Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1191
Zoea-larv—Zola
1192
medverkan mördade Romanos. Mikael höll
henne isolerad i Heliga palatset, och hans
brorson Mikael V stängde in henne i kloster.
Efter ett folkuppror sattes hon, med sin syster
Teodora (se d. o. 3) som medregent, på tronen.
Z. äktade 1042 Konstantin (IX) Monomachos.
— Litt.: Ch. Diehl, »Bysantinska gestalter»,
del 1(1920). S. Lm.
Zoea-larv, zool., se Kräftdjur, sp. 222
och bild 5.
Zoega [såè’ga], Georg, dansk arkeolog
(1755—1809), f. i Sönderjylland, av italiensk
härstamning. Utbildades utrikes för inträde
vid kungl. myntkabinettet i Köpenhamn men
bosatte sig 1783 i Rom,
där han bl. a.
inverkade på Thorvaldsens
utveckling. 1802 blev
Z. prof, i Kiel men
fick kvarbli i Rom.
Han blev banbrytande
genom metodiskt
vetenskaplig tolkning
av monumenten där.
Även tydde Z. riktigt
tecknen inom oval
ram på de egyptiska
minnesmärkena som
regentnamn, en
iakt
tagelse, som blev av stor vikt för
Champol-lion och egyptologien. Z. skrev bl. a. »Numi
Aegyptii imperatorii» (1787), »De origine et
usu obeliscorum» (1797) och »Catalogus
codi-cum copticorum» (1810). — Litt.: A. D.
Jör-gensen, »G. Z.» (1881); F. Poulsen i Ord och
Bild 1909. P. E-t;B. H-d.
Zo’gu I, konung av Albanien (f. 1895). Z.,
som tillhör en gammal albansk familj,
uppfostrades i
Konstan-tinopel, var under
världskriget i
österrikisk-ungersk tjänst,
blev 1920 ledare för
konservativa
folkpartiet i Albanien och
kom dec. 1922 där
till makten som
regeringschef. Störtad
1924, blev han febr.
1925 vald till
republikens president och
utropades 1928 till
al-banernas konung (se
vidare Albanien, suppl.). L-ts.
Zoislt, ett till epidotgruppen (se E p i d o t)
hörande, rombiskt (se Kristallsystem)
kristalliserande, glasglänsande och vanl. grått
el. gråaktigt till grönt mineral av det
vattenhaltiga kalciumaluminiumsilikatet 4 CaO .
3 A12O3.6 SiO2 . H2O. Hårdheten är 6—6,5 (se
Hårdhetsskala) och spec. v. 3,25—3,37.
T(h)u 1 i t är en något manganhaltig,
rosenröd z., särskilt känd från Souland i
Telemarken i Norge, där den bildar vackra
mineralaggregat tills, m. cyprin (se V e s
u-v i a n), flusspat, granat och kalkspat. N. Zn.
Zola [zåla’], É m i 1 e, fransk författare
(1840 2/4—1902 20/9). Z. var född i Paris av
fransk mor och italiensk far, som låtit
natu-ralisera sig. Sin uppväxttid tillbragte han i
Aix, dit familjen flyttat; till Paris återkom
han först 1858. Kuggad i studentexamen,
prövade han sin lycka som tidningsman och
bokhandelsbiträde hos Hachette (1860—65);
sina uppmärksammade kritiska artiklar
samlade han i »Les haines» (1866). Hans första
roman var »La confession de Claude» (1865),
men lejonklon visade han först med den
realistiska novellen »Thérèse Raquin» (1868;
teaterpjäs 1873, uppf. i Sthlm 1890). Under
starkt inflytande av Taines miljöteori och
Claude Bernards (se d. o.) experimentella
fysiologi utformade Z. vid denna tid planen
till en stor romanserie, »Les
Rougon-Mac-quart», som monografiskt skulle skildra en
hel släkts utveckling och därjämte ge en
rundmålning av andra kejsardömets
Frankrike. Vad som skiljer detta stora projekt,
fullb. i 20 bd 1871—93, från det närmaste
mönstret, Balzacs »Comédie humaine», är den
»vetenskapliga» metod, varöver Z. bröstar
sig, då han grundar sin människoskildring
på varandra korsande inflytanden av
biologiskt arv och social miljö. Individen
framträder endast som funktion av dessa bägge
faktorer. »La fortune des Rougon» (1871) är
inledningen till cykeln, som fick undertiteln
»Histoire naturelle et sociale d’une familie
sous le second empire». Den följdes av »La
curée» (1872), »Le ventre de Paris» (1873),
»La conquète de Plassans» (1874), »La faute
de l’abbé Mouret» (1875), »Son excellence
Eugène Rougon» (1876), »L’assommoir» (1877),
»Une page d’amour» (1878), »Nana» (1880),
»Pot-Bouille» (1882), »Au bonheur des
da-mes» (1883), »La joie de vivre» (1884),
»Ger-minal» (1885), »L’æuvre» (1886), »La terre»
(1887), »Le rève» (1888), »La béte humaine»
(1890), »L’argent» (1891), »La débäele» (1892)
och »Le docteur Pascal» (1893).
De första banden hade icke väckt någon
större uppmärksamhet; genombrottet kom
först 1877 med »L’assommoir», en av stark
social känsla buren skildring av nöd och
dryckenskap i ett parisiskt arbetarkvarter, och
med Nanas osminkade porträtt ur
prostitutionens värld blev Z. landets mest läste och
dryftade författare. Nu fann Z. också
tidpunkten inne att förklara och försvara sin
»vetenskapliga» naturalism i tidningsartiklar
och essäer; de viktigaste återfinnas i
programskriften »Le roman expérimental» (1880).
Konstverket skulle vara »ett hörn av naturen,
sett genom ett temperament» och uppbyggas
av förutsättningslöst samlade »mänskliga
dokument», d. v. s. ej alltför ytligt
journalistiskt reportage. Han fick en hänförd skara
lärjungar, som regelbundet samlades i hans
villa i Médan utanför Paris. Z. är den förste
och störste bland moderna »proletärdiktare»;
monumental i sin grå helgdagstristess och
sitt svarta vardagselände är hans skildring
av gruvfolket i »Germinal», mästerverket i
genren. Men hans djuriska bönder i »La
terre» väckte en storm av kritisk
opposition, som kom Z. att själv ge nya signaler.
Frånsett »La débäele». som angivit tonen för
alla senare tiders krigsböcker med
pacifistisk tendens, ägnade han sig under
1890-talet huvudsaki. åt idyllen och utopien i
romanform, men varken trilogien »Les trois
villes» (1894—98) el. den ofullbordade
tetralo-gien »Les quatre Évangiles» (3 bd, 1899—1903)
har lagt något plus till hans litterära storhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
