1071 Wölfflin—Vöslau 1072 organismen. Han påvisade (tills, m. Liebig) cyansyrans och knallsyrans likhet i sammansättning, det första exemplet på isomeri (se d. o.). Hans undersökning (med Liebig) över bittermandelolja (1832) fick stor betydelse för den organiska konstitutionslä-rans utveckling, och upptäckten av detta ämnes bildning ur amygdalin (se d. o.) bildar inledningen till enzymkemien. Bland W:s arbeten i oorganisk kemi må nämnas framställningen av aluminium, av ki-selns klor- och väte- föreningar samt hans undersökningar över borens kemi. Även i analytisk kemi utförde han ett stort antal viktiga undersökningar. — Från 1838 till sin död var W. en av redaktörerna för Liebigs Annalen der Chemie und Pharmacie. Han utgav tills, m. J. Liebig och J. C. Poggendorff »Handwörterbuch der reinen und angewandten Chemie» (6 bd, 1837 —56) och författade »Grundriss der unorga-nischen Chemie» (1831; 10:e uppl. 1877; sv. övers. 1833), »Grundriss der organischen Chemie» (1840; 11 :e uppl. 1886; sv. övers. 1848), »Beispiele zur ersten Uebung in analytischer Chemie» (1849; 3:e uppl., under titeln »Die Mineralanalyse in Beispielen», 1861). Hans brevväxling med Berzelius utgavs av O. Wal-lach (2 bd, 1901). Led. av sv. Vet.-akad. (1834). — Litt.: Biogr. av R. Winderlich i »Das Buch der grossen Chemiker», II (1930); H. G. Söderbaums biogr. över J. Berzelius, 2—3 (1929—31). G. S-ck. Wö'lfflin, Eduard, schweizisk filolog (1831 —1908), prof, i Zürich, Erlangen (1870) och München (1880—1904), framstående forskare i latinsk språkhistoria. W. utgav från 1884 Archiv für Lateinische Lexicographie und Grammatik. Han var en av organisatörerna av arbetet på »Thesaurus linguæ latinæ» (se T h e s a u r o s). E. St. Wölfflin, Heinrich, schweizisk-tysk konsthistoriker (f. 1864), son till E. W.; prof, i Basel 1893, i Berlin 1901, i München 1912—25, därefter i Zürich. Har skrivit den förträffliga studien »Renaissance und Barock» (1888; flera uppl.), »Die Ju-gendwerke des Mi-chelangelo» (1891), »Die klassische Kunst» (1899; flera uppl.), »Die Kunst Albrecht Dürers» (1905; flera uppl.; Dürers handteckningar utgåvos av W. 1914), »Kunst-geschichtliche Grund-begriffe» (1915; 6:e uppl. 1923) och »Die Kunst der Renaissance. Italien und das deut-sche Formgefühl» (1931). W. är som författare originell, skarpsinnig och uppslagsrik, bl. a. genom sina skrifter om renässanskons-tens formutveckling och om barockens utveckling ur renässansen. — Monogr. av F. Landsberger (1924). G-gN.* Wölfl, J o s e p h, österrikisk pianist (1772 —1812), elev av Leopold Mozart och Michael Haydn. Vistades 1794—98 i Wien och tävlade med Beethoven som improvisatör, ehuru med föga framgång. W. bereste Tyskland, bodde 1801—05 i Paris, aktad som en av samtidens yppersta pianister, och därefter i London. Hans kompositioner i den gängse sonat-och variationsstilen blevo populära. T. N. Völkischer Beobachter [födkijor boä'ba^tor], tyska nationalsocialistiska partiets huvudorgan, utges dagl. i två uppl., en i Berlin och en i München (genomsnittsuppl. maj 1934 nära 345,000). 1888—1920 utgiven som Münchner Beobachter, står V. sedan 1927 under nationalsocialistisk regim. Huvudred, är Alfred Rosenberg. Völsung, se Volsung. Wönn-tschou [mön-t/åo], se W e n - c h o u. Wön-san, se G e n - s a n. Vördig, ett särskilt förr använt epitet för präster. Jfr Högvördig. Vöringsfoss el. V ö r i n g f o s s, vattenfall i v. Norge, i Bjoreia, som från Hardanger-vidda flyter till Eidfjord i Hardanger; fallhöjd 163 m. Genom dalen känd turistväg Eidfjord—Haugastöl (vid Bergensbanan). Ax. S. Wörishofen [-håfon], se Kneippkuran-s t a 11 e r. Vört, se Malt, Maltdryckstil 1-verkning och Maltskatt. Vörtbröd, rågbröd med vört till degspad. Wörth, fr. Wærth, stad i fr. dep. Bas-Rhin, Elsass, vid Rhens biflod Sauer, 29 km n. om Strassburg; 1,095 inv. (1926). — Vid W. blev under fransk-tyska kriget 187 0 — 7 1 (se d. o., sp. 1065) Mac Mahon 6 aug. 1870 slagen av kronprinsen av Preussen. Fransmännen uppkallade slaget dels efter byn Froeschwiller, dels efter byn R e i c hs-h o f f e n. C. O. N.* Vörå, fi. Vöyri, socken i Vasa län, Finland: 475 kvkm, 8,284 inv. (1933), huvudsaki. svensktalande. Vörösmarty [vö'röjmarti], M i h ä 1 y, ungersk skald (1800—55). Framträdde 1825 med sitt romantiska hjälteepos »Zalän futäsa» (Za-läns flykt) i 10 sånger på hexameter. V. blev reform-erans store diktare, som på ett rikt och klangfullt, av nya och målande bilder mättat språk tecknar storslagna bilder från Ungerns storhetstid. Han skrev även lyrik och dramatik. Hans fosterlandshymn »Szözat» (Maningsrop), som alltjämt sjunges som ungrarnas nationalsång, har givit uppslag till Runebergs »Vårt land». V:s betydelse i ungersk litteratur jämställes med Tegnérs i den svenska. V :s samlade verk i 8 bd utgåvos av P. Gyulai (1884—85). Litt.: B. Leff-ler, »Den ungerska litteraturens stormän» (i Hela Världen 1919) och »Ungersk lyrik» (1922). _ B. L-r. Vöslau [föslau' el. fö'slau], Bad V., bad-och kurort i Niederösterreich, Österrike, 6 km s. s. v. om Baden; 4,945 inv. (1923). Radioaktiva, varma källor (24° C); berömd vinort.