1065 V äxtkemi—V äxtriket 1066 »Försök med oljeeldning i växthus» (1934); A. Danvig, O. J. Jörgensen och A. Reim, »Kort-fattet praktisk vejledning i drivhusbygning» (1931); G. Karsten, »Methoden und Ziele der Gewächshauskulturen» (i E. Abderhalden, »Handbuch der biologischen Arbeitsmetho-den», 1924). E. S-g. Växtkemi, läran om den levande växtens kemiska sammansättning och om växtlivets kemiska processer. Växternas kemiska beståndsdelar kunna indelas efter morfologisk-fysiologiska el. efter kemiska synpunkter. Enl. den förra indelningsgrunden talar man om t. ex. stödjesub-stans (ss. cellulosa), reservnäring (stärkelse, fett m. m.) och färgämnen (antocyaner, se Antocyan, karotinoider, se d. o.). Sådana grupper omfatta i kemiskt hänseende ämnen av helt olika byggnad. För växtbeståndsde-larnas systematik lägges därför bäst deras kemiska konstitution till grund. Om då de oorganiska beståndsdelarna sammanfattas i en särskild grupp, sammanfaller schemat över övriga växtsubstanser i huvudsak med schemat över organiska substanser i allm. Ett sådant schema över organiska föreningar i växtriket anföres i största sammandrag. 1. Kvävefria alifatiska (se A1 i f a-tiska föreningar) ämnen: kolväten (iso-pren, lykopin), alkoholer, aldehyder, ketoner, kar-bonsyror, estrar (fetter, oljor och vaxarter), fos-fatider (lecitin) ; kolhydrater (se Kolhydrat), ss. enkla och sammansatta sockerarter; glykosider. 2. Kvävefria cykliska (aromatiska och alicykliska, se Alicykliska föreningar) ämnen: kolväten (terpener och kamferarter, vissa karotinoider), fenoler, kinoner, alkoholer, aldehyder och ketoner, karbonsyror; hartser; garvämnen; pyronderivat (antocyaner, flavonolglykosider) ; steri-ner; antrakinonfärgämnen (krapprött) ; saponiner. 3. Kvävehaltiga ämnen: aminosyror, peptider, äggviteämnen; aminer och amider (urinämne) ; puriner (koffein), purinderivat, nukleoti-der, nukleinsyror; f laviner; porfyr iner (klorofyll, hemokromogen) ; indolderivat (indigo) ; alkaloider (nikotin, stryknin) ; senapsoljor. Vissa viktiga växtbeståndsdelar äro ännu ofullständigt el. ej alls utredda till sin kemiska natur. För sådana ämnesgrupper är den fysiologiska indelningen ännu nödvändig. Dit höra t. ex. hormoner (fytohormoner), cellsträcknings- och celldelningsfaktorer (auxin, bios), enzymer. Till växternas nödvändiga beståndsdelar höra vissa oorganiska ioner; de viktigaste äro: Na, K, Ca, Mg, Fe, Zn, Mn och Cu; Cl, Br, J, PO4, SO4 och SiO2. Dessutom förekomma S, Fe, Mg och PO4 i organisk bindning. Växtlivets kemiska processer äro dels och framför allt syntetiska, dels spjälkningar. Bland de viktigaste syntetiska processerna må framhållas kolsyrans och kvävets assimilation (se d. o. 3; jfr Kväv e). Mångfalden och omfattningen av synteser och organiska substanser äro karakteristiska för växternas biokemi. De i växten förlöpande spjälkningarna äro dels hydrolytiska, t. ex. stärkelsens förvandling till glykos, dels oxydativa, t. ex. de slutliga faserna av sockerarternas förbränning vid andningen, dels oxydo-reduktiva, ss. de inledande faserna vid andning och jäsning. Alla dessa processer betingas av olika grupper av katalysatorer (se Katalys; biokatalysatorer), särskilt enzymer, fytohormoner och utvecklingsfaktorer. En speciell del av v. är mikroorganismernas biokemi, som utgör grundvalen för den bakteriologiska fysiologien. På samma sätt som djurfysiologiens problem alltmer finna sin lösning genom kemiska och fysikaliska utredningar, kunna allt flera växt-fysiologiska fenomen, t. ex. geotropism och fototropism (jfr Retningsfysiologi), återföras på definierade kemiska substansers verkningar. En väsentlig och särskilt intressant del av v. behandlar ljusenergiens upptagande och tillgodogörande av växterna. Så är t. ex. kolsyrans assimilation en fotokemisk process av stor praktisk och teoretisk betydelse. H. E. Växtlim, se Gluten. Växtlöss, Phytophthlres, Aphidina, en grupp bland skinnbaggarna (se d. o.), under-ordn. llomoptera, omfattande de former, som äro växtätare. Enl. nyare uppfattning är denna grupp dock knappast naturlig. V. omfatta bladloppor, mjöllöss, sköldlöss och bladlöss (se dessa ord). I. T-dh. Växtmargarin, se Margarin. Växtmorfologi, se Botanik, sp. 976. Växtnomenklatur, se Nomenklatur och Växtriket. Växtnäringsämnen, se Näringsfysiolog i. Växtorganografi, se Botanik, sp. 976. Växtpaleontologi, dets. som paleobotanik (se P a 1 e o n t o 1 o g i). Växtpatologi, läran om växternas sjukdomar och deras bekämpande. Växtregioner, dets. som vegetationsregio-ner, se Växtgeografi, sp. 1060. Växtriket (lat. re'gnum vegetäbile) utgör den ena stora avd. av den organiska världen. Sedan gammalt har man ansett, att växterna skilja sig från djuren genom frånvaron av känsel och av förmågan av självständiga rörelser. Senare forskningar ha dock visat, att detta icke gäller ens de högst stående växterna. Mera karakteristiskt är, att växtkroppen kan tillväxa och alstra nya organ ända till individens död, att de i växtkroppen ingående cellerna vanl. ha egna väggar med annan kemisk sammansättning än plasman och att den icke kan upptaga näring i fast form. Vidare ha de gröna (med klorofyll försedda) växterna i motsats till djuren förmågan att av oorganisk substans bereda organisk. Men även i fråga om dessa egenskaper finnas talrika undantag, och någon skarp gräns mellan de lägre växterna och djuren finnes icke (se även Djur). I likhet med djurriket uppdelas v. i arter (species; se Art). Sammanfattningen av alla de arter, som ha väsentligen samma byggnad, särskilt i fråga om blomma, frukt, könsorgan o. dyl., kallas släkte (genus). I den botaniska litteraturen har varje art ett släktnamn (substantiviskt, t. ex. Carex) och ett artnamn (vanl. adjektiviskt, t. ex. Carex hirta, el. genitiv av ett egennamn, t. ex. Carex Goode-noughii). Detta sätt att benämna arterna (den binära nomenklaturen) genomfördes konsekvent av Linné 1753. Förut fogades till släktnamnet en kort artbeskrivning, som dock stundom inskränkte sig till ett enda ord. Arterna uppdelas ofta i systematiska enheter av lägre rang, underarter (subspecies), vilka