983 Västergötland (Historia—Litteraturanvisningar) 984 gravformen är det jordblandade röset. Redan vid tiden omkr. Kr. f. synes man ha börjat uppföra domarringar, vilka jämte gänggrifterna utgöra det mest karakteristiska inslaget i V :s fornminnesbestånd. Nämnas må de stora komplexen av sådana ringar vid Lagmansholm, Brakelund i Sävare och Dala. Fornborgar förekomma här och var i Älvsborgs län och i Skaraborgs län ett tiotal. Vid folkvandringstidens början skönjes en kulturell orientering mot v. Korsformiga spännen av västskandinaviskt ursprung bilda en vanlig beståndsdel i grav godset. Jordande i gravkistor fortsätter. Om tidens rikedom vittna de båda praktfulla guldhalskra-garna från Älleberg och Möne. Av de övriga guldskatter i form av spiral ringar och tackor samt brakteater, varpå landskapet är så rikt, tillhör största delen n. v. slättbygderna. Vikingatidens gravminnen ligga gärna samlade till gravfält av tätt liggande, vanl. små högar. Bland större högar kunna nämnas Bäsingen i Larv, Lumbers hög i Vånga och Ranes hög i Flistad. Runstenar äger V. omkr. 130, därav 4 med äldre runraden. En särställning i landskapets bebyggelsehistoria intar trakten utmed Vättern. Inom Tivedsbygden spåras enstaka bebyggelser under brons- och järnåldern, och söderut utmed Smålandsgränsen uppträda ej så fåtaliga minnen från dessa åldrar, men hela sträckan från Viken i n. till Gustav Adolf i s. synes helt sakna fasta fornminnen. Brons- och järnål-dersbygden i V. torde här ej ha nått längre österut än till mell. Tidadalen. K. E. S-m. Historia. V. synes på 800-talet ha lytt under en för hela Sverige gemensam konung, ehuru det intog en av förbindelser med Norge betingad, ganska självständig ställning. Västgötarna deltogo ivrigt i vikingatidens strider, varom talrika runstenar vittna. Som V:s förste lagstiftare nämnes den hedniske Lum (se Lumberi. — Ett nytt skede i V:s historia börjar vid år 1000, då V:s mäktige jarl Ragnvald antog kristna tron. Kort därefter skall även sveakonungen själv — Olof Skötkonung — ha mottagit dopet i Husaby 1008. Biskopssätet i Skara är känt från omkr. 1015 —22. I V. byggdes över 500 kyrkor, och V. blev ofta tillflyktsort för kristna konungar undan hedniska uppsvear. Skara blev centrum för den kristna missionen i Sverige. När den gamla konungaätten utslocknade (omkr. 1060), blev en västgöte, Stenkil, härskare över hela riket. Vid Stenkilska ättens utdöende på 1120-talet valde västgötarna egen konung, dödade den uppsvenske Ragnvald och slöto sig omsider till den östgötske Sverker d. ä. V var, särskilt i n., fyllt av ödemarker och stora skogar, och förbindelserna utåt gingo mest västerut. Sedan rikets enhet på 1160-talet åter tryggats, började V. knytas allt fastare till Sveriges övriga delar. Under äldsta tid styrdes V. av en konungens jarl. Den verkliga makten tillhörde dock bönderna på tinget (alla götars ting vid Götala) samt dessas lagman. Västgötalagen (se Landskapslagar) är ej blott Sveriges äldsta lagbok utan även i mångt och mycket det ålderdomligaste minnesmärket av germanska rasens rätts-åskådning. Det medeltida V:s lagsaga omfat tade hela nuv. V. och Dalsland jämte Nordmarks härad i Värmland och Mo härad i Småland, inalles 37 härader. Landskapets gamla indelning i folkland, härad och by, var och en med sin allmänning, sitt ting och sitt folkvalda överhuvud, kom nu i växelverkan med en administrativ indelning i härad och »bo». I V. funnos 8 sådana bon, uppkallade efter var sitt Uppsala öds gods. Under senare medeltiden skedde en delning i län och fögderier, lydande under slott; under Margaretas tid var antalet 12. I jarlens ställe trädde nu länsmannen, som inom sitt bo uppträdde som statens organ, allmän åklagare och exekutor. Författningen visar starka demokratiska drag, och den nationella självständigheten framträder tydligt. Först 1389 förmåddes västgötarna att antaga Magnus Erikssons landslag. Det gamla landstinget, som under senare medeltiden hölls två ggr årl. (jan. och juli), omtalas dock ännu 1613. — I V:s båda viktigaste städer, Skara och Lödöse, möttes ofta furstar och stormän till rådslag. De dynastiska striderna under medeltiden hemsökte ofta V. (slagen vid Älgarås 1205, Lena 1208, Gestilren 1210, Ilova 1275, våldsdåden på Gälakvist vid Skara 1278; unionsfolken under Margareta vunno sin slutliga seger över Albrekt av Mecklenburg och tyskarna vid Falköping 1389). Som gränslandskap mot Danmark härjades V. under så gott som alla krig, bl. a. 1452, 1511, 1520, 1566, 1612, då södra V. stannade i Danmarks våld 1613—19 (jfr Älvsborgs lösen), och sista gången 1676 under den s. k. Gyldenlövefejden. Bland inre politiska förvecklingar i V. märkes det s. k. västgötaupproret (se d. o.) 1529. — Genom »Regementsformen för Västergötland» (se d. o.) 1540 blev V. åter ett administrativt helt under en kollegial styrelse med en ståthållare i spetsen. »Regementsformen» försvann dock snart, men ståthållarämbetet bibehölls. Betydande områden tillhörde dock Magnus’, Karls och Johans hertigdömen. Genom 1634 års R. F. delades V. i två landshöv-dingedömen, Skaraborgs (med säte i Skara till 1660. därefter Mariestad) och Älvsborgs (med säte i Göteborg till 1679, därefter Vänersborg, då samtidigt Askims, Sävedals och ö. Hisings härader avsöndrades till Göteborgs och Bohus län). Länen voro dock intill 1719 ofta förenade under en generalguvernör. — Redan under medeltiden idkade V:s befolkning — särskilt i den s. k. Sjuhäradsbygden — tillverkning av varjehanda träsaker, som de sedan sålde under vandringar runt Sverige, upphovet till gårdfarihandeln (se d. o.). Under frihetstiden uppblomstrade industrien, främst tack vare Jonas Alströmers anläggningar för textilindustrien i Alingsås. Jordbruket — sedan gammalt V:s huvudnäring — gick med stormsteg framåt, sedan vid 1800-talets början laga skifte genomförts och hushållningssällskap bildats. V :s fornminnesförening har sedan 1919 ett ståtligt museum i Skara. B. Lqt. Litteraturanvisningar. Bibliogr. av K. Mel-lander i Biblioteksbladet 1921; C. von Linné, »Wästgöta resa» (1747; nytr., utg. av N. Beckman, 1928); P. A. Kjöllerström, »Westergöt-land såsom landskap» (1919); L. A. Cederbom, »V. Läsebok för skola och hem» (1921); A. Lundh, »En bok om V.» (1922); Sv. Turist-