetonad karaktär, och till en tid före Ancylussjöns största utbredning, el. omkr. 7,000 f. Kr., har daterats ett boplatsfynd vid Kungsladugård i Göteborg. I det inre av V. äro tre fynd av benharpuner de äldsta kända artefakterna. Från västkusten utbreder sig den äldre stenålderns boplatskultur till V:s v. delar. Särskilt betydelsefullt blev det bygdecentrum, som uppstod kring Vänerns s. v. spets, där talrika boplatser med Lihultsyxor (Väneryxor) anträffats. Utmed Vänern och de i den mynnande åarna sprider sig härifrån denna äldre jägar- och fiskarkultur för att över sjöstråket i mell. Vadsbo nå fram till Vättern. Den äldre stenåldersbebyggelsen var bunden vid stränderna. Slätterna tagas i anspråk först med uppträdandet av den till jordbruk och boskapsskötsel knutna megalitkulturen. Med detta skede i utvecklingen koloniseras Falbygden och får den karaktär av landskapets huvudbygd, som den bibehåller till bronsålderns slut. Fynden av tunnackiga flintyxor äro här särskilt talrika, och en gravbyggnad med dösartad karaktär har anträffats vid Slutarp. Gånggriftstidens bondesamhällen ha inom samma trakt efterlämnat en rik formsvit av megalitkulturens vapen, redskap och prydnader samt ej mindre än omkr. 230 gånggrifter. Fr. o. m. döstiden utbreder sig megalitkulturen även över övriga delar av landskapet, särskilt kraftigt på slätterna. Seden att bygga gånggrifter nådde emellertid ej utanför Falbygden och Valle härad, men under stenålderns sista skede uppfördes hällkistor över större delen av V. Ganska många lösfynd ha gjorts även i avlägsna skogstrakter. Som ett ortsfrämmande inslag under gång-griftstiden har man på spridda ställen funnit omkr. ett tiotal jordgravar med båtyxor, håleggade flintyxor o. dyl. Bronsålderskulturen i V. når sin rikaste utbildning på Falbygden och inom det angränsande Valle härad. Talrika gravar från olika perioder ha här anträffats. Den yttre formen är det jordblandade röset eller inom mycket kullerstensrika trakter det stora jordfria röset. Fynden ha den allmänt nordiska karaktären. Om en lokal yxtillverkning vittna dock flera fynd av gjutformar, och för en västsvensk grupp av glasögonformade spännen ligger fyndcentrum i V. Bland den yngre bronsålderns många depåfynd av halsringar, hängkärl och spännen m. m. må nämnas de från Hjälmared i Alingsås landsförsamling, Nya Äsle i Äsle socken och Slättäng i Vår-kumla socken. Särskilt märklig är Gerums-manteln (se d. o.). Efter bronsåldern följa några årh. av fullständig fyndlöshet. När fynd åter börja visa sig, har järnet blivit känt. Från århundradena närmast f. Kr. finnes över ett 50-tal gravfält under flat mark med torftigt utstyrda små brandgropar, i regel belägna på grusåsar. Huvudmassan av dessa gravfält ligger på lerslätterna. Från Falbygden (Jät-tene) härstammar ett märkligt fynd av en gjutmästares förråd av halvfärdiga spännen, bronstenar, städ m. m. Vid denna tid uppträda de första romerska fabriksalstren, några capuanska bronskärl, begagnade som gravu rnor. Från romersk järnålder finnas flera präktiga fynd. Glasvaror och metallkärl från romarrikets verkstäder sökte sig hit upp till storböndernas gårdar. Gravskicket visar både likbränning och jordande. Den förhärskande