1091 Yeu—Ylleindustri 1092 i Saigon (Kochinkina). Han upptäckte 1894 pestens bakterie och framställde ett pestse-rum. Senare har han även ägnat sig åt tuberkulosens studium och tills, m. Roux framställt antidifteriserum. (II. D.) Yeu [jö]. 11 e d’Yeu, ö vid Frankrikes västkust, utanför Vendée; 22,5 kvkm, 3,801 inv. (1921). Betydande fiske; havsbad. Megalitiska monument. Yezd, se J e s d. Yezo [ezå], se II o k k a i d o. Y'ggdra->il (isl. Y ggdrasill, trol. »Yggs, d. v. s. Odens, häst»), i eddadikterna och hos Snorre namn på det mytiska världsträdet, en ask, vars grenar sträcka sig ut över världen och upp i himlarymden. Det har tre rötter: en är hos Hel i Niflhem; vid brunnen Hver-gelmer ligger draken Nidhögg (se d. o.) och gnager på Y:s rötter. Den andra roten är hos rimtursarna; där är Mimers brunn, vars vatten skänker vishet (se M i m e r). Den tredje roten är hos gudar och människor; vid den ligger Urds brunn, där nornorna bo. Där hålla gudarna dagl. ting under Y:s grenar, och där är världens största helgedom. »Men Y. utstår», heter det i »Grimnismal», »mera vedermöda än människor veta: en hjort biter av blad och grenar, stammen murknar på sidorna, och nedtill hugger Nidhögg i roten». Men så länge asken står frisk och grön över Urds brunn, blir också världen beståndande. — Ursprunget till den viktiga Yggdrasil-myten har man sökt i germanernas trädkult (se d. o.). Utanför Uppsala tempel stod, enl. Adam av Bremen, vid offerkällan ett heligt träd, grönt både sommar och vinter. Också Valhall hade sitt vårdträd, Lärad. som möjl. i grunden kan vara identiskt med Y.; dess stam sköt upp över hallens tak och bredde sina grenar över det. Jfr Världsträd. — Litt.: S. Bugge, »Studier over de nordiske gude- og heltesagns oprindelse» (1881 —89); L. F. Läffler i Svenska Landsmålen 1911; A. Olrik i Danske Studier 1917; K. Krohn, »Skandinavisk mytologi» (1922); U. Holmberg (Harva), »Der Baum des Lebens» (s. å.). E. W-én. Yhlen, Gerhard von, fiskeritjänsteman (1819—1909), blev student i Uppsala 1837 och ägnade sig där åt naturvetenskapliga studier, företrädesvis zoologi, blev 1866 tillsynings-man vid Bohusläns havsfisken, för vilkas främjande han med mycket nit framgångsrikt verkade till 1885, varefter han till 1901 var karantänsmästare på Känsö utanför Göteborg. 1870—82 hade han tillsyn jämväl över Hallands fiskerier. Förutom de årliga berättelserna om de bohuslänska fiskerierna samt smärre uppsatser i tidskrifter etc. utgav Y. 1878—79 tidskr. Fiskaren. K. A. A-n. Y'htyneet pa'peritehtaat, o'sakeyhtiö (»de förenade pappersfabrikerna a.-b.»), träföräd-lingskoncern i Finland (aktiekap. 50 mill. fmk). Äger Myllykoski (se d. o.) träsliperi och pappersbruk, Jämsänkoski sulfitfabrik och pappersbruk och Simpele (se d. o.; med Jylhä-vaara) träsliperi och pappersbruk. Ärstillv. tills. 36,000 ton papper, 24,000 ton sulfitmassa och 65.000 ton mekanisk massa (därav 20,500 ton för eget behov). O. Brn. Yiddish [ji'dij], dets. som jiddisch (se d. o.). Yima, se Y a m a. Yin [jin], religionsvet., se Kina, sp. 697. Yindynastien [jin-], se Kina, sp. 705. Y-koppling, se Trefassystem. Ylander, Axel Jakob, sjömansvårdsse-kreterare (f. 1895 7/2), fil. lic. i Stockholm 1920. Blev sjömansvårdssekr. i Sv. kyrkans missionsstyrelse 1922 och förste sekr. i nybildade Sv. kyrkans sjömansvårdsstyrelse i Stockholm 1933. Y. har utgivit De Våra i Främmande Land 1923—29 och 1931 samt Ute och Hemma, Tidning för Sv. Sjöfolk sedan dess början 1928. Han har tagit initiativ till sv. sjömansvård i Danzig och Gdynia. H-n S-n. JYlioppilaskunnan laulajat [y'liåpilaskonan lau'-], finländsk manskör (förk. Y. L.; Studentkårens sångare) vid Helsingfors univ., stiftad 1882, sedan ett antal finsksinnade studentsångare redan tidigare skilt sig från Akademiska sångföreningen (se d. o.). Y., som hållit sig på hög nivå, har uppträtt med framgång även i utlandet. Bland dirigenter märkas P. J. Hannikainen, II. Klemetti (sammanlagt 25 år i olika repriser) och S. Palmgren. 11. E. P. Ylle, vävnader av ull. Halvylle betecknar vanl. vävnader av ull och bomull. Ylleindustri, den gren av textilindustrien, som tillverkar garner, vävnader och filt (se dessa ord) av ull och liknande fibrer. Råmaterialet är antingen natur- (se U 1 1) el. k o n s t u 1 1 (se d. o.). Men även andra fibrer, särskilt bomull och stapelfiber (se K o n st-si 1 k e), användas. Man skiljer på två typer av yllefabrikat: streichgarns- el. kardulls-fabrikat samt kamgarnsfabrikat. Streichgarner äro ulliga, ojämna och relativt grova. De innehålla såväl korta som länga fibrer, och naturullen är ofta uppblandad med konstull, bomull el. konstsilkeavfall. Spinnförfarandet är här jämförelsevis enkelt. Ullen sorteras, tvättas och torkas, varefter den luckras upp i en öppnare. Andra materia) kunna nu inblandas, och blandningen göres homogen med hjälp av en p 1 y s. Därefter kardas (se K a r d n i n g) materialet och finspinnes direkt pä en selfaktor (se Spinning). Kam garner kunna spinnas mycket fina och äro glatta och jämna, tack vare att alla korta fibrer bortkammas. Spinningen är här mycket mer invecklad och in-ledes med sortering, tvättning, kardning och kamning. Från kammaskinerna kommer ulien i form av en grov sträng, som lindas upp till nystan, s. k. t o p s. Ullsträngen sträcks ut till önskad finlek i en serie sträckmaskiner och finspinnes på selfaktorer el. ringspinningsmaskiner (se Spinning). Kamgarner innehålla sällan konstull eller bomull men väl stapelfibrer. Kamgarns- och streichgarnsvävnader få efter vävningen undergå en rätt omständlig beredning (se A p-p r e t e r i n g), innan de äro färdiga. De förra äro i regel lätta, porösa eller med tydligt framträdande mönster, de senare täta, tjocka och med en hopfiltad yta (t. ex. kläde, filtar). Streichgarnstyger användes förr i betydligt större utsträckning än nu. Ullen hör till de först kända textilfibrerna, och ylletillverkningen nådde en aktningsvärd utveckling redan under antiken, framför allt i Asien, Grekland och Italien. Under medeltiden spreds den till Tyskland, Nederländerna och England. I Frankrike uppblomstrade den