1193 Zölkiewski—Zonobservationer 1194 Efter att tre gånger ha sökt försoning ined det officiella Frankrike genom att resultatlöst kandidera till Franska akad. ryckte sig Z. ur böckernas värld och tog parti i dagens politiska kamp med sitt ryktbara manifest »J’accuse» (1898; »Jag anklagar...», s. å.), som blev en vändpunkt i Dreyfusprocessen (se d. o.). Själv tvangs Z. att söka skydd i England under mer än ett år för att undgå ådömt fängelsestraff och dryga böter. Trots fortsatta förföljelser återvände Z. till Paris, där han omkom genom kolosförgiftning under mystiska omständigheter. Med stora hedersbetygelser gravsattes hans stoft 1908 i Pan-théon, sedan domen över Dreyfus definitivt upphävts. — Så gott som alla Z:s romaner äro översatta till svenska. Se monografier av bl. a. II. Lindgren (1898), E. A. Vizetelly (1904), E. Lepelletier (1908), Elsa Dalström (1913), E. Seillière (1923), A. Baillot (1924), M. Josephson (1928), B. de Jouvenel (1931) och H. Barbusse (1932); F.-C. Ramond, »Les personnages des Rougon-Macquart» (1901; personkatalog) ; P. Levin, »Den naturalistiske roman» (1907); O. Levertin, »Utländsk litteratur» (1909); L. Deffoux och E. Zavie, »Le groupe de Médan» (1920); P. Louis, »Les types sociaux chez Balzac et Z.» (1925). — Z:s porträtt återges på vidst. plansch. Kj. S-g. Zölkiewski [^olkjäTski], Stanislaw, polsk fältherre (1547—1620). Var lärjunge och anhängare till J. Zamoyski och stred mot Polens inre och yttre fiender. 1610 ryckte Z. in i Ryssland, slog den svensk-ryska hären vid Klusjino, besatte Moskva, tog tsar Vasilij till fånga och genomdrev, att Vladislav Vasa valdes till tsar. Kronstorhetman 1613, förde Z. flera strider mot turkar och tatarer. A. A-t. Zoll [såll], KilianChristoffer, konstnär (1818—60). Z. studerade vid Konstakad. i Stockholm under nio år. Under somrarna vandrade han omkring på landsbygden i s. Sverige och blev den förste svenske genremålare, som kom i verklig kontakt med folket. Under ett par vintrar samarbetade han med Marcus Larsson, på vars mariner han målade staffaget. Kompanjonska-pet, vari Z. av Larsson hänsynslöst exploaterades, fortgick även senare i Düsseldorf. 1845—46 stude rade Z. vid akad. i Köpenhamn, där den danska konsten, framför allt Köbkes måleri, påverkade honom, vilket gör, att han i hög grad skiljer sig från andra samtida svenska folklivsmålare. Till Düsseldorf reste Z. i Nordenbergs sällskap 1852. Det litterära, tyska genremåleriet avtrubbade i någon mån Z:s känsla för verkligheten. Det älskvärda och naiva förblev dock orubbat. Bland Z:s folklivsbilder äro bland de förnämsta: »Moder och barn» (1847; Göteborgs museum), »Majsångare» (1850; Norrköpings museum), »Midsommardans i Rättvik» (1851; Motala verkstad), »Mormors besök» (1856; Malmö museum), »Inkvartering av husarer» (1856; Malmö museum). Jfr Skåne, bild 48. — Monogr. av Ph. Humbla (1932). Ph. H. Zollikofer [tsåTikåfar], Geo rg J oa chim, schweizisk-tysk predikant (1730—88), blev 1758 pastor vid reformerta församlingen i Leipzig, som han skänkte ny psalmbok (1766) och ny gudstjänstordning (1777). Z., en av upplysningstidens förgrundsfigurer, utgav bl. a. »An-dachtsübungen und Gebete» (2 bd, 1785). Sami, predikningar i 15 bd 1788—1804. E. Nwn. Zon. 1. (Astron., mat.) Den del av en sfä-risk yta, som begränsas av två parallella cirklar. Gränsfallet, att den ena cirkeln blir oändligt liten el. bildar en punkt på sfären, ger upphov till en s f ä r i s k kalott. Ilim-melssfären indelas ofta i z. på olika sätt, och jordens sfäroid indelas sedan antiken i fem klimatzoner el. bälten: den heta, de två tempererade och de två kalla. K. Lmk. 2. (Geol.) Den minsta underavd. av en fossilförande lagerserie, som brukas inom den stratigrafiska geologien. Zonindelningen grundar sig på de olikheter i den fossilt bevarade faunan el. floran, som ifrågavarande avlagringar visa, och göras så, att olika z. få olika ledfossil. I Sverige har man detaljerad indelning i z. av nästan hela kambrosiluren samt Skånes stenkolsförande bildningar. 3. (Krist.) Sammanfattningen av alla de ytor på en kristall, som skära varandra i parallella kanter. Den gemensamma kantriktningen kallas z o n a x e 1. Två icke parallella ytor bestämma en z. Varje kant på en kristall kan vara zonaxel, och varje kristall-yta kan samtidigt ligga i flera z. N. Zn'. 4. (Järnv.) Se J ä r n v ä g s t a r i f f e r. Zonaxel, krist., se Z o n 3. Zondek [tså'n-], Bernhard, tysk gynekolog (f. 1891), av judisk börd. Z. var vid Hitlerrevolutionen 1933 e. o. prof, vid univ. och sjukhusöverläkare i Berlin, måste då lämna Tyskland och utövar sedan hösten 1933 vetenskaplig forskning vid biokemiska institutet vid Stockholms högskola. Z. har genom sin forskning, i viktiga delar i samarbete med S. Aschheim (se d. o., suppl.), i hög grad vidgat kännedomen om insöndringsorganens (de s. k. endokrina körtlarnas), särskilt äggstockarnas och hjärnbihangets, utomordentliga betydelse för könsorganens utveckling och funktioner hos människan och djuren. Z:s och Aschheims forskningar ha bl. a. givit upphov till en biologisk reaktion på havandeskap hos kvinnan i mycket tidigt stadium, då ännu inga objektiva förändringar i övrigt äro för handen, kallad Aschheim-Zondeks graviditetsreaktion (se Havandeskap i suppl.). Bvn. Zonguldak [zångolda'k], Songuldak, stad i Turkiet, vid Svarta havet, v. om mynningen av Filyos; 11,987 inv. (1927); huvudstad i vilajetet Z. (7,610 kvkm, 268,909 inv.). Viktig exporthamn för stenkol. Zonobservationer, observationsserier, som anordnas i zoner. Vanligen omfattar varje zonobservation stjärnor inom så trånga de-klinationsgränser, att kikarens höjdläge ej behöver ändras. Z. i denna form infördes av Lalande i slutet av 1700-talet och utvecklades under följ. årh. särskilt av Bessel och Arge-lander. I nyare tid har den största serien av z. utförts genom Astronomische Gesellschaft.