1191 Zoea-larv—Zola 1192 medverkan mördade Romanos. Mikael höll henne isolerad i Heliga palatset, och hans brorson Mikael V stängde in henne i kloster. Efter ett folkuppror sattes hon, med sin syster Teodora (se d. o. 3) som medregent, på tronen. Z. äktade 1042 Konstantin (IX) Monomachos. — Litt.: Ch. Diehl, »Bysantinska gestalter», del 1(1920). S. Lm. Zoea-larv, zool., se Kräftdjur, sp. 222 och bild 5. Zoega [såè'ga], Georg, dansk arkeolog (1755—1809), f. i Sönderjylland, av italiensk härstamning. Utbildades utrikes för inträde vid kungl. myntkabinettet i Köpenhamn men bosatte sig 1783 i Rom, där han bl. a. inverkade på Thorvaldsens utveckling. 1802 blev Z. prof, i Kiel men fick kvarbli i Rom. Han blev banbrytande genom metodiskt vetenskaplig tolkning av monumenten där. Även tydde Z. riktigt tecknen inom oval ram på de egyptiska minnesmärkena som regentnamn, en iakt tagelse, som blev av stor vikt för Champol-lion och egyptologien. Z. skrev bl. a. »Numi Aegyptii imperatorii» (1787), »De origine et usu obeliscorum» (1797) och »Catalogus codi-cum copticorum» (1810). — Litt.: A. D. Jör-gensen, »G. Z.» (1881); F. Poulsen i Ord och Bild 1909. P. E-t;B. H-d. Zo'gu I, konung av Albanien (f. 1895). Z., som tillhör en gammal albansk familj, uppfostrades i Konstan-tinopel, var under världskriget i österrikisk-ungersk tjänst, blev 1920 ledare för konservativa folkpartiet i Albanien och kom dec. 1922 där till makten som regeringschef. Störtad 1924, blev han febr. 1925 vald till republikens president och utropades 1928 till al-banernas konung (se vidare Albanien, suppl.). L-ts. Zoislt, ett till epidotgruppen (se E p i d o t) hörande, rombiskt (se Kristallsystem) kristalliserande, glasglänsande och vanl. grått el. gråaktigt till grönt mineral av det vattenhaltiga kalciumaluminiumsilikatet 4 CaO . 3 A12O3.6 SiO2 . H2O. Hårdheten är 6—6,5 (se Hårdhetsskala) och spec. v. 3,25—3,37. T(h)u 1 i t är en något manganhaltig, rosenröd z., särskilt känd från Souland i Telemarken i Norge, där den bildar vackra mineralaggregat tills, m. cyprin (se V e s u-v i a n), flusspat, granat och kalkspat. N. Zn. Zola [zåla'], É m i 1 e, fransk författare (1840 2/4—1902 20/9). Z. var född i Paris av fransk mor och italiensk far, som låtit natu-ralisera sig. Sin uppväxttid tillbragte han i Aix, dit familjen flyttat; till Paris återkom han först 1858. Kuggad i studentexamen, prövade han sin lycka som tidningsman och bokhandelsbiträde hos Hachette (1860—65); sina uppmärksammade kritiska artiklar samlade han i »Les haines» (1866). Hans första roman var »La confession de Claude» (1865), men lejonklon visade han först med den realistiska novellen »Thérèse Raquin» (1868; teaterpjäs 1873, uppf. i Sthlm 1890). Under starkt inflytande av Taines miljöteori och Claude Bernards (se d. o.) experimentella fysiologi utformade Z. vid denna tid planen till en stor romanserie, »Les Rougon-Mac-quart», som monografiskt skulle skildra en hel släkts utveckling och därjämte ge en rundmålning av andra kejsardömets Frankrike. Vad som skiljer detta stora projekt, fullb. i 20 bd 1871—93, från det närmaste mönstret, Balzacs »Comédie humaine», är den »vetenskapliga» metod, varöver Z. bröstar sig, då han grundar sin människoskildring på varandra korsande inflytanden av biologiskt arv och social miljö. Individen framträder endast som funktion av dessa bägge faktorer. »La fortune des Rougon» (1871) är inledningen till cykeln, som fick undertiteln »Histoire naturelle et sociale d’une familie sous le second empire». Den följdes av »La curée» (1872), »Le ventre de Paris» (1873), »La conquète de Plassans» (1874), »La faute de l’abbé Mouret» (1875), »Son excellence Eugène Rougon» (1876), »L’assommoir» (1877), »Une page d’amour» (1878), »Nana» (1880), »Pot-Bouille» (1882), »Au bonheur des da-mes» (1883), »La joie de vivre» (1884), »Ger-minal» (1885), »L’æuvre» (1886), »La terre» (1887), »Le rève» (1888), »La béte humaine» (1890), »L’argent» (1891), »La débäele» (1892) och »Le docteur Pascal» (1893). De första banden hade icke väckt någon större uppmärksamhet; genombrottet kom först 1877 med »L’assommoir», en av stark social känsla buren skildring av nöd och dryckenskap i ett parisiskt arbetarkvarter, och med Nanas osminkade porträtt ur prostitutionens värld blev Z. landets mest läste och dryftade författare. Nu fann Z. också tidpunkten inne att förklara och försvara sin »vetenskapliga» naturalism i tidningsartiklar och essäer; de viktigaste återfinnas i programskriften »Le roman expérimental» (1880). Konstverket skulle vara »ett hörn av naturen, sett genom ett temperament» och uppbyggas av förutsättningslöst samlade »mänskliga dokument», d. v. s. ej alltför ytligt journalistiskt reportage. Han fick en hänförd skara lärjungar, som regelbundet samlades i hans villa i Médan utanför Paris. Z. är den förste och störste bland moderna »proletärdiktare»; monumental i sin grå helgdagstristess och sitt svarta vardagselände är hans skildring av gruvfolket i »Germinal», mästerverket i genren. Men hans djuriska bönder i »La terre» väckte en storm av kritisk opposition, som kom Z. att själv ge nya signaler. Frånsett »La débäele». som angivit tonen för alla senare tiders krigsböcker med pacifistisk tendens, ägnade han sig under 1890-talet huvudsaki. åt idyllen och utopien i romanform, men varken trilogien »Les trois villes» (1894—98) el. den ofullbordade tetralo-gien »Les quatre Évangiles» (3 bd, 1899—1903) har lagt något plus till hans litterära storhet.