1155 Zenius—Zeoliter 1156 himlavalvet, som skäres av en lodlinje, lagd genom observationspunkten. Den under våra fötter belägna motsatta punkten på himlavalvet kallas n a d i r. — Z e n i t d i s-tans är vinkelavståndet mellan en himlakropp och z., längs himlakroppens höjdcirkel. — Zenitpunkt är det vinkelvärde på en vissa teleskop tillhörande graderad vertikalcirkel, som svarar mot zenitläget för teleskopets optiska axel. K. Lmk. Zénius, Olof, jurist (1772—1836), fil. mag. i Uppsala, efter avlagd jur. examen fiskal i Svea hovrätt, 1805 assessor i Kommerskollegium och 1813 kommerseråd. 1811 blev Z. arbetande led i lagkommittén (se d. o.) och medverkade skickligt och outtröttligt till kommitténs bekanta civillags- och kriminallagsför-slag. Jur. hedersdr i Uppsala 1818. C. G. Bj.* Zenker [tsä'nkor], Friedrich Albert von, tysk anatom (1825—98), prof, i Dresden 1855 och i Erlangen 1862. Han upptäckte trikinförgiftningen (se T rik in er). Zenkers blandning, fotogr., se Fixering 2. Zèno (grek. Zènon), östromersk kejsare (reg. 474—491), urspr. rövarhövding i Tauriska bergen med namnet Tarasikodissa. Kom till Konstantinopel med de av Leo I som en motvikt mot germanerna inkallade isaurierna och förmäldes med Leos dotter Ariadne. I tävlan om makten med alanen Aspar och hans hus avgick Z. med segern. Kejsare efter Leos död, måste Z. draga sig undan till sitt hemland, fördriven av Leos svåger Basiliscus. Sedan Z. besegrat denne, lyckades han förmå östgöternas konung Teoderik den store (se d. o.) att övergå till Italien, varigenom riket befriades från germanerna. Genom endräkts-ediktet (»Henotikon») 482 sökte Z. förgäves stilla striderna mellan de ortodoxa och mono-fysiterna (se d. o.). S. Lm. Zeno, grekiska filosofer, se Z e n o n. Zeno [dzä'nå], Apostolo, italiensk författare (1668—1750), skrev de första heroiskhistoriska operatexterna (utg. 1795) samt språkliga och litteraturhistoriska verk. Zeno [dzä'nå], Carlo, veneziansk krigare (omkr. 1334—1418), av samma släkt som Antonio Z., N. Z. och R. Z. Bistod 1376 Johannes VI Palaiologos att återvinna sin tron och förvärvade åt Venezia ön Tenedos, vilket gav upphov till Chioggiakriget. Han försvarade 1379 Treviso mot ungrarna samt stred 1380 mot Genua. Z. hade därpå tjänst i Milano samt som veneziansk ambassadör i Frankrike och England. Han störtades senare orättvist, stred på Cypern och ägnade sina sista år åt studier. Zeno [dzä'nå], Nicolö (d. 1396) och Antonio (d. 1406), bröder, tillhörande en känd veneziansk släkt, skola på 1380- och 1390-talet ha företagit en färd till Färöarna, Island och Grönland. Deras fantastiska reseberättelse utgavs 1558 i Venezia av deras ättling Nicolö Z. d. y., försedd med en karta över de nordiska farvattnen. Länge antog man. att skildringen var mer el. mindre autentisk; bl. a. sökte A. E. Nordenskiöld hävda, att kartan återgick på ett äkta original. Sedan man 1886 upptäckt Olaus Magnus’ stora karta över Norden, har det emellertid visat sig, att bröderna Z:s karta är en kompilation av kartor, som voro kända i Venezia vid mitten av 1500-talet, och skildringen anses vara en förfalskning el. mystifikation. Bröderna Z:s resor ha emellertid givit upphov till en långvarig vetenskaplig diskussion. — Litt.: »The voyage of the venetian bro-thers Nieolö and Antonio Z.» etc. (utg. av R. II. Major, Ilakluyt Soeiety, 50, 1873); A. E. Nordenskiöld, »Om bröderna Z:s resor» (1883); F. W. Lucas, »The annals of the voyages of the brothers N. and A. Z.» (1898). O. Sjn. Zeno [dzä'nå], R a n i e r i, veneziansk doge (d. 1268), av samma släkt som Antonio Z., C. Z. och N. Z. Valdes till doge 1252, slöt fördrag med Manfred av Neapel, stred mot bysantinerna och utverkade stora handels-förmåner åt Venezia. Zeno'bia, se Palmyra, sp. 578. Zeno'dotos, forngrekisk grammatiker på 200-talet f. Kr., förste föreståndare för biblioteket i Alexandria (se Alexandrinska biblioteket), bemärkt för sin kritiska bearbetning av de homeriska texterna. A. M. A.* Zènon (lat. Zèno), grekiska filosofer. 1. Z. från Elea (f. omkr. 500 f. Kr.), se E 1 e a-tiska skolan. — 2. Z. från K i tion på Cypern (omkr. 336—omkr. 264 f. Kr.), död genom självmord, stoiska skolans grundläggare. Zenta [zä'n-], se S e n t a. Zentrum [tsä'ntrom], se Center, sp. 795 f. Zenzén, Nils Magnus, geolog (f. 1883 28/i). Blev 1914 fil. lic. vid Stockholms högskola, 1916 assistent och 1926 museiassistent vid Riksmuseets mineralogiska avd. Z. har offentliggjort skrifter av mineralogiskt och geologiskt innehåll och särskilt ägnat sig åt studier i den svenska mineralogiska och geologiska forskningens historia, varvid han bl. a. skrivit »Studier i och rörande Bergskollegii mineralsamling» (i Arkiv för Kemi, bd 8: 1 och 20, 1920—22), »Försök till historik över Cederbaumska mineralsamlingen i Oskarshamn» (ibid., bd 10 A: 6, 1930) och »Om den såsom svenskt krigsbyte i Prag år 1648 tagna s. k. stora rubinen» (i Med Hammare och Fackla, II, 1930). G. A-ff. Zeoliter, en grupp kemiskt nära besläktade, vattenhaltiga mineral, som även med avseende på bildnings- och förekomstsätt stå varandra nära. Z. äro aluminiumsilikat av natrium och kalcium (jämte något strontium), ibland ba-rium och kalium. Vattnet synes vara bundet på annat sätt än i de flesta andra vattenhaltiga mineral. Det avgår lätt och likformigt vid upphettning och kan därpå åter upptagas i sammansättningen. Eller också kan det ersättas med t. ex. ammoniak, alkohol, svavelväte el. jod. Utmärkande för z. är även, att däri ingående alkalimetaller kunna med konst utbytas mot silver m. fl. metaller. I likhet med andra vattenhaltiga mineral ha z. liten hårdhet (vanl. mellan 3.5 och 5.5; se Hårdhetsskala) och låg spec. v. (i regel mellan 2,o och 2,4). Z. sönderdelas lätt av syror, och många av dem smälta under kokning vid upphettning. De äro vid jämförelsevis låg temp. bildade hydrotermala omvandlingsprodukter av andra mineral, vanl. fält-spater el. fältspatoider, och förekomma — gärna flera tillsammans och ofta i vackra, mestadels vita el. färglösa kristaller — i håligheter och på gångar och sprickor, särskilt i basiska eruptivbergarter men även i