1007 Västmanland (Klimat—Etnografi) 1008 glans i Sverige finnes i Uddgruvan vid Silverhöjden i Ljusnarsbergs socken. V. låg vid den stora inlandsisens avsmältning till största delen under havets yta, så att de glaciala och fluvioglaciala bildningarna täckas av sen- och postglaciala avlagringar, mest varvig lera och mosand. I n. v. delen av V. ligger den marina gränsen omkr. 200 m över havets nuv. yta och några tiotal m lägre i den s. ö. De glacifluviala bildningarna äro här mest väl utbildade rullstensåsar med en och annan randbildning, t. ex. randplatåerna vid Riddarhyttan och vid sjön örlingen i Grythyttetrakten. Genom V. stryka flera av de stora mellansvenska rullstensåsarna med sina biåsar, näml. Badelundaåsen, Ströms-holmsåsen. Köpingsåsen och Norrköpingsåsen (i Fellingsbro). — Is. och ö. delarna av V. finnas lerfält i stor utsträckning, mest varvig lera men på lägre belägna områden åkerlera och torvbildningar. K. A. G. Klimat. Trots sin ringa utsträckning företer V. ganska stora klimatiska olikheter. Årets medeltemp. varierar från närmare 5,5° C i s. ö. till föga mer än 3,5° längst i n. v. För jan. äro motsv. medeltemp. omkr. —4° och —6°. Största nederbörden, över 700 mm om året, förekommer vid gränsen mot Värmland; därifrån sjunker den hastigt mot ö. och är minst, omkr. 500 mm, längst i s. ö. vid Mälaren. Nederbördens årliga period är den i Sverige vanliga med den mesta nederbörden på eftersommaren. Längst i n. v. är marken i allm. snöbetäckt under mer än 1/3 av året, vid Mälaren under knappt 1/n av året. E. P. Växtvärld. Landskapets yta täckes till övervägande del av barrskogar av olika slag, här och var avbrutna av mossar. Lövskogen är obetydlig och utgöres mest av björkskog, växande i bebyggda trakter och på bränd och kalhuggen mark. Kring sjöar och åar finnas ofta strandsnår, vilkas viktigaste träd är klibbal i V :s östra del, gråal i den västra. Inom slätt- och åkerbygden i s. ö. är barrskogen föga framträdande. Här förekomma ekar, växande enstaka el. i smärre bestånd, samt snår av slån, hagtorn, nypon m. fl. Ekens nordgräns inom V. går i riktning från s. v. till n. ö. (se kartan vid Sverige, sp. 983). Inom Mälarens strandbälte ochpåöarna finnas yppiga lövängar. K. A. Djurvärlden i s. ö. låglandet ned mot Mälaren liknar Upplands. I bergslagsbygden i n. och v. möter däremot en mera utpräglad skogsfauna, delvis med nordligare typer, ss. dalripa, som där förekommer sparsamt. Tillgången på skogsfågel, även järpe, är god. Älgstammen är riklig, rådjur finnas även. Vargen utrotades under 1860-talet, lon på 1880-talet. Lönnb. Bebyggelse och näringsliv. I V. urskiljas tre skilda bygdetyper, jordbruksbygden, järnbruksbygden och gruvbygden. Den tättbefol-kade jordbruksbygden, som tillhör de urgamla kulturbygderna kring Mälaren, omfattar Mä-larslätten och anslutande slättbygder. Dess städer äro Västerås, Köping, Arboga och Sala. Järnbruksbygden karakteriseras av industrisamhällen, förr huvudsaki. järnbruk, vid åarnas utbyggda fall, här och var odlade bygder utmed åarna och rullstensåsarna men f. ö. vida skogsmarker. Till denna bygd höra bl. a. städerna Nora och Lindesberg samt de stora industriorterna Hällefors, Ställdalen, Bångbro, Guldsmedshyttan, Vedevåg, Kolsva, Fagersta, Ramnäs, Surahammar, Hallstahammar och Skultuna. På större delen av den storkupe-rade bergslagsbygden, som först i relativt sen tid koloniserats, sätta däremot gruvorna sin prägel (se kartan), främst i Gamla Norberg (se d. o.), numera dock i mindre utsträckning än förr. De här på mager, stenbunden moränmark förekommande odlingarna äro ett arv från de vid smååarnas fall förlagda talrika 1600- och 1700-talsbruken, vilka nedlades vid driftens koncentration till större anläggningar längre ned vid huvudåarna. I viss utsträckning äro dessa odlingar gamla finnmarker (se d. o.). Skogshantering och träindustri äro numera betydande. Kommunikationslederna framgå av färgkartan. Se vidare V ä s t m a n-lands län och Örebro län. G. R-ll. Kyrklig konst. V. sammanhänger bygg-nadshistoriskt med Uppland, och medeltidens konst representerar huvudsaki. gotiken. Kyrkor från slutet av 1000- eller början av 1100-talet finnas dock. Byggnadsmaterialet under gotisk tid är gråsten och tegel, byggnadstypen är antingen den med helt rektangulär plan (i regel den yngre) eller också med lägre och smalare, rakslutet kor. Medeltida torn äro vanliga, ehuru även den tornlösa kyrk-typen med fristående stapel av trä är täml. allmän. Oftast äro gavelröstena, ibland också tornen, sirade med blinderingar och mönster i tegel. De äldsta gotiska kyrkorna — från 1200-talets senare hälft — hade sannolikt innertak av trä, plant eller tunnvälvt. De flesta kyrkor försågos emellertid på 1400-talet med stjärn- eller kryssvalv av tegel, de förstnämnda från årh:s senare hälft, de senare i allm. äldre. Ofta har koret rikare valvform än långhuset (jfr Västerås domkyrka). Seden att pryda valven med kalkmålningar med bibliska och dekorativa motiv var allmän. Några ex. på arkitekturreliefer från äldre medeltid äro kända, vidare dopfuntar, huvudsaki. från sengotisk tid. Träskulpturen är rikare, särskilt från 1400-talet men även från äldre tid. Under 1400-talet pryddes kyrkornas högaltare med snidade och målade altarskåp (t. ex. i Rytterne) av svensk eller nordtysk tillv.; även nederländsk import förekom. Under 1600- och 1700-talet var kyrko-byggandet koncentrerat till gruv- och bruksbygderna i n. v. delen av landskapet. Materialet var oftast trä och centralkyrkotypen allmän. Under 1600-talet byggdes även Sala stadskyrka och Kung Karls kyrka (centralbyggnad av N. Tessin d. y.). Även tillkommo här och där adliga gravkor som ett dekorativt tillägg till kyrkorna. Inredningen, ss. bänkar och predikstolar, är i allm. från 1600-talets senare hälft och 1700-talet. S. H-d. Etnografi. V. sönderfaller ur etnografisk synpunkt i två stora och väsentligen olika kulturområden, näml, slättbygden i s. ö. och bergslagen i v. och n. v. Den förra sammanhänger intimt med det uppsvenska kulturområde, som har sitt centrum i Uppsala; sålunda fick V. ännu framemot våra dagar helt sin prägel av de solskiftade (se S k i f t e, sp. 1093) radbyarna, i vilka de centralsvenska gårdarna lågo tätt uppradade efter bygatan.