1109 Ypperligt frälse—Yrjö-Koskinen 1110 (se bild vid Belgisk-franska fronten, sp. 1169). De märkligaste byggnaderna voro klädesvävarnas hallar, vid Grand’ place, stadens centrum, uppförda i gotisk stil på 1200—1300-talet, samt den närbelägna kyrkan S:t Martin (1200-talet); den senare är sedan 1922 under rekonstruktion. — Under 1300-talet var Y. en av medelpunkterna för den flamländska textilindustrien och uppges under sin glanstid ha haft 100,000 inv. Den starka konkurrensen från Gent och Brygge framkallade en tillbakagång, som ytterligare skärptes på 1500-talet, då folkmängden genom hemsökelserna under nederländska frihetskriget minskades till 5,000 personer. Under 1600-talet var Y. en strategiskt viktig fästning, som flera gånger belägrades och erövrades av fransmännen. Befästningarna slopades 1781, återställdes 1815 men raserades ånyo 1854. S. F. Under världskriget blev trakten omkring Y. skådeplats för ihållande och förbittrade strider mellan tyskarna och de allierade, företrädesvis engelsmän. Själva Y. förblev dock i engelsmännens besittning. Y. bombarderades oktober och november 1914, april—maj 1915 i flera veckor i följd, varvid större delen av staden med klädesvävarnas hallar förstördes, febr. 1916 och från jan. 1917 till april 1918. Jfr B e 1 g i s k - f r a n s k a fronten, bl. a. sp. 1159, 1167 och 1179. M. B-dt. Ypperligt frälse, se Frälse, sp. 1254, och Frälsehemman. Yppighets nytta, slagord i den ekonomiska diskussionen i Sverige under 1700-talet. Det formulerades av riksrådet A. J. von llöpken i ett presidietal i Vet.-akad. 1740. Man avsåg med y. att gentemot puritanska och moraliska synpunkter betona vikten av att det allmänna levnadssättet icke enbart bestämmes av sparsamhetshänsyn; man bör också taga hänsyn till de fördelar, som lyxindustri och lyxförbrukning medföra genom att bereda ökade arbetstillfällen, främja penningomsättningen m. m. Teorien sammanhänger med det merkantilistiska åskådningssättet (se M e r k a n t i 1 s y s t e m e t). Se O. Wie-selgren, »Y.» (1912). O. W-n. Ypres [ipr]. 1. Fr. namnet på Yperen (se d. o.). — 2. Earl of, se F r e n c h, J. Ypsilantis [ipsila'ndis], grekisk fanariotfa-milj, av vilken flera medl. varit hospodarer i Moldau eller Valakiet. —- Alexand ros Y. (1792—1828) gick 1809 i rysk militärtjänst, deltog i 1812 och 1813 års fälttåg, steg till generalmajor och stod högt i Alexander I:s gunst. Ilan erbjöds av Hetairia ton filikon (se H e t a i r i a 2) ledningen i grekiska befrielsekriget och bröt mars 1821 in i Moldau med en liten styrka men vann varken folkets tillit eller hjälp utifrån, besegrades av turkarna och trängdes in på österrikiskt område, varefter han sex år hölls i österrikiskt fängelse. — Hans bror Demetrios Y. (1793 —1832) fortsatte befrielseverket, stred med tapperhet och framgång på Peloponnesos men kunde ej draga jämnt med de andra ledarna. 1823 drog han sig tillbaka men kämpade 1825 mot Ibrahim pascha och var 1828—30 chef för ö. Greklands trupper. A. A-t. Yria'rte [iri-], T. de, se Iriarte. Y'rjö-Koskinen [-kå's] Georg Zacha- rias, frih., finländsk historiker och statsman (1830 10/i2—1903 13/u). Hette urspr. Forsman (bror till Jakob Forsman, se d. o.), använde författarnamnet Yrjö K o s k i-n e n och adlades 1884 med namnet Y. (frih. 1897). Y., vars modersmål och skolspråk var svenska, kom tidigt under inflytande av J. V. Snellmans nationalitetsidéer och antog konsekvent finskan som hem- och författarspråk. Han blev fil. kand. 1853, var adjunkt vid Vasa gymnasium (då förlagt till Jakobstad) 1854 —63, blev fil. lic. 1858 och 1863 prof, i allmän historia vid Helsingfors univ. (genom tjänstebyte 1876 i Finlands, Rysslands och de skandinaviska ländernas historia). Y. skrev ett verk om klubbekriget (2 bd, 1857—59; ny uppl. 1877; sv. övers. 1864— 65) och »Underrättelser om den finska stammens forntid» (1862), båda på finska. 1869 —72 utkom originalet till hans »Finlands historia» (på sv. 1874), som genom sin finskt nationella tendens väckte kritik bl. a. av C. G. Estlander. Ej mindre diskussion framkallade hans skildring av G. M. Sprengtpor-ten som företrädare av finländska självstän-dighetsidéer (»Yrjö Maunu Sprengtportenista ja Suomen itsenäisyydestä», 1870). För de finskt nationella idéerna verkade Y. också som publicist, bl. a. i Helsingin Uuti-set (1863; jfr Fennomani), i Kirjallinen Kuukauslehti (från 1866; huvudred. 1876— 80) och i Uusi Suometar (från 1869), samt som lantdagsman i prästeståndet 1872—82 och i ridderskapet och adeln 1885—91. Ilan var sedan länge Finska partiets (se d. o.) ledare, då han 1882 kallades till led. av senatens ekonomiedep., först som chef för kammar- och 1885 för ecklesiastikexpeditionen. Inrättandet av många finska skolor och tillkomsten av ett antal förordningar om användandet av finska språket vid domstolar och myndigheter böra främst tillskrivas Y. I sin verksamhet sökte och fann han stöd hos generalguvernören Heiden och ministerstatssekr. v. Daehn. Sedan han februari 1899 medverkat till omedelbar promulgering av värnpliktsmanifes-tet, ansåg han sig ha förlorat sina partivänners förtroende och avgick. På sin 70-årsdag utgav han ett öppet brev, innehållande krav på avbrytande av alla förbindelser med det svenska partiet och på understöd av den dåv. senaten, d. v. s. ett program för und-fallenhetspolitiken gentemot de ryska åtgärderna, vilket snart omfattades av gammal-fennomanerna (se Fennomani, sp. 229). För det finska nationalitetsmedvetandets utveckling och för finska språkets vidgade bruk i litteraturen och administrationen blev Y:s oförtrutna och mångsidiga verksamhet av genomgripande betydelse. Som politiker var han skicklig och konsekvent i sin oförsonliga strid mot det svenska partiet. Y:s uppsatser ha samlats i »Kansallisia ja yhteiskunnallisia kirjoituksia» (4 bd, 1904—30; i Suomalaisen