Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västmanland - Geologi - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Bebyggelse och näringsliv - Kyrklig konst - Etnografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1007
Västmanland (Klimat—Etnografi)
1008
glans i Sverige finnes i Uddgruvan vid
Silverhöjden i Ljusnarsbergs socken.
V. låg vid den stora inlandsisens
avsmältning till största delen under havets yta, så
att de glaciala och fluvioglaciala
bildningarna täckas av sen- och postglaciala avlagringar,
mest varvig lera och mosand. I n. v. delen av
V. ligger den marina gränsen omkr. 200 m
över havets nuv. yta och några tiotal m
lägre i den s. ö. De glacifluviala bildningarna
äro här mest väl utbildade rullstensåsar med
en och annan randbildning, t. ex.
randplatåerna vid Riddarhyttan och vid sjön örlingen
i Grythyttetrakten. Genom V. stryka flera
av de stora mellansvenska rullstensåsarna
med sina biåsar, näml. Badelundaåsen,
Ströms-holmsåsen. Köpingsåsen och Norrköpingsåsen
(i Fellingsbro). — Is. och ö. delarna av V.
finnas lerfält i stor utsträckning, mest varvig
lera men på lägre belägna områden åkerlera
och torvbildningar. K. A. G.
Klimat. Trots sin ringa utsträckning
företer V. ganska stora klimatiska olikheter.
Årets medeltemp. varierar från närmare 5,5° C
i s. ö. till föga mer än 3,5° längst i n. v.
För jan. äro motsv. medeltemp. omkr. —4°
och —6°. Största nederbörden, över 700 mm
om året, förekommer vid gränsen mot
Värmland; därifrån sjunker den hastigt mot ö. och
är minst, omkr. 500 mm, längst i s. ö. vid
Mälaren. Nederbördens årliga period är den
i Sverige vanliga med den mesta nederbörden
på eftersommaren. Längst i n. v. är marken
i allm. snöbetäckt under mer än 1/3 av året,
vid Mälaren under knappt 1/n av året. E. P.
Växtvärld. Landskapets yta täckes till
övervägande del av barrskogar av olika slag,
här och var avbrutna av mossar. Lövskogen
är obetydlig och utgöres mest av björkskog,
växande i bebyggda trakter och på bränd och
kalhuggen mark. Kring sjöar och åar finnas
ofta strandsnår, vilkas viktigaste träd är
klibbal i V :s östra del, gråal i den västra.
Inom slätt- och åkerbygden i s. ö. är
barrskogen föga framträdande. Här förekomma
ekar, växande enstaka el. i smärre bestånd,
samt snår av slån, hagtorn, nypon m. fl.
Ekens nordgräns inom V. går i riktning från
s. v. till n. ö. (se kartan vid Sverige, sp.
983). Inom Mälarens strandbälte ochpåöarna
finnas yppiga lövängar. K. A.
Djurvärlden i s. ö. låglandet ned mot
Mälaren liknar Upplands. I bergslagsbygden i n.
och v. möter däremot en mera utpräglad
skogsfauna, delvis med nordligare typer, ss.
dalripa, som där förekommer sparsamt.
Tillgången på skogsfågel, även järpe, är god.
Älgstammen är riklig, rådjur finnas även.
Vargen utrotades under 1860-talet, lon på
1880-talet. Lönnb.
Bebyggelse och näringsliv. I V. urskiljas
tre skilda bygdetyper, jordbruksbygden,
järnbruksbygden och gruvbygden. Den
tättbefol-kade jordbruksbygden, som tillhör de urgamla
kulturbygderna kring Mälaren, omfattar
Mä-larslätten och anslutande slättbygder. Dess
städer äro Västerås, Köping, Arboga och Sala.
Järnbruksbygden karakteriseras av
industrisamhällen, förr huvudsaki. järnbruk, vid
åarnas utbyggda fall, här och var odlade bygder
utmed åarna och rullstensåsarna men f. ö.
vida skogsmarker. Till denna bygd höra bl. a.
städerna Nora och Lindesberg samt de stora
industriorterna Hällefors, Ställdalen, Bångbro,
Guldsmedshyttan, Vedevåg, Kolsva, Fagersta,
Ramnäs, Surahammar, Hallstahammar och
Skultuna. På större delen av den
storkupe-rade bergslagsbygden, som först i relativt sen
tid koloniserats, sätta däremot gruvorna sin
prägel (se kartan), främst i Gamla Norberg
(se d. o.), numera dock i mindre utsträckning
än förr. De här på mager, stenbunden
moränmark förekommande odlingarna äro ett arv
från de vid smååarnas fall förlagda talrika
1600- och 1700-talsbruken, vilka nedlades vid
driftens koncentration till större anläggningar
längre ned vid huvudåarna. I viss
utsträckning äro dessa odlingar gamla finnmarker (se
d. o.). Skogshantering och träindustri äro
numera betydande. Kommunikationslederna
framgå av färgkartan. Se vidare V ä s t m a
n-lands län och Örebro län. G. R-ll.
Kyrklig konst. V. sammanhänger
bygg-nadshistoriskt med Uppland, och medeltidens
konst representerar huvudsaki. gotiken.
Kyrkor från slutet av 1000- eller början av
1100-talet finnas dock. Byggnadsmaterialet under
gotisk tid är gråsten och tegel,
byggnadstypen är antingen den med helt rektangulär
plan (i regel den yngre) eller också med lägre
och smalare, rakslutet kor. Medeltida torn
äro vanliga, ehuru även den tornlösa
kyrk-typen med fristående stapel av trä är täml.
allmän. Oftast äro gavelröstena, ibland också
tornen, sirade med blinderingar och mönster
i tegel. De äldsta gotiska kyrkorna — från
1200-talets senare hälft — hade sannolikt
innertak av trä, plant eller tunnvälvt. De
flesta kyrkor försågos emellertid på
1400-talet med stjärn- eller kryssvalv av tegel, de
förstnämnda från årh:s senare hälft, de senare
i allm. äldre. Ofta har koret rikare valvform
än långhuset (jfr Västerås domkyrka).
Seden att pryda valven med kalkmålningar
med bibliska och dekorativa motiv var
allmän. Några ex. på arkitekturreliefer från
äldre medeltid äro kända, vidare dopfuntar,
huvudsaki. från sengotisk tid. Träskulpturen
är rikare, särskilt från 1400-talet men även
från äldre tid. Under 1400-talet pryddes
kyrkornas högaltare med snidade och målade
altarskåp (t. ex. i Rytterne) av svensk eller
nordtysk tillv.; även nederländsk import
förekom. Under 1600- och 1700-talet var
kyrko-byggandet koncentrerat till gruv- och
bruksbygderna i n. v. delen av landskapet.
Materialet var oftast trä och centralkyrkotypen
allmän. Under 1600-talet byggdes även Sala
stadskyrka och Kung Karls kyrka
(centralbyggnad av N. Tessin d. y.). Även tillkommo
här och där adliga gravkor som ett
dekorativt tillägg till kyrkorna. Inredningen, ss.
bänkar och predikstolar, är i allm. från
1600-talets senare hälft och 1700-talet. S. H-d.
Etnografi. V. sönderfaller ur etnografisk
synpunkt i två stora och väsentligen olika
kulturområden, näml, slättbygden i s. ö. och
bergslagen i v. och n. v. Den förra
sammanhänger intimt med det uppsvenska
kulturområde, som har sitt centrum i Uppsala;
sålunda fick V. ännu framemot våra dagar
helt sin prägel av de solskiftade (se S k i f t e,
sp. 1093) radbyarna, i vilka de centralsvenska
gårdarna lågo tätt uppradade efter bygatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
