Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1155
Zenius—Zeoliter
1156
himlavalvet, som skäres av en lodlinje,
lagd genom observationspunkten. Den under
våra fötter belägna motsatta punkten på
himlavalvet kallas n a d i r. — Z e n i t d i
s-tans är vinkelavståndet mellan en
himlakropp och z., längs himlakroppens höjdcirkel.
— Zenitpunkt är det vinkelvärde på en
vissa teleskop tillhörande graderad
vertikalcirkel, som svarar mot zenitläget för
teleskopets optiska axel. K. Lmk.
Zénius, Olof, jurist (1772—1836), fil. mag.
i Uppsala, efter avlagd jur. examen fiskal i
Svea hovrätt, 1805 assessor i
Kommerskollegium och 1813 kommerseråd. 1811 blev Z.
arbetande led i lagkommittén (se d. o.) och
medverkade skickligt och outtröttligt till
kommitténs bekanta civillags- och
kriminallagsför-slag. Jur. hedersdr i Uppsala 1818. C. G. Bj.*
Zenker [tsä’nkor], Friedrich Albert
von, tysk anatom (1825—98), prof, i Dresden
1855 och i Erlangen 1862. Han upptäckte
trikinförgiftningen (se T rik in er).
Zenkers blandning, fotogr., se Fixering 2.
Zèno (grek. Zènon), östromersk kejsare (reg.
474—491), urspr. rövarhövding i Tauriska
bergen med namnet Tarasikodissa. Kom till
Konstantinopel med de av Leo I som en
motvikt mot germanerna inkallade isaurierna och
förmäldes med Leos dotter Ariadne. I tävlan
om makten med alanen Aspar och hans hus
avgick Z. med segern. Kejsare efter Leos
död, måste Z. draga sig undan till sitt
hemland, fördriven av Leos svåger Basiliscus.
Sedan Z. besegrat denne, lyckades han förmå
östgöternas konung Teoderik den store (se
d. o.) att övergå till Italien, varigenom riket
befriades från germanerna. Genom
endräkts-ediktet (»Henotikon») 482 sökte Z. förgäves
stilla striderna mellan de ortodoxa och
mono-fysiterna (se d. o.). S. Lm.
Zeno, grekiska filosofer, se Z e n o n.
Zeno [dzä’nå], Apostolo, italiensk
författare (1668—1750), skrev de första
heroiskhistoriska operatexterna (utg. 1795) samt
språkliga och litteraturhistoriska verk.
Zeno [dzä’nå], Carlo, veneziansk krigare
(omkr. 1334—1418), av samma släkt som
Antonio Z., N. Z. och R. Z. Bistod 1376 Johannes
VI Palaiologos att återvinna sin tron och
förvärvade åt Venezia ön Tenedos, vilket gav
upphov till Chioggiakriget. Han försvarade
1379 Treviso mot ungrarna samt stred 1380
mot Genua. Z. hade därpå tjänst i Milano
samt som veneziansk ambassadör i Frankrike
och England. Han störtades senare orättvist,
stred på Cypern och ägnade sina sista år
åt studier.
Zeno [dzä’nå], Nicolö (d. 1396) och
Antonio (d. 1406), bröder, tillhörande en känd
veneziansk släkt, skola på 1380- och
1390-talet ha företagit en färd till Färöarna,
Island och Grönland. Deras fantastiska
reseberättelse utgavs 1558 i Venezia av deras
ättling Nicolö Z. d. y., försedd med en karta
över de nordiska farvattnen. Länge antog
man. att skildringen var mer el. mindre
autentisk; bl. a. sökte A. E. Nordenskiöld
hävda, att kartan återgick på ett äkta original.
Sedan man 1886 upptäckt Olaus Magnus’
stora karta över Norden, har det emellertid
visat sig, att bröderna Z:s karta är en
kompilation av kartor, som voro kända i Venezia
vid mitten av 1500-talet, och skildringen
anses vara en förfalskning el. mystifikation.
Bröderna Z:s resor ha emellertid givit
upphov till en långvarig vetenskaplig diskussion.
— Litt.: »The voyage of the venetian
bro-thers Nieolö and Antonio Z.» etc. (utg. av R.
II. Major, Ilakluyt Soeiety, 50, 1873); A. E.
Nordenskiöld, »Om bröderna Z:s resor» (1883);
F. W. Lucas, »The annals of the voyages of the
brothers N. and A. Z.» (1898). O. Sjn.
Zeno [dzä’nå], R a n i e r i, veneziansk doge
(d. 1268), av samma släkt som Antonio Z.,
C. Z. och N. Z. Valdes till doge 1252, slöt
fördrag med Manfred av Neapel, stred mot
bysantinerna och utverkade stora
handels-förmåner åt Venezia.
Zeno’bia, se Palmyra, sp. 578.
Zeno’dotos, forngrekisk grammatiker på
200-talet f. Kr., förste föreståndare för
biblioteket i Alexandria (se Alexandrinska
biblioteket), bemärkt för sin kritiska
bearbetning av de homeriska texterna. A. M. A.*
Zènon (lat. Zèno), grekiska filosofer. 1. Z.
från Elea (f. omkr. 500 f. Kr.), se E 1 e
a-tiska skolan. — 2. Z. från K i tion på
Cypern (omkr. 336—omkr. 264 f. Kr.), död
genom självmord, stoiska skolans grundläggare.
Zenta [zä’n-], se S e n t a.
Zentrum [tsä’ntrom], se Center, sp. 795 f.
Zenzén, Nils Magnus, geolog (f. 1883
28/i). Blev 1914 fil. lic. vid Stockholms
högskola, 1916 assistent och 1926 museiassistent
vid Riksmuseets mineralogiska avd. Z. har
offentliggjort skrifter av mineralogiskt och
geologiskt innehåll och särskilt ägnat sig åt
studier i den svenska mineralogiska och
geologiska forskningens historia, varvid han bl. a.
skrivit »Studier i och rörande Bergskollegii
mineralsamling» (i Arkiv för Kemi, bd 8: 1
och 20, 1920—22), »Försök till historik över
Cederbaumska mineralsamlingen i
Oskarshamn» (ibid., bd 10 A: 6, 1930) och »Om den
såsom svenskt krigsbyte i Prag år 1648 tagna
s. k. stora rubinen» (i Med Hammare och
Fackla, II, 1930). G. A-ff.
Zeoliter, en grupp kemiskt nära besläktade,
vattenhaltiga mineral, som även med avseende
på bildnings- och förekomstsätt stå varandra
nära. Z. äro aluminiumsilikat av natrium och
kalcium (jämte något strontium), ibland
ba-rium och kalium. Vattnet synes vara bundet
på annat sätt än i de flesta andra
vattenhaltiga mineral. Det avgår lätt och
likformigt vid upphettning och kan därpå åter
upptagas i sammansättningen. Eller också kan
det ersättas med t. ex. ammoniak, alkohol,
svavelväte el. jod. Utmärkande för z. är
även, att däri ingående alkalimetaller kunna
med konst utbytas mot silver m. fl. metaller.
I likhet med andra vattenhaltiga mineral ha
z. liten hårdhet (vanl. mellan 3.5 och 5.5; se
Hårdhetsskala) och låg spec. v. (i regel
mellan 2,o och 2,4). Z. sönderdelas lätt av
syror, och många av dem smälta under
kokning vid upphettning. De äro vid
jämförelsevis låg temp. bildade hydrotermala
omvandlingsprodukter av andra mineral, vanl.
fält-spater el. fältspatoider, och förekomma —
gärna flera tillsammans och ofta i vackra,
mestadels vita el. färglösa kristaller — i
håligheter och på gångar och sprickor,
särskilt i basiska eruptivbergarter men även i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
