1069 Växtskyddsanstalten—Wöhler 1070 tatiskräfta). Allmänt söker man numera motarbeta detta genom sundhetskontroll vid import av sådana alster el. genom importförbud. I sådant syfte ha i Sverige flera kungl. förordningar utfärdats. — Med fysiologiska v. avses sådana, som framkallas av ogynnsamma inflytanden från den livlösa naturens sida, ss. brist el. överskott på vatten, brist på nödiga näringsämnen el. olämplig balans mellan dessa, giftiga ämnen i marken el. luften (jfr R ö k s k a d a), för låg (se Frostskada 2) el. för hög temp., ljusbrist (se K 1 o r o s 2 och Etiolerade) och för intensiv solbestrålning. Vattenbrist kan medföra nanism (se A t r o f i 2), för tidig mognad t. ex. av säd, abnorm bladfällning el. rödfärgning av bladen hos lövträd, barr- och skottfällning hos barrträd, avfallande av fruktkart, abnorm stencellbildning i frukter (t. ex. päron) m. m. överflöd på vatten medför ogynnsamma anatomiska förändringar i plantan, hypertrofi av barkporer och vävnadspartier, sprängning av köttiga vävnader etc. Genom brist på nödvändiga näringsämnen framkallas symtom, som åskådliggöras på färgplanscherna 1 och 2 (bristsjukdomar); järnbrist förorsakar kloros (se d. o. 2). Se även färgpl. 3 och 4 vid sp. 1072. Th. Lfs. Växtskyddsanstalten, se Statens växt-skyddsanstalt. Växtslem, kvävefria, i växtriket förekommande ämnen, som i vatten svälla till gelé-artade massor el. med vatten ge starkt viskö-sa kolloida lösningar. V. finnes rikligt i linfrön, kvittenkärnor, gummidragant och salep och löses i alkaliska vätskor men icke i 50-procentig sprit. Typiskt utgöres v. av poly-sackarider, som vid hydrolys ge olika sockerarter, bl. a. galaktos och arabinos, men även uronsyror kunna uppkomma. E. S-g. Växtsociologi, se Växtgeografi, sp. 1059. Växtsteklar, Phyto'phaga el. Sy'mphyta, underordn. bland steklarna (se d. o.), som ut-märkes av att bakkroppen är med bred bas förenad med mellankroppen samt att larverna ha bröst- och oftast även abdominalfötter. V. äro växtätare. Deras larver leva vanl. fritt på växternas blad och barr och likna genom sin bjärta el. gröna färg fjärillarver men skiljas från dessa genom förekomsten av ett enda punktöga och större antal abdominalfötter. Honan har ett speciellt organ för äggläggningen, ett par sågformiga utskott, varmed hon skär små fickor i blad el. barr, vari äggen stoppas in. V. delas i fyra fam. enl. följ, schema: I. Främre skenben med två sporrar i spetsen. Såg-steklar (Tenthredinidae). II. Främre skenben med en sporre. 1) Antenner fästa ovanför munskölden. A. Xggläggningsrör kort. Halmsteklar (Ue-phidae). B. Xggläggningsrör långt. Vedsteklar (Siri-cidae). 2) Antenner fästa nedanför munskölden och ögonen. Oryssidae. Sågsteklarna äro en talrik grupp, huvudsaki. utbredd i palearktiska och nearktiska regioner. Den omfattar många viktiga skadegörare, ss. tallsteklar och s p i n n ar-s t e k 1 a r (se dessa ord). Till de senare hör rosenskottstekeln (se d. o.). Halmsteklarnas larver leva inuti grässtrån el. växtstänglar. I s. Sverige förekommer halmstekeln (Cephus pygmaeus) i sädesslagen. Fam. Oryssidae omfattar mycket få, sällsynta arter. Oryssus abietinus finnes i Sverige. Den lever som ektoparasit på praktbaggelarver. I. T-dh. Växtsynonymik kallas sammanställningen av de namn, som av olika författare givits åt samma växt. Växtsystem, se Linnés sexualsystem och Växtriket. Växtsystematik, se Botanik, sp. 976. Växtteratologi, läran om växternas missbildningar. Växttråd. 1. (Text.) Se Fiber och Textilväxter. 2. (Lantbr.) Se Fodermedel, sp. 678. Växtvax, Vegetabiliskt vax, erhål-les från flera växtsläkten, har högre spec. v. än bivax och är oftast hårdare och sprödare än detta. V. blir vid uppvärmning ej plastiskt. Se Vax, Balanophoraceae, Pors, R h u s och Vaxpalmer. E. S-g. Växtvärk, V ä x v ä r k, vanligt namn på värk och smärtor i närheten av extremiteter-nas, särskilt benens ledgångar. V. är ganska vanlig i barnaåren, mindre vanlig i skolåldern ända till nära fullvuxen ålder. Besvären stå i proportion till ansträngningen och äro mest framträdande på kvällarna. Den vanliga men alldeles ofarliga åkomman är ännu ej tillfredsställande förklarad men trol. ett överansträngningsfenomen av själva tillväxtregionerna i de långa rörbenen och stundom förebud till funktionell (statisk) deformi-tetsbildning (kobenthet, s. k. plattfot, förböjning av lårbenshalsen m. fl.). Vid v. bör man någon tid undvika överansträngning. Svåra smärtor kunna lindras med massage, omslag o. dyl. P. Ilgld. Växtämne, bot., se Embryo och Frö. Vää, dets. som Vä (se d. o.). Vöchting [fö'-], Hermann von, tysk botanist (1847—1917), prof, i Basel 1878 och i Tübingen 1887. V. var en framstående växt-fysiolog, som sysselsatte sig med experimentella morfologisk-anatomiska undersökningar. Hans flesta skrifter handla om utvecklings-mekaniken och dennas beroende av organens polaritet eller av ljusperception, värmegrad, luftfuktighet o. dyl. Han utgav bl. a. »Die Bewegungen der Blüthen und Früchten» (1882), »Organbildung im Pflanzenreich» (2 dir, 1878 och 1884), »Ueber die Bildung der Knollen» (1887), »Transplantation am Pflanzenkörper» (1892) och »Untersuchungen zur experimentellen Anatomie und Pathologie des Pflanzen-körpers» (1908). C. Lmn.* Wöhler, Friedrich, tysk kemist (1800— 82). Blev efter studier hos bl. a. J. Berzelius i Stockholm 1825 lärare i Berlin, 1832 prof, i Kassel och 1836 prof, i kemi och farmaci i Göttingen. Jämte J. von Liebig var W. sin tids och sitt lands främste kemist. Han utmärkes av knappast överträffad mångsidighet och omutlig samvetsgrannhet, var en skicklig experimentator och en lycklig och framgångsrik iakttagare. En viktig del av hans forskningsresultat har vunnits i samarbete med Liebig. W:s tidiga arbeten över cyansyra ledde honom (1828) till den mär' -liga och epokgörande framställningen av urinämne (jfr d. o. och Kolföreningar), den första organiska syntesen utanför den levande