1203 Zoopaleontologi—Zorn 1204 Bild 1. Anders Zorn. »Självporträtt i Moradräkt.» Målning 1907 (Malmö museum). djurpark, särskilt omfattande den nordiska faunan, har Vet.-akad. ställt denna fond till Nordiska museets förfogande. Lönnb. Zoopaleontologi, se Paleontologi, sp. 532. Zoospörer, bot., se S p o r. Zootomi, se Zoologi. Zopf [tsåpf], ty. (eg. hårpiska), Z o p f s t i 1, Perukstil. Ordet har förr använts som konstterm (se N y k 1 a s s i c i s m, sp. 10) i betydelsen gammalmodigt, cirklat, förkonstlat väsen i allm. Zopho'dia, zool., se Mottfjärilar. Zoppo [tså'på], it., mus., lamt, haltande. Zoppot [tså'påt], po. Sopoty, stad i fristaten Danzig, vid Danziger Bucht, 12 km n. n. v. om staden Danzig; 30,835 inv. (1929). Z. är en av östersjökustens populäraste badorter och har stora hotell, spelbank, frilufts-opera, sanatorium m. m. Zorn [sårn], Anders Leonard, konstnär (18 6 0 18/2—1920 22/8), son till bryggmästar Leonard Zorn från Üettingen, Württemberg, och Grudd Anna Andersdotter från Mora. Z. föddes och tillbragte sin barndom på morföräldrarnas gård i Utmelands by och sattes hösten 1872 i Enköpings skola. Han hade redan vid denna tid klart för sig valet av levnadsbana; teckningar och akvareller från skoltiden bära tydligt vittne om hans säregna begåvning. Hans skolbetyg däremot voro ej lysande. 1874 kom han till Stockholm och började i snickar-lära samt blev elev i Konstakad:s principskola i avsikt att utbilda sig till skulptör. Han övergav dock snart skulpturen och ägnade sig åt akvarellmåleri. Z. ägnade sig helt åt det nya i konsten och lyckades snart att medelst konsekvent genomfört valörmåleri ge en konstnärligt tolkad verklighetsillusion. Då han 1881 lämnade akad., uppsökte han ej heller Paris för vidare studier utan begav sig direkt till Spanien, som han lärt känna genom Egron Lundgrens akvareller, vilka utövat ett avgörande inflytande på hans konst. Redan vid denna tid hade Z. gjort sig känd som porträttmålare. Han förvärvade rykte som »trollkonstnär» genom sitt snabba, säkra sätt att måla. Det karakteristiska för Z:s sätt att arbeta låg dock ej så mycket i hans lätthet att lösa problemen som i hans systematiska arbetssätt. Han hade genomarbetat varje verk, innan han började måla, och under hela 1880-talet gjorde han talrika detaljstudier till sina målningar. 1882 slog sig Z. ned i London, där han inom kort gjorde sig känd som porträttmålare. Vistelsen där blev betydelsefull ej minst emedan han på allvar började arbeta med etsning, vars grunder han lärde sig av A. H. Hägg men som han snabbt utvecklade efter egna idéer. Han återkom till Sverige på korta besök och företog upprepade resor till Södern. Under dessa resor tillkom en rad av hans förnämsta akvareller: »Bruden», »Vallacktiggare», »Kaikroddare» och flera Stambul-bilder. 1887 är ett märkesår. Under en resa i Spanien utförde han en serie betagande akvareller och flera porträtt. S. å. bosatte han sig i Paris. Han började 1887 allt oftare experimentera med oljefärgstekniken. På Da-larö 1887 och i S:t Ives nyåret 1888 målades de första oljetavlorna, däribland »Le pécheur» (S:t Ives 1888), som inköptes av franska staten. Z-.s första oljemålningar äro bundna av hans akvarellstil, men akvarellerna 1887—91 bära ändå starkare spår av inflytande från hans intensiva arbete med oljetekniken. Efter 1891 använde han ej akvarell annat än för tillfälliga skisser och valörstudier. Flera större verk tillkommo under denna epok: porträtten av Antonin Proust, Coquelin cadet (Th. Laurins samh), sir Ernest Cassel och flera av dennes släktingar, Ivar Bendixson (se bild vid d. o.; Stockholms högskola), Rosita Mauri m. fl. samt skildrinszar av svensk och fransk natur, ss. »Ute» (Göteborgs museum), »Efter badet», »Reflexer», »Midnatt», »Kyrkfärd» samt Morastudierna »Brödbakning» och »Margit» (Zorns samh). Ljusstudierna äro utmärkande för dessa år, såväl då det gäller oljemålning som akvarell och etsning. 1893 var Z. svensk kommissarie vid världsutställningen i Chicago. Nu började ett nytt skede i hans utveckling. Han slog omedelbart igenom, fick porträttbeställningar och suggererades av landets enorma möjligheter. Det ledde till en utveckling av hans personliga stil, vars karakteristiska drag visserligen skönjas från början men som nu genomföras i en säker, bred penselföring och sober färgskala. I de verk, som tillkommo 1893 och följ, år, stegrar han uttrycksmedlen. Atmosfärens klara genomskinlighet, solskenet, nordisk grönska och blått vatten stråla i Dalaröbilderna, ss. »Frileuse» (1894; i prins Eugens samling), och i Veneziaskild-ringen »I min gondol» (s. å.; Zorns saml.) har han måhända nått längst i luftskildringen. Det är alltjämt toner och valörer han arbetar med. Han kämpar sig under dessa år fram till en enkelhet i framställningen,