Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtsjukdomar - Växtskyddsanstalten - Växtslem - Växtsociologi - Växtsteklar - Växtsynonymik - Växtsystem - Växtsystematik - Växtteratologi - Växttråd - Växtvax, Vegetabiliskt vax - Växtvärk, Växvärk - Växtämne - Vää - Vöchting, Hermann von - Wöhler, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
Växtskyddsanstalten—Wöhler
1070
tatiskräfta). Allmänt söker man numera
motarbeta detta genom sundhetskontroll vid
import av sådana alster el. genom importförbud.
I sådant syfte ha i Sverige flera kungl.
förordningar utfärdats. — Med fysiologiska v.
avses sådana, som framkallas av ogynnsamma
inflytanden från den livlösa naturens sida, ss.
brist el. överskott på vatten, brist på nödiga
näringsämnen el. olämplig balans mellan
dessa, giftiga ämnen i marken el. luften (jfr
R ö k s k a d a), för låg (se Frostskada 2)
el. för hög temp., ljusbrist (se K 1 o r o s 2
och Etiolerade) och för intensiv
solbestrålning. Vattenbrist kan medföra nanism
(se A t r o f i 2), för tidig mognad t. ex. av
säd, abnorm bladfällning el. rödfärgning av
bladen hos lövträd, barr- och skottfällning hos
barrträd, avfallande av fruktkart, abnorm
stencellbildning i frukter (t. ex. päron) m. m.
överflöd på vatten medför ogynnsamma
anatomiska förändringar i plantan, hypertrofi av
barkporer och vävnadspartier, sprängning av
köttiga vävnader etc. Genom brist på
nödvändiga näringsämnen framkallas symtom,
som åskådliggöras på färgplanscherna 1 och 2
(bristsjukdomar); järnbrist förorsakar kloros
(se d. o. 2). Se även färgpl. 3 och 4 vid
sp. 1072. Th. Lfs.
Växtskyddsanstalten, se Statens
växt-skyddsanstalt.
Växtslem, kvävefria, i växtriket
förekommande ämnen, som i vatten svälla till
gelé-artade massor el. med vatten ge starkt
viskö-sa kolloida lösningar. V. finnes rikligt i
linfrön, kvittenkärnor, gummidragant och salep
och löses i alkaliska vätskor men icke i
50-procentig sprit. Typiskt utgöres v. av
poly-sackarider, som vid hydrolys ge olika
sockerarter, bl. a. galaktos och arabinos, men
även uronsyror kunna uppkomma. E. S-g.
Växtsociologi, se Växtgeografi, sp. 1059.
Växtsteklar, Phyto’phaga el. Sy’mphyta,
underordn. bland steklarna (se d. o.), som
ut-märkes av att bakkroppen är med bred bas
förenad med mellankroppen samt att larverna
ha bröst- och oftast även abdominalfötter.
V. äro växtätare. Deras larver leva vanl.
fritt på växternas blad och barr och likna
genom sin bjärta el. gröna färg fjärillarver
men skiljas från dessa genom förekomsten av
ett enda punktöga och större antal
abdominalfötter. Honan har ett speciellt organ för
äggläggningen, ett par sågformiga utskott,
varmed hon skär små fickor i blad el. barr,
vari äggen stoppas in. V. delas i fyra fam.
enl. följ, schema:
I. Främre skenben med två sporrar i spetsen.
Såg-steklar (Tenthredinidae).
II. Främre skenben med en sporre.
1) Antenner fästa ovanför munskölden.
A. Xggläggningsrör kort. Halmsteklar
(Ue-phidae).
B. Xggläggningsrör långt. Vedsteklar
(Siri-cidae).
2) Antenner fästa nedanför munskölden och
ögonen. Oryssidae.
Sågsteklarna äro en talrik grupp,
huvudsaki. utbredd i palearktiska och nearktiska
regioner. Den omfattar många viktiga
skadegörare, ss. tallsteklar och s p i n n
ar-s t e k 1 a r (se dessa ord). Till de senare hör
rosenskottstekeln (se d. o.). Halmsteklarnas
larver leva inuti grässtrån el. växtstänglar.
I s. Sverige förekommer halmstekeln
(Cephus pygmaeus) i sädesslagen. Fam.
Oryssidae omfattar mycket få, sällsynta arter.
Oryssus abietinus finnes i Sverige. Den lever
som ektoparasit på praktbaggelarver. I. T-dh.
Växtsynonymik kallas sammanställningen
av de namn, som av olika författare givits åt
samma växt.
Växtsystem, se Linnés
sexualsystem och Växtriket.
Växtsystematik, se Botanik, sp. 976.
Växtteratologi, läran om växternas
missbildningar.
Växttråd. 1. (Text.) Se Fiber och
Textilväxter.
2. (Lantbr.) Se Fodermedel, sp. 678.
Växtvax, Vegetabiliskt vax,
erhål-les från flera växtsläkten, har högre spec. v.
än bivax och är oftast hårdare och sprödare
än detta. V. blir vid uppvärmning ej
plastiskt. Se Vax, Balanophoraceae,
Pors, R h u s och Vaxpalmer. E. S-g.
Växtvärk, V ä x v ä r k, vanligt namn på
värk och smärtor i närheten av
extremiteter-nas, särskilt benens ledgångar. V. är ganska
vanlig i barnaåren, mindre vanlig i
skolåldern ända till nära fullvuxen ålder.
Besvären stå i proportion till ansträngningen och
äro mest framträdande på kvällarna. Den
vanliga men alldeles ofarliga åkomman är
ännu ej tillfredsställande förklarad men trol.
ett överansträngningsfenomen av själva
tillväxtregionerna i de långa rörbenen och
stundom förebud till funktionell (statisk)
deformi-tetsbildning (kobenthet, s. k. plattfot,
förböjning av lårbenshalsen m. fl.). Vid v. bör man
någon tid undvika överansträngning. Svåra
smärtor kunna lindras med massage, omslag
o. dyl. P. Ilgld.
Växtämne, bot., se Embryo och Frö.
Vää, dets. som Vä (se d. o.).
Vöchting [fö’-], Hermann von, tysk
botanist (1847—1917), prof, i Basel 1878 och i
Tübingen 1887. V. var en framstående
växt-fysiolog, som sysselsatte sig med
experimentella morfologisk-anatomiska undersökningar.
Hans flesta skrifter handla om
utvecklings-mekaniken och dennas beroende av organens
polaritet eller av ljusperception, värmegrad,
luftfuktighet o. dyl. Han utgav bl. a. »Die
Bewegungen der Blüthen und Früchten» (1882),
»Organbildung im Pflanzenreich» (2 dir, 1878
och 1884), »Ueber die Bildung der Knollen»
(1887), »Transplantation am Pflanzenkörper»
(1892) och »Untersuchungen zur
experimentellen Anatomie und Pathologie des
Pflanzen-körpers» (1908). C. Lmn.*
Wöhler, Friedrich, tysk kemist (1800—
82). Blev efter studier hos bl. a. J. Berzelius i
Stockholm 1825 lärare i Berlin, 1832 prof, i
Kassel och 1836 prof, i kemi och farmaci i
Göttingen. Jämte J. von Liebig var W. sin
tids och sitt lands främste kemist. Han
utmärkes av knappast överträffad
mångsidighet och omutlig samvetsgrannhet, var en
skicklig experimentator och en lycklig och
framgångsrik iakttagare. En viktig del av
hans forskningsresultat har vunnits i
samarbete med Liebig. W:s tidiga arbeten över
cyansyra ledde honom (1828) till den mär’
-liga och epokgörande framställningen av
urinämne (jfr d. o. och Kolföreningar), den
första organiska syntesen utanför den levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
