1041 Växelkurs- priset på utländska växlar för att därigenom även höja det inhemska pappersmyntets värde. Sekreta utskottets deputerade avslöto 12 dec. 1747 i detta syfte kontrakt med det första v., vars medlemmar förbundo sig att 1748 sälja växlar på utlandet till 42 mark per riksdaler holländsk courant, som noterats omkr. 5 % under Hamburger-bankon, under 1749 till 41 mark och 1750 samt följ, år till 40 mark eller mindre emot uteslutande rätt att köpa kronans alla växlar på de inflytande franska subsidierna m. m. till detta pris och öppen kredit i banken intill 300,000 dal. smt för räntefria lån på kortare tid m. m. Gynnsamma omständigheter möjliggjorde kontraktets uppfyllande, och man fortsatte med det andra v. 1754—57, då rubbningar i utrikeshandeln genom engelsk-franska kriget 1755 m. m. gjorde det omöjligt att »styra» och »fälla» växelkursen. Kontraktet med femte v. uppsades 1761. Efter mösspartiets seger blev räfsten med v. den mest lidelsefullt behandlade frågan vid riksdagen 1765—66. — Litt.: E. Sjöstrand, »Mynt- och bankpolitik under hattväldet 1738—1764» (1908); A. Montgomery, »Riksbanken och de valutapolitiska problemen 1719—1778» (i »Sveriges riksbank 1668—1918», III, 1923). E. F. K. S-n. Växelkurs kallas det pris, vartill växlar på utlandet kunna köpas och säljas. Man skiljer på köpkurs, det av köparen erbjudna priset, och försäljningskurs, det av säljaren begärda priset. Skillnaden i kursen på »långa» och »korta» växlar (se Växel) bestämmes väsentligast av räntefoten på den plats, där växeln är betalbar, enär en »lång» växel, som skickas i likvid till utlandet, där avräknas med avdrag av räntan till förfallo-tiden. diskont (se d. o. 2). På större handelsplatser uppgöres vanl. av mäklarna en »huvudkurs» (jfr Kurs 2) el. »noterad kurs» som norm för betalningar i främmande myntslag. Kursen säges stå al pari, då växelpriset är lika med myntvärdet av den främmande penningsorten, uttryckt i inländskt mynt. Sålunda var, så länge penningväsendet i flera länder var baserat på guldmyntfot (se M y n t-f o t), parivärdet på 1 Rmk, uttryckt i kr., 888/9 öre, på 1 pd st. omkr. 18,16 kr., på 1 fre 72 öre. Steg v. över nämnda guldparitet (se d. o.), t. ex. till 18,26 per pd st. eller så högt, att varje ytterligare stegring skulle göra det lönande för den, som hade att betala i främmande mynt, att skicka ut guld i st. f. växel, sades kursen ha nått »guldpunkten» eller, riktigare, »övre guldpunkten». »Nedre guldpunkten» var omvänt det lägsta pris, till vilket det lönade sig att trassera på utlandet, så att ett ytterligare fall gjorde det förmånligare att införskriva guld. Guldpunkterna hade icke som parivärdet ett alldeles konstant läge utan berodde på transportkostnaderna för myntmetallen, smältningskostnader-na, räntans höjd m. m. — »Gynnsam» kallas v., då växlar på utlandet stå under pari, »ogynnsam», då v. omvänt står över pari. Den »gynnsamma» v. gynnar dock blott ett lands importörer, som ha att betala till utlandet, men är oförmånlig för exportörerna, vilka erhålla ett lågt pris för sina växlar på utlandet. — V:s svängningar (fluktuationer) påverkas av de olika ländernas penningväsen -Växelribba 1042 och räntefot men bero ytterst på landets betalningsbalans (se Handelsbalans), vars utslag under 1800-talets senare hälft och särskilt under och efter världskriget mindre bestämts av det internationella varubytet genom export och import än av de internationella kapitalrörelserna, kreditförhållandena och skulderna. Se även Arbitrage, Dumpi n g, sp. 100, och Transferering. Vid fri myntfot (se d. o. och Pappers-mynt), som fr. o. ni. sept. 1931 återinförts i England, de skandinaviska länderna m. fl. och fr. o. m. mars 1933 i U. S. A., bero v. ytterst av vad man på det hela taget kan få för gällande penningenhet inom det egna landet, jämfört med utlandsmyntets köpkraft inom det land, där det cirkulerar. Förringas den svenska kronans inrikes köpkraft genom prisstegring inom landet, får man sålunda räkna med flera kronor och ören per engelskt pund o. s. v. Den s. k. köpkraftspariteten rubbas dock vida lättare och fluktuerar mera än guldpariteten, emedan till de under guldmyntfot verkande faktorerna komma andra, bl. a. ovissheten om köpkraftens stabilitet i ett land med fri myntfot och därmed sammanhängande större frihet i penningpolitiken, som kan utnyttjas även i finanspolitiken samt försvaga landets utländska kredit. Mindre stater, t. ex. de nordiska och icke minst Sverige med dess jämförelsevis betydande utrikeshandel, ha icke kunnat undandraga sitt penningväsen starka inflytelser av de kursförändringar på ledande utlandsvalutor, som kunnat hänföras till penningpolitiken t. ex. i England och U. S. A. Fluktuationer i utländska v. beröra m. a. o. starkt den svenska kronans inhemska köpkraft, liksom den tidigare varit beroende av växlingarna i prisen på närmaste större handelsplatser (för Sverige Hamburg och Berlin, senare London, Paris och New York). — Litt.: G. J. Goschen, »Läran om utländska växelkurser» (3:e sv. uppl., med tillägg av I. Heckscher, 1918); uppsatser i Ekonom. Tidskr. E. F. K. S-n. Växellag, se Växelrätt. Växellagring, geol., upprepad växling av lager av två el. flera olika berg- el. jordarter. Växellåda, en vanl. av ett hölje (»låda») omsluten maskinell anordning för ändring (växling) av hastigheten hos rörliga maskinelement eller hos de drivande hjulen på motordrivna fordon etc. En vanlig v. består av tre el. flera sinsemellan parallella axlar med kugghjul, av vilka en del äro förskjutbara på sin axel, så att hjul av varierande diam, kunna fås att gripa in i varandra och översättningsförhållandet därigenom ändras. V. i automobiler (och många maskiner) äro därjämte så anordnade, att rörelseriktningen hos den genom v. drivna axeln kan omkastas. Två kugghjul med tillhörande axlar benämnas vanl. enkel kuggväxel, två axlar med vardera två kugghjul (det ena paret förskjut-bart) dubbel kuggväxel. Jfr Automobil, sp. 563 och suppl. O. B-n. Växeln, se Tull, sp. 754. Växel- och signalsäkerhetsanläggningar, se Säkerhetsanordningar. Växelprotest, se Växel, sp. 1039. Växelribba, dets. som skarvplåt, se N i t-n i n g.