1195 Zontariff—Zoologi 1196 Genom samverkan mellan observationer, bl. a. i Lund, ha de noggranna orterna bestämts för omkr. 200.000 stjärnor, ljusstarkare än 9“2-F. n. pågår en omobservering av nämnda sällskaps stjärnkatalog, varvid dock fotografiska metoder användas. K. Lmk. Zontariff, se Järnvägstariffer. Zönula Zfnnii, se Ackommodation 2. Zonüridae, Gördelödlor, till ödlorna (se d. o.) hörande kräldjursfam. från Afrika. Gördelsvansen, Zonurus gigantens, från Afrika blir 40 cm lång och utmärkes av att svansen är klädd med kranslikt ordnade taggfjäll. Den lever av gräshoppor o. a. mindre djur, även ödlor. Arterna av släktet Chamae-saura med ormlik kropp bilda en fortlöpande serie med gradvis skeende reduktion av ex-tremiteterna. T. P. Zoocecldier, biol., se Gallbildningar. Zoodomätier, biol., se D om a t i e r. Zoofili, bot., se P o 11 i n a t i o n, sp. 1190. Zoogamèt, dets. som planogamet (se G a-meter). Zoogaml, bot., se Pollination, sp. 1190. Zoogéna bildningar, av djur alstrade orga-nogena (se d. o.) berg- el. jordarter, t. ex. krita (se d. o.), talrika kalkstenar (se K a 1 k-s t e n och Korallrev) och många djup-havsbildningar (se d. o.). Z. spela en betydligt större roll än fytogena bildningar (se d. o.). N. Zn. Zoogeografl, se D j u r g e o g r a f i. Zoogl6e'a, bakteriekoloni, inbäddad i en geléartad substans, bestående av uppsvällda cellväggar. Zookorl, bot., se Spridningsanordning. Zoologi, läran om djuren. Särskilda grenar av z. äro de, som sysselsätta sig med utforskningen av bestämda djurgrupper, ss. o r n i-t o 1 o g i med fåglarna, herpetologi med kräldjuren, ichthyologi med fiskarna, entomologi med insekterna, m a 1 a k o 1 o gi med snäckor och musslor och p a r a s i t o-1 o g i med djurparasiter. Viktigare är den indelning, som grundar sig på de olika synpunkter, ur vilka den zoologiska forskningen sysselsätter sig med sitt material. Man kan då urskilja två huvuddiscipliner, morfologi och fysiologi, av vilka den förra har till uppgift att undersöka organens formförhållanden, den senare djurkroppens funktioner. I den mån morfologien till föremål har organismen under dess utveckling från ägget, d. v. s. fosterutvecklingen, och alltså undersöker djurens o n t o g e n i, kallas den embryologi, medan den är anatomi (i inskränkt bemärkelse) el. z o o t o m i, när den utvuxna individen är dess objekt. Anatomien är m a k r o s k o p i s k, när den uteslutande sysselsätter sig med den grövre byggnaden, mikroskopisk, när den med mikroskopets hjälp behandlar den finare. Någon skarp gräns mellan dessa båda områden kan naturligtvis ej dragas. Som en särskild forskningsgren räknas histologien (vävnadsläran), som sysselsätter sig med vävnadernas el. cellernas mikroskopiska anatomi. I senare fallet talar man även om c y t o 1 o g i (cellära). Anatomien är åter deskriptiv, då den uteslutande nöjer sig med en beskrivning av kroppsdelar och organ, el. komparativ, då den på grundval av de genom beskrivningen vun na empiriska fakta söker utröna sambandet mellan formerna och därigenom ytterst djurtypernas släktskapsförhållanden. För den rent deskriptiva framställningen av djurens byggnad brukas även uttrycket z o o g r a f i. Morfologiens olika grenar äro de viktigaste medlen för uppställning av systematiken, som efter de olika djurformernas större el. mindre överensstämmelse i byggnaden söker ordna dem i naturliga grupper, provinser, klasser, ordningar etc. Läran om de utdöda varelserna, paleontologien, kallas, i den mån den uteslutande behandlar de fossila djuren, paleozoologi. Djurfysiologien skiljer sig ej principiellt från människans och utgör numera i stor utsträckning en hjälp-vetenskap till medicinen. Ett område av densamma är djurpsykologien. En i stark utveckling stadd modern gren av fysiologien är utvecklingsfysiologien el. ut-veckling smekaniken, som med hjälp av experiment söker utforska orsakerna til! fosterutvecklingens förlopp. Besläktad med fysiologien är ekologien, el. biologien i inskränkt bemärkelse, alltså läran om djurens hushållning och deras yttre levnadsförhållanden. Dessa omständigheter spela även en viktig roll för djurgeografien, som ej blott skildrar djurens fördelning på jordytan utan även söker utröna orsakerna till deras olika utbredning, varvid även paleontologien har stor betydelse som hjälpvetenskap. Läran om de för ett visst område utmärkande djurarterna kallas faunistik. Den morfologiska forskningen, för såvitt den söker utröna släktskapssambandet mellan djurformerna, behärskas i våra dagar helt av d e s c e n-densläran (utvecklings- el. härstamnings-läran), d. v. s. läran om arternas utveckling. Orsakerna till denna utveckling sökas av darwinismen och lamarckismen. Även ärftlighetsläran kan delvis uppfattas som en zoologisk forskningsgren. Praktiska tillämpningar av z. äro t. ex. j a k t z o o-1 o g i och skogszoologi. Historia. Som den egentlige grundläggaren av z. som vetenskap betraktas A r i s t o t e-1 e s. Av hans biologiska arbeten ha till vår tid bevarats bl. a. tio böcker »Om djurens liv» (varav dock tre anses oäkta), fyra »Om djurens delar» och fem »Om djurens fortplantning». Han har i dem samlat sin tids zoologiska vetande, grundat såväl på egna och sina lärjungars iakttagelser som på vad äldre forskare sammanbragt. Ehuru det betraktelsesätt han i dessa anlägger endast utgör ett led i hans metafysiska världsbild, är hans insats dock av grundläggande betydelse i z:s historia, emedan han från olika synpunkter karakteriserar ett stort antal skilda systematiska kategorier. Bland de former han beskrivit har man kunnat igenkänna omkr. 520 av den moderna systematikens arter, alla från Grekland och dess hav. Något eget, fullständigt system uppställer han ej, och de, som av senare tiders forskare anföras som hans, äro kompilerade av utdrag ur hans skrifter. Som forskare betonade han framför allt betydelsen av jämförande studier. Mest sysselsatte han sig med djurens anatomi, fortplantning och utveckling. Särskilt hans skildringar av dessa förhållanden hos havsdjuren, för