1067 Växtrikets system—Växtsjukdomar 1068 betecknas med subsp. eller asterisk (*) efter artnamnet, åtföljt av ett namn, bildat på samma sätt som artnamnet, ocb varieteter (varietates, variationes), betecknade med var. el. a, b, c etc. el. a, y etc. samt ett namn, bildat på enahanda sätt. Då samma art el. samma släkte av olika författare ofta beskrivits under olika namn och samma namn fått beteckna olika arter el. släkten, har man genom en internationell överenskommelse bestämt, att med vissa undantag de äldsta namnen skola användas. Som utgångspunkt för artnamnen har man valt året 1753, då Linné genomförde den binära nomenklaturen, och för släktnamnen 1754, då de släkten beskrevos, vilkas namn året förut användes. — Släktena sammanföras i familjer, familjerna i serier, serierna i klasser, klasserna i stammar (el. avd.). Mellan dessa systematiska enheter infogas av skilda författare en del andra av mellanliggande rang, ss. underklasser och underavd. Av system finnas två slag med helt olika ändamål. De naturliga söka ordna växterna efter deras inbördes frändskap och äro antingen morfologiska, vilka fästa avseende företrädesvis vid växternas byggnad, el. fylo-genetiska, som söka återge v:s historiska utveckling. Vanl. utgöra de en kompromiss mellan dessa ytterlighetsriktningar. De artificiella avse att underlätta »examineringen» av växterna, d. v. s. att finna det rätta namnet på en för den arbetande okänd art el. ett okänt släkte. Mest bekant bland de senare är Linnés sexualsystem (se d. o.). Den förste, som offentliggjorde ett naturligt system, var A. L. Jussieu 1789. Länge användes, särskilt vid ordnandet av samlingarna i museerna, det av A. P. de Candolle 1819 uppställda, senare av G. Bentham och J. D. Hooker förbättrade systemet. Bland de i Sverige uppställda är det av E. Fries (1835) mest bekant. Numera har ett urspr. av F. G. Bartling utarbetat, sedermera av A. Braun, A. W. Eichler och A. Engler successivt förbättrat system fått vidsträckt användning. Grundlinjerna i detta (det »Englerska») äro följ.: Avd. 1. Schizophyta, klyvväxter. Klass 1. Schizomycetes, klyvsvampar. » 2. Schizophyceae, klyvalger. Avd. 2. Phytosarcodina, slemsvampar. Klass 1. Acrasiales. » 2. Myxogasteres. Avd. 3. Flagellatae, flagellater. Avd. 4. Dinoflagellatae, peridinéer. Avd. 5. Bacülariophyta, kiselalger. Avd. 6. Conjugatae, konjugater. Avd. 7. Chlorophyceae, grönalger. Klass 1. Protococcales. » 2. Vlotrichales. » 3. Siphonocladales. » 4. Siphonales. Avd. 8. Charophyta, kransalger. Avd. 9. Phaeophyceae, brunalger. Avd. 10. Rhodophyceae, rödalger. Klass 1. Bangiales. » 2. Florideae. Avd. 11. Eumycetes, svampar. Klass 1. Phycomycetes, algsvampar. » 2. Ascomycetes, säcksvampar. » 3. Protomycet.es. » 4. Basidiomycetes, basidiesvampar. ( » 5. Lichenes, lavar.) Avd. 12. Embryophyta asiph ono gama, arkegoniater. Underavd 1. Bryophyta, mossor. Klass 1. Hepaticae, levermossor. » 2. Musci, lövmossor, Underklass 1. Sphagnales, vitmossor. » 2. Andreaeales. » 3. Bryales. Underavd. 2. Pteridophyta, ormbunksväxter. Klass 1. Filicales, ormbunkar. » 2. Articulatae. » 3. Equisetales, fräkenväxter. » 4. Lycopodiales, lummerväxter. » 5. Psilotales. » 6. Isoètales, vattenlumrar. Avd. 13. Embryophyta siphonogama, fanerogamer. Underavd. 1. Gymnospermae, nakenfröiga växter Klass 1. Cycadofüicales, pteridospermer. » 2. Cycadales, kottepalmer. » 3. Bennettitales. » 4. Ginkgoales. » 5. Coniferae, barrträd. » 6. Gordaitales. » 7. Gnetales. Underavd. 2. Angiospermae, gömfröiga växter. Klass 1. Monocotyledoneae, enhjärtbladiga växter. » 2. Dicotyledoneae, tvåhjärtbladiga växter. Underklass 1. Archichlamydeae, frikronbla diga. » 2. M etachlamydeae, samkronbla- diga. I delvis förändrad form finnes detta system i R. von Wettsteins vitt spridda »Handbuch der systematischen Botanik», av vilken 4:e uppl. nu (1934) är under utgivning. — Vetenskapen om v. heter botanik (se d. o.). G.M-e. Växtrikets system, se Växtriket. Växtsamhälle, se Växtgeografi, sp.1059. Växtsamling, dets. som herbarium (se d. o.). Växtsilke, dets. som vegetabiliskt silke (se Asklepiadacéer). Växtsjukdomar, rubbningar i växters normala livsfunktioner, som inverka menligt på den angripna växten el. någon del av den. V. kunna uppdelas i infektionssjukdomar och fysiologiska sjukdomar. De förra förorsakas av parasiter ur växt- el. djurriket el. av smittämne av ännu obekant natur, virus (se d. o.). De av djur förorsakade sjukdomarna behandlas av praktiska skäl tills, m. andra av djur förorsakade växtskador. — De till växtriket hörande alst-rarna av v. tillhöra huvudsaki. grupperna bakterier och svampar. Av bakterier förorsakade v. kallas bakterioser (se Bakterios). Viktiga, av svampar förorsakade v. behandlas under uppslagsorden Betsjukdomar, Bladmögel, Frukt mögel, Fruktskorv, Fusarios, Klump rotsjuka. Klöverröta, Kräfta, sp. 221, Mjöldagg, Mjöldryga, Potatissjukdomar, Rost 1, R o t f rukts r öta, Snömögel, Sot, Sädesrost, Tickor, Vinmögel, Vissnesjuka m. fl. Om v., förorsakade av virus, se Mosaiksjuka (jfr även Betsjukdomar) och Potatis-sjukdomar (bladrullsjuka). — Växternas infektionssjukdomar, som ha en oerhörd ekonomisk betydelse, bekämpas genom oskadliggörande av sjuka växtdelar, desinfektion av utsäde (se Betning), besprutning (se d. o.) av växterna med parasitdödande ämnen, jorddesinfektion, förebyggande av smittspridning, kulturåtgärder, som göra växterna motståndskraftigare mot angrepp el. minska parasitens aggressivitet, växtförädling (se d. o.) etc. Den allt livligare internationella handeln med växter och växtdelar har medfört, att v. mycket hastigt kunna sprida sig över jordklotet (nyare exempel: krusbärsmjöldagg, po-