Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växthus - Växtkemi - Växtlim - Växtlöss - Växtmargarin - Växtmorfologi - Växtnomenklatur - Växtnäringsämnen - Växtorganografi - Växtpaleontologi - Växtpatologi - Växtregioner - Växtriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1065
V äxtkemi—V äxtriket
1066
»Försök med oljeeldning i växthus» (1934); A.
Danvig, O. J. Jörgensen och A. Reim,
»Kort-fattet praktisk vejledning i drivhusbygning»
(1931); G. Karsten, »Methoden und Ziele der
Gewächshauskulturen» (i E. Abderhalden,
»Handbuch der biologischen
Arbeitsmetho-den», 1924). E. S-g.
Växtkemi, läran om den levande växtens
kemiska sammansättning och om växtlivets
kemiska processer.
Växternas kemiska beståndsdelar kunna
indelas efter morfologisk-fysiologiska el. efter
kemiska synpunkter. Enl. den förra
indelningsgrunden talar man om t. ex.
stödjesub-stans (ss. cellulosa), reservnäring (stärkelse,
fett m. m.) och färgämnen (antocyaner, se
Antocyan, karotinoider, se d. o.). Sådana
grupper omfatta i kemiskt hänseende ämnen
av helt olika byggnad. För
växtbeståndsde-larnas systematik lägges därför bäst deras
kemiska konstitution till grund. Om då de
oorganiska beståndsdelarna sammanfattas i en
särskild grupp, sammanfaller schemat över
övriga växtsubstanser i huvudsak med
schemat över organiska substanser i allm. Ett
sådant schema över organiska föreningar i
växtriket anföres i största sammandrag.
1. Kvävefria alifatiska (se A1 i f
a-tiska föreningar) ämnen: kolväten
(iso-pren, lykopin), alkoholer, aldehyder, ketoner,
kar-bonsyror, estrar (fetter, oljor och vaxarter),
fos-fatider (lecitin) ; kolhydrater (se Kolhydrat),
ss. enkla och sammansatta sockerarter; glykosider.
2. Kvävefria cykliska (aromatiska och
alicykliska, se Alicykliska föreningar)
ämnen: kolväten (terpener och kamferarter, vissa
karotinoider), fenoler, kinoner, alkoholer, aldehyder
och ketoner, karbonsyror; hartser; garvämnen;
pyronderivat (antocyaner, flavonolglykosider) ;
steri-ner; antrakinonfärgämnen (krapprött) ; saponiner.
3. Kvävehaltiga ämnen: aminosyror,
peptider, äggviteämnen; aminer och amider
(urinämne) ; puriner (koffein), purinderivat,
nukleoti-der, nukleinsyror; f laviner; porfyr iner (klorofyll,
hemokromogen) ; indolderivat (indigo) ; alkaloider
(nikotin, stryknin) ; senapsoljor.
Vissa viktiga växtbeståndsdelar äro ännu
ofullständigt el. ej alls utredda till sin
kemiska natur. För sådana ämnesgrupper är den
fysiologiska indelningen ännu nödvändig. Dit
höra t. ex. hormoner (fytohormoner),
cellsträcknings- och celldelningsfaktorer (auxin,
bios), enzymer.
Till växternas nödvändiga beståndsdelar
höra vissa oorganiska ioner; de viktigaste
äro: Na, K, Ca, Mg, Fe, Zn, Mn och Cu;
Cl, Br, J, PO4, SO4 och SiO2. Dessutom
förekomma S, Fe, Mg och PO4 i organisk bindning.
Växtlivets kemiska processer äro dels och
framför allt syntetiska, dels spjälkningar.
Bland de viktigaste syntetiska processerna må
framhållas kolsyrans och kvävets assimilation
(se d. o. 3; jfr Kväv e). Mångfalden och
omfattningen av synteser och organiska
substanser äro karakteristiska för växternas biokemi.
De i växten förlöpande spjälkningarna äro
dels hydrolytiska, t. ex. stärkelsens
förvandling till glykos, dels oxydativa, t. ex. de
slutliga faserna av sockerarternas förbränning
vid andningen, dels oxydo-reduktiva, ss. de
inledande faserna vid andning och jäsning.
Alla dessa processer betingas av olika
grupper av katalysatorer (se Katalys;
biokatalysatorer), särskilt enzymer, fytohormoner och
utvecklingsfaktorer.
En speciell del av v. är
mikroorganismernas biokemi, som utgör grundvalen för den
bakteriologiska fysiologien.
På samma sätt som djurfysiologiens problem
alltmer finna sin lösning genom kemiska och
fysikaliska utredningar, kunna allt flera
växt-fysiologiska fenomen, t. ex. geotropism och
fototropism (jfr Retningsfysiologi),
återföras på definierade kemiska substansers
verkningar.
En väsentlig och särskilt intressant del av
v. behandlar ljusenergiens upptagande och
tillgodogörande av växterna. Så är t. ex.
kolsyrans assimilation en fotokemisk process av
stor praktisk och teoretisk betydelse. H. E.
Växtlim, se Gluten.
Växtlöss, Phytophthlres, Aphidina, en grupp
bland skinnbaggarna (se d. o.),
under-ordn. llomoptera, omfattande de former, som
äro växtätare. Enl. nyare uppfattning är
denna grupp dock knappast naturlig. V.
omfatta bladloppor, mjöllöss, sköldlöss och
bladlöss (se dessa ord). I. T-dh.
Växtmargarin, se Margarin.
Växtmorfologi, se Botanik, sp. 976.
Växtnomenklatur, se Nomenklatur
och Växtriket.
Växtnäringsämnen, se
Näringsfysiolog i.
Växtorganografi, se Botanik, sp. 976.
Växtpaleontologi, dets. som paleobotanik
(se P a 1 e o n t o 1 o g i).
Växtpatologi, läran om växternas
sjukdomar och deras bekämpande.
Växtregioner, dets. som
vegetationsregio-ner, se Växtgeografi, sp. 1060.
Växtriket (lat. re’gnum vegetäbile) utgör
den ena stora avd. av den organiska världen.
Sedan gammalt har man ansett, att växterna
skilja sig från djuren genom frånvaron av
känsel och av förmågan av självständiga rörelser.
Senare forskningar ha dock visat, att detta
icke gäller ens de högst stående växterna.
Mera karakteristiskt är, att växtkroppen kan
tillväxa och alstra nya organ ända till
individens död, att de i växtkroppen ingående
cellerna vanl. ha egna väggar med annan
kemisk sammansättning än plasman och att
den icke kan upptaga näring i fast form.
Vidare ha de gröna (med klorofyll försedda)
växterna i motsats till djuren förmågan att
av oorganisk substans bereda organisk. Men
även i fråga om dessa egenskaper finnas
talrika undantag, och någon skarp gräns mellan
de lägre växterna och djuren finnes icke (se
även Djur).
I likhet med djurriket uppdelas v. i arter
(species; se Art). Sammanfattningen av alla
de arter, som ha väsentligen samma byggnad,
särskilt i fråga om blomma, frukt, könsorgan
o. dyl., kallas släkte (genus). I den botaniska
litteraturen har varje art ett släktnamn
(substantiviskt, t. ex. Carex) och ett artnamn
(vanl. adjektiviskt, t. ex. Carex hirta, el.
genitiv av ett egennamn, t. ex. Carex
Goode-noughii). Detta sätt att benämna arterna (den
binära nomenklaturen) genomfördes
konsekvent av Linné 1753. Förut fogades till
släktnamnet en kort artbeskrivning, som dock
stundom inskränkte sig till ett enda ord.
Arterna uppdelas ofta i systematiska enheter
av lägre rang, underarter (subspecies), vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
