Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växelrätt - Växelstation - Växelström - Växelströmslikriktare - Växelströmsrör - Växelstämpel - Växelsång - Växelundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Växelrätt—Växelundervisning
1043
Växelrätt, sammanfattning av de särskilda
rättsregler, som gälla för växelomsättningen
(se Växel). Urspr. ha dessa regler
uppkommit genom handelsbruk, men jämförelsevis
tidigt kodifierades denna sedvanerätt i
växellagar för mindre eller större
områden, och senare tiders strävanden ha
inriktats på att utjämna ännu kvarstående
nationella olikheter inom v. Särskilt efter
sekelskiftet började dessa strävanden göra sig allt
kraftigare gällande, och på konferenser i
Haag 1910 och 1912 upprättades ett definitivt
förslag till en enhetlig internationell
växellag. Visserligen ställde sig England och U.
S. A. avvisande, men ombuden för en mängd
stater, däribland Sverige, Norge, Danmark,
Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien och
Italien, undertecknade 1912 en konvention,
varigenom dessa länders regeringar förbundo
sig att för sina resp, lagstiftande
församlingar framlägga förslag i enlighet med det av
nämnda konferenser upprättade. Frågan
återupptogs 1927 av Nationernas förbund, och
1928 utsändes därifrån en rapport, som
föranledde gemensamma överläggningar mellan
representanter för Sverige, Norge och
Danmark, där 1880 års växellagar tillkommit
genom nordiskt samarbete, samt Finland. Dessa
länder anslöto sig vid 1930 års konferens i
Genève till förelagd internationell konvention
om gemensam växellag ävensom till
konvention för lösande av vissa lagkonflikter på v:s
område och konvention rörande stämpel å
växlar. 1932 års riksdag godkände
konventionerna och antog k. prop. till växellag. Dennas
båda första avd. utgöra en övers, av
konventionens gemensamma växellag med de sakliga
avvikelser, som betingats av gjorda förbehåll
eller röra ämnen, som i denna ej reglerats.
Tredje avd. innehåller bestämmelser om
lagkonflikter och fjärde om protest och om
rättegång i växelmål. Även i sistnämnda delar
har viss överensstämmelse nåtts inom
lagstiftningen i de nordiska länderna, vilka,
liksom flera andra, tagit till förebild tysk
rättsordning, från vilken den franska och den
angelsaxiska alltjämt avvika i betydelsefulla
delar. — I inskränktare mening betecknar v.
innehållet av växelinnehavarens befogenhet
emot växelbetalaren och övriga
växelgäldenä-rer. Se »Den nya växel- och
checklagstiftningen», utg. av S. Skarstedt (1933). E. F. K. S-n.
Växelstation, se Telefon, sp. 63.
Växelström, se Elektriska
maskiner, sp. 593—594 och 599 ff.
Växelströmslikriktare, se Elektriska
likriktare.
Växelströmsrör, se Radioteknik, sp. 411.
Växelstämpel, skatt på växlar, som uttages
genom stämpelbeläggning. V. är en
omsättningsskatt, d. v. s. skatt, som (indirekt)
drabbar förmögenhet (vid
förmögenhetsomsätt-ning). V. har i nyare tid mer och mer
anlitats i de flesta stater. 1860 infördes i
Sverige v. å växlar i utländsk myntsort. 1894
utsträcktes v. även till inrikes växlar men
avskaffades 1898. 1909 återinfördes v. (å
inrikes växlar med 20 öre för 100—300 kr.,
30 öre för 301—500 kr. och däröver 50 öre
för varje påbörjat 1,000-tal kr.; sistnämnda
sats för växlar, ställda å utrikes ort) men
avskaffades åter 1929. — Genom konvention
1044
1930 i Genève, som undertecknades av 24
stater men ej av Storbritannien, förbundo sig
dessa att avskaffa lagstadganden om
ogiltighet av växel, som ej försetts med v. — Se
G. Eberstein, »Om skatt till stat och
kommun», II: 1 (1932). E. F. K. S-n.
Växelsång, se Introitus.
Växelundervisning, det undervisningssätt,
som består däri, att läraren låter de mer
försigkomna lärjungarna undervisa de övriga,
vilka för detta ändamål indelas i smärre
grupper. Metoden att taga skickligare lärjungar till
hjälp vid undervisningen förekom redan tidigt
och är t. ex. upptagen i Laurentius Petris
skolordning av 1571. Numera avses med v.
endast den, som meddelas enl. den av
engelsmännen Andrew Bell och Joseph Lancaster
(se dessa ord) oberoende av varandra
utarbetade s. k. Bell-Lancasterska
undervisningsmetoden. Båda indelade lärjungarna i klasser
eller grupper, Bell med högst 40 i varje,
Lancaster med 10—12. Barnen undervisades i ett
enda rum, stundom rymmande ända till 1,000
elever. Varje klass hade till lärare en mera
försigkommen lärjunge, kallad monitor, som
föreläste ett stycke sats för sats, tills eleverna
kunde stycket utantill, varpå han förhörde
dessa. Böcker nyttjades endast sällan.
Lärarens uppgift var huvudsaki. att med
tillhjälp av övermonitörer övervaka det hela och
då och då anställa förhör. För lärjungarnas
uppträdande, placering, besvarandet av frågor
m. m. gällde detaljerade regler och en nästan
militärisk drill. Belöning och bestraffning,
som flitigt användes, skedde även efter
noggranna regler.
Metoden fick hastigt stor spridning ej
blott i England utan även i andra länder.
1817 utsändes på svenska statens bekostnad
fil. dr Per Reinhold Svensson (1789—1877)
för att i England och Schweiz studera denna
metod och jämföra den med Pestalozzis. Även
fil. mag. J. A. Gerelius (se d. o.) lärde i
England känna v. I Stockholm infördes den av
Svensson i Philipsenska skolan och spreds
sedan så snabbt över landet, att 1840 mer än
hälften av dess folkskolor mer el. mindre
tillämpade den. Den ersattes småningom av
nyare metoder och var efter några årtionden
i stort sett försvunnen. V. har förekommit
även i högre skolor, t. ex. vid Krigsakad. på
Karlberg, och dess metoder upptogos av den
1828 öppnade Nya elementarskolan i Stockholm
(se d. o.). För v:s utbredning bildades två
sällskap, ett 1822 i Stockholm för hela landet,
Sällskapet för växelundervisningens
befrämjande (se Sällskapet för
folkundervisningens befrämjande), och ett
1824 i Göteborg för Göteborgs stift. —
Numera är v. föråldrad. I länder, där
folkundervisningen var mindre väl tillgodosedd,
gav den en jämförelsevis god undervisning
för ringa kostnad. Så länge undervisningen
inskränkte sig till kristendomskunskap,
läsning, skrivning och räkning, var systemet
tillräckligt att ge en elementär kunskap men led
i övrigt av stora brister, särskilt genom att
mekanisera undervisningen och förbise
lärjungarnas behov av självverksamhet. För
utvecklingen av Sveriges folkskoleväsen har v.
dock haft stor betydelse. — Litt.: F.
Lundgren, »Bilder ur pedagogikens historia» (II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
