Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västergötland - Förhistoria - Historia - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
983
Västergötland (Historia—Litteraturanvisningar)
984
gravformen är det jordblandade röset. Redan
vid tiden omkr. Kr. f. synes man ha börjat
uppföra domarringar, vilka jämte gänggrifterna
utgöra det mest karakteristiska inslaget i V :s
fornminnesbestånd. Nämnas må de stora
komplexen av sådana ringar vid Lagmansholm,
Brakelund i Sävare och Dala. Fornborgar
förekomma här och var i Älvsborgs län och i
Skaraborgs län ett tiotal.
Vid folkvandringstidens början skönjes en
kulturell orientering mot v. Korsformiga
spännen av västskandinaviskt ursprung
bilda en vanlig beståndsdel i grav godset.
Jordande i gravkistor fortsätter. Om tidens
rikedom vittna de båda praktfulla
guldhalskra-garna från Älleberg och Möne. Av de övriga
guldskatter i form av spiral ringar och tackor
samt brakteater, varpå landskapet är så rikt,
tillhör största delen n. v. slättbygderna.
Vikingatidens gravminnen ligga gärna
samlade till gravfält av tätt liggande, vanl. små
högar. Bland större högar kunna nämnas
Bäsingen i Larv, Lumbers hög i Vånga och
Ranes hög i Flistad.
Runstenar äger V. omkr. 130, därav 4 med
äldre runraden.
En särställning i landskapets
bebyggelsehistoria intar trakten utmed Vättern. Inom
Tivedsbygden spåras enstaka bebyggelser
under brons- och järnåldern, och söderut utmed
Smålandsgränsen uppträda ej så fåtaliga
minnen från dessa åldrar, men hela sträckan från
Viken i n. till Gustav Adolf i s. synes helt
sakna fasta fornminnen. Brons- och
järnål-dersbygden i V. torde här ej ha nått längre
österut än till mell. Tidadalen. K. E. S-m.
Historia. V. synes på 800-talet ha lytt
under en för hela Sverige gemensam konung,
ehuru det intog en av förbindelser med Norge
betingad, ganska självständig ställning.
Västgötarna deltogo ivrigt i vikingatidens strider,
varom talrika runstenar vittna. Som V:s
förste lagstiftare nämnes den hedniske Lum
(se Lumberi. — Ett nytt skede i V:s
historia börjar vid år 1000, då V:s mäktige jarl
Ragnvald antog kristna tron. Kort därefter
skall även sveakonungen själv — Olof
Skötkonung — ha mottagit dopet i Husaby 1008.
Biskopssätet i Skara är känt från omkr. 1015
—22. I V. byggdes över 500 kyrkor, och V.
blev ofta tillflyktsort för kristna konungar
undan hedniska uppsvear. Skara blev centrum
för den kristna missionen i Sverige. När den
gamla konungaätten utslocknade (omkr. 1060),
blev en västgöte, Stenkil, härskare över hela
riket. Vid Stenkilska ättens utdöende på
1120-talet valde västgötarna egen konung,
dödade den uppsvenske Ragnvald och slöto
sig omsider till den östgötske Sverker d. ä.
V var, särskilt i n., fyllt av ödemarker och
stora skogar, och förbindelserna utåt gingo
mest västerut. Sedan rikets enhet på
1160-talet åter tryggats, började V. knytas allt
fastare till Sveriges övriga delar. Under äldsta
tid styrdes V. av en konungens jarl. Den
verkliga makten tillhörde dock bönderna på tinget
(alla götars ting vid Götala) samt dessas
lagman. Västgötalagen (se
Landskapslagar) är ej blott Sveriges äldsta lagbok utan
även i mångt och mycket det ålderdomligaste
minnesmärket av germanska rasens
rätts-åskådning. Det medeltida V:s lagsaga
omfat
tade hela nuv. V. och Dalsland jämte
Nordmarks härad i Värmland och Mo härad i
Småland, inalles 37 härader. Landskapets gamla
indelning i folkland, härad och by, var och en
med sin allmänning, sitt ting och sitt
folkvalda överhuvud, kom nu i växelverkan med
en administrativ indelning i härad och »bo».
I V. funnos 8 sådana bon, uppkallade efter
var sitt Uppsala öds gods. Under senare
medeltiden skedde en delning i län och fögderier,
lydande under slott; under Margaretas tid
var antalet 12. I jarlens ställe trädde nu
länsmannen, som inom sitt bo uppträdde som
statens organ, allmän åklagare och exekutor.
Författningen visar starka demokratiska drag, och
den nationella självständigheten framträder
tydligt. Först 1389 förmåddes västgötarna
att antaga Magnus Erikssons landslag. Det
gamla landstinget, som under senare
medeltiden hölls två ggr årl. (jan. och juli), omtalas
dock ännu 1613. — I V:s båda viktigaste
städer, Skara och Lödöse, möttes ofta furstar
och stormän till rådslag. De dynastiska
striderna under medeltiden hemsökte ofta V.
(slagen vid Älgarås 1205, Lena 1208, Gestilren
1210, Ilova 1275, våldsdåden på Gälakvist vid
Skara 1278; unionsfolken under Margareta
vunno sin slutliga seger över Albrekt av
Mecklenburg och tyskarna vid Falköping
1389). Som gränslandskap mot Danmark
härjades V. under så gott som alla krig, bl. a.
1452, 1511, 1520, 1566, 1612, då södra V.
stannade i Danmarks våld 1613—19 (jfr
Älvsborgs lösen), och sista gången 1676 under
den s. k. Gyldenlövefejden. Bland inre
politiska förvecklingar i V. märkes det s. k.
västgötaupproret (se d. o.) 1529. — Genom
»Regementsformen för Västergötland» (se
d. o.) 1540 blev V. åter ett administrativt
helt under en kollegial styrelse med en
ståthållare i spetsen. »Regementsformen»
försvann dock snart, men ståthållarämbetet
bibehölls. Betydande områden tillhörde dock
Magnus’, Karls och Johans hertigdömen.
Genom 1634 års R. F. delades V. i två
landshöv-dingedömen, Skaraborgs (med säte i Skara till
1660. därefter Mariestad) och Älvsborgs (med
säte i Göteborg till 1679, därefter Vänersborg,
då samtidigt Askims, Sävedals och ö. Hisings
härader avsöndrades till Göteborgs och Bohus
län). Länen voro dock intill 1719 ofta
förenade under en generalguvernör. — Redan
under medeltiden idkade V:s befolkning —
särskilt i den s. k. Sjuhäradsbygden —
tillverkning av varjehanda träsaker, som de sedan
sålde under vandringar runt Sverige,
upphovet till gårdfarihandeln (se d. o.). Under
frihetstiden uppblomstrade industrien, främst
tack vare Jonas Alströmers anläggningar för
textilindustrien i Alingsås. Jordbruket —
sedan gammalt V:s huvudnäring — gick med
stormsteg framåt, sedan vid 1800-talets
början laga skifte genomförts och
hushållningssällskap bildats. V :s fornminnesförening har
sedan 1919 ett ståtligt museum i Skara. B. Lqt.
Litteraturanvisningar. Bibliogr. av K.
Mel-lander i Biblioteksbladet 1921; C. von Linné,
»Wästgöta resa» (1747; nytr., utg. av N.
Beckman, 1928); P. A. Kjöllerström,
»Westergöt-land såsom landskap» (1919); L. A. Cederbom,
»V. Läsebok för skola och hem» (1921); A.
Lundh, »En bok om V.» (1922); Sv. Turist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
