Växelrätt—Växelundervisning 1043 Växelrätt, sammanfattning av de särskilda rättsregler, som gälla för växelomsättningen (se Växel). Urspr. ha dessa regler uppkommit genom handelsbruk, men jämförelsevis tidigt kodifierades denna sedvanerätt i växellagar för mindre eller större områden, och senare tiders strävanden ha inriktats på att utjämna ännu kvarstående nationella olikheter inom v. Särskilt efter sekelskiftet började dessa strävanden göra sig allt kraftigare gällande, och på konferenser i Haag 1910 och 1912 upprättades ett definitivt förslag till en enhetlig internationell växellag. Visserligen ställde sig England och U. S. A. avvisande, men ombuden för en mängd stater, däribland Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien och Italien, undertecknade 1912 en konvention, varigenom dessa länders regeringar förbundo sig att för sina resp, lagstiftande församlingar framlägga förslag i enlighet med det av nämnda konferenser upprättade. Frågan återupptogs 1927 av Nationernas förbund, och 1928 utsändes därifrån en rapport, som föranledde gemensamma överläggningar mellan representanter för Sverige, Norge och Danmark, där 1880 års växellagar tillkommit genom nordiskt samarbete, samt Finland. Dessa länder anslöto sig vid 1930 års konferens i Genève till förelagd internationell konvention om gemensam växellag ävensom till konvention för lösande av vissa lagkonflikter på v:s område och konvention rörande stämpel å växlar. 1932 års riksdag godkände konventionerna och antog k. prop. till växellag. Dennas båda första avd. utgöra en övers, av konventionens gemensamma växellag med de sakliga avvikelser, som betingats av gjorda förbehåll eller röra ämnen, som i denna ej reglerats. Tredje avd. innehåller bestämmelser om lagkonflikter och fjärde om protest och om rättegång i växelmål. Även i sistnämnda delar har viss överensstämmelse nåtts inom lagstiftningen i de nordiska länderna, vilka, liksom flera andra, tagit till förebild tysk rättsordning, från vilken den franska och den angelsaxiska alltjämt avvika i betydelsefulla delar. — I inskränktare mening betecknar v. innehållet av växelinnehavarens befogenhet emot växelbetalaren och övriga växelgäldenä-rer. Se »Den nya växel- och checklagstiftningen», utg. av S. Skarstedt (1933). E. F. K. S-n. Växelstation, se Telefon, sp. 63. Växelström, se Elektriska maskiner, sp. 593—594 och 599 ff. Växelströmslikriktare, se Elektriska likriktare. Växelströmsrör, se Radioteknik, sp. 411. Växelstämpel, skatt på växlar, som uttages genom stämpelbeläggning. V. är en omsättningsskatt, d. v. s. skatt, som (indirekt) drabbar förmögenhet (vid förmögenhetsomsätt-ning). V. har i nyare tid mer och mer anlitats i de flesta stater. 1860 infördes i Sverige v. å växlar i utländsk myntsort. 1894 utsträcktes v. även till inrikes växlar men avskaffades 1898. 1909 återinfördes v. (å inrikes växlar med 20 öre för 100—300 kr., 30 öre för 301—500 kr. och däröver 50 öre för varje påbörjat 1,000-tal kr.; sistnämnda sats för växlar, ställda å utrikes ort) men avskaffades åter 1929. — Genom konvention 1044 1930 i Genève, som undertecknades av 24 stater men ej av Storbritannien, förbundo sig dessa att avskaffa lagstadganden om ogiltighet av växel, som ej försetts med v. — Se G. Eberstein, »Om skatt till stat och kommun», II: 1 (1932). E. F. K. S-n. Växelsång, se Introitus. Växelundervisning, det undervisningssätt, som består däri, att läraren låter de mer försigkomna lärjungarna undervisa de övriga, vilka för detta ändamål indelas i smärre grupper. Metoden att taga skickligare lärjungar till hjälp vid undervisningen förekom redan tidigt och är t. ex. upptagen i Laurentius Petris skolordning av 1571. Numera avses med v. endast den, som meddelas enl. den av engelsmännen Andrew Bell och Joseph Lancaster (se dessa ord) oberoende av varandra utarbetade s. k. Bell-Lancasterska undervisningsmetoden. Båda indelade lärjungarna i klasser eller grupper, Bell med högst 40 i varje, Lancaster med 10—12. Barnen undervisades i ett enda rum, stundom rymmande ända till 1,000 elever. Varje klass hade till lärare en mera försigkommen lärjunge, kallad monitor, som föreläste ett stycke sats för sats, tills eleverna kunde stycket utantill, varpå han förhörde dessa. Böcker nyttjades endast sällan. Lärarens uppgift var huvudsaki. att med tillhjälp av övermonitörer övervaka det hela och då och då anställa förhör. För lärjungarnas uppträdande, placering, besvarandet av frågor m. m. gällde detaljerade regler och en nästan militärisk drill. Belöning och bestraffning, som flitigt användes, skedde även efter noggranna regler. Metoden fick hastigt stor spridning ej blott i England utan även i andra länder. 1817 utsändes på svenska statens bekostnad fil. dr Per Reinhold Svensson (1789—1877) för att i England och Schweiz studera denna metod och jämföra den med Pestalozzis. Även fil. mag. J. A. Gerelius (se d. o.) lärde i England känna v. I Stockholm infördes den av Svensson i Philipsenska skolan och spreds sedan så snabbt över landet, att 1840 mer än hälften av dess folkskolor mer el. mindre tillämpade den. Den ersattes småningom av nyare metoder och var efter några årtionden i stort sett försvunnen. V. har förekommit även i högre skolor, t. ex. vid Krigsakad. på Karlberg, och dess metoder upptogos av den 1828 öppnade Nya elementarskolan i Stockholm (se d. o.). För v:s utbredning bildades två sällskap, ett 1822 i Stockholm för hela landet, Sällskapet för växelundervisningens befrämjande (se Sällskapet för folkundervisningens befrämjande), och ett 1824 i Göteborg för Göteborgs stift. — Numera är v. föråldrad. I länder, där folkundervisningen var mindre väl tillgodosedd, gav den en jämförelsevis god undervisning för ringa kostnad. Så länge undervisningen inskränkte sig till kristendomskunskap, läsning, skrivning och räkning, var systemet tillräckligt att ge en elementär kunskap men led i övrigt av stora brister, särskilt genom att mekanisera undervisningen och förbise lärjungarnas behov av självverksamhet. För utvecklingen av Sveriges folkskoleväsen har v. dock haft stor betydelse. — Litt.: F. Lundgren, »Bilder ur pedagogikens historia» (II