1005 Västmanland (Geologi) 1006 Bild 1. Västmanlands vapen. I fält av silver tre uppskjutande, eldsprutande, blå berg. ner, det småkuperade Mellansvenska låglandet i s. ö., nedom marina gränsen, och den stor-kuperade bergslagsbygden i n. v. Gränsen däremellan, som är en av Sveriges viktigaste naturgränser Jfr nedan, Växtvärld) och vanl. kallas [-Norrlandsterräng-ens-] {+Norrlandsterräng- ens+} nedre gräns, framgår i en nästan rät linje från Krylbotrakten i n. ö. över Skinnskat-teberg och Lindesberg till Järletrak-ten i s. v. Sydligaste delen av låglandet, som till mer än hälften täckes av odlingsbara leror, upptages utom av talrika öar i Mälaren av den bördiga, av mindre skogs- och bergspartier uppdelade Mälarslätten och dess fortsättning mot v. utmed Arbogaån men stiger sakta mot n. och övergår efter hand i småkuperad skogs- och bergsbygd på 75 —150 m höjd ö. h. Särskilt i Mälartrakterna framträda flera betydande rull-stensåsar. Utmed Badelundaåsen märkas norrut den som gammal gränstrakt mot Dalarna bekanta Långheden samt Salbohed. Bergslagsbygden, som i s. v. sammanhänger med Kilsbergen, når redan i övergångsom-rådet mot låglandet omkr. 275 m ö. h. och i det inre intill 469 m ö. h. (Fjällberget på Dalagränsen). Området täckes nästan h. o. h. av skog. Höjdskillnaden mellan de sjörika dalarna och närliggande höjder uppgår ofta till 150—200 m. Större delen av V. avvattnas till Mälaren genom Sagån, Svartån, Kolbäcksån, Hedströmmen och Arbogaån, västligaste delen av V. till Vänern genom Svartälven och ett mindre område i n. ö. till Bottniska viken ge nom Dalälven. De talrika vattenfallen äro i stor utsträckning utbyggda. Mälarslätten saknar nästan h. o. h. sjöar. Av låglandssjöarna, vilkas uppmätta djup ej överstiger 10 m, äro Vä ringen, Skedvisjön, Långsvan och Fläcksjön de största; i övergångsområdet, där djup intill 26 m anträffats, ligga de långsträckta sjöarna Åmänningen, Råsvalen, Få-sjön och Norasjön; av bergslagssjö-arna, som flerstädes nå omkr. 50 m djup, äro Torrvarpen. Halvarsno-ren, Norrälgen och Söderälgen, Sal- bosjön, Ljusnarn och Hörkensjöarna de förnämsta. G. R-ll. Geologi. I V. utgöres berggrunden uteslutande av urbergets bergarter, gnejser, lepti-ter och graniter jämte besläktade bildningar. I landskapets ö. och mell. delar äro gnejser och urgraniter synnerligen rikt representerade. I den till Örebro län hörande delen ha leptiter och hälleflintor, suprakrustala bildningar, urspr. lava- och tuffbergarter, övervikten, och nära gränsen mot Värmland finnes en synklinal, Grythyttefältet, med ler-skiffer, konglomerat och kalksten vid Grythyttan, Hällefors och Älvestorp, vilka diskor-dant överlagra äldre delar av urberget. Jämte dessa metamorfa bergarter förekomma spridda i landskapet graniter av olika slag, bland dem Örebro- och Fellingsbrogranit. Filipstads-graniten förekommer i v., och av jämnkorniga graniter finnas i ö. den rödaktiga, medelgrova Linagraniten och den grå Salagraniten. Jfr även Granit. — De i V. så talrika malmförekomsterna äro bundna vid leptitformatio-nen, och här böra bland järnmalmsgruvor nämnas Norbergsfältet, Riddarhyttan, Stri-berg, Stripa, Dalkarlsberg, Stråssa, Pershyt-tan, Klacka-Lerberg och Ställberg samt den sydligaste ändan av Grängesbergsfältet. Kopparmalmer finnas vid Nya Kopparberg och i Håkansbodafältet, silver- och blygruvor vid Sala, Hällefors och Guldsmedshyttan. Förekomster av sällsynta mineral finnas även i V., t. ex. Bastnäs med sin »tungsten» o. a. ceriummineral, volframmineral vid Dalkarlsberg; den största förekomsten av molybden- Bild 2. Karta över Västmanlands berggrund.