Zürichsjön—Aberg, E. 1227 1869 antogs en ny, demokratisk författning, reviderad 1878, 1894 och 1916. I Z. slöts 10 nov. 1859 fred mellan Österrike, Frankrike och Sardinien. — Jfr K. Dändiiker, »Geschichte der Stadt und des Kantons Z.» (3 dir, 1908—12); Mitteilungen, utg. av Antiquarische Gesell-schaft i Z. (hittills 30 bd, 1837 ff.). B. E-r. Zürichsjön [tsy'ri^-], ty. Zürichsee el. Züri-cher See, insjö i n. ö. Schweiz, inom kantonerna Zürich, S:t Gallen och Schwyz; 409 m ö. h. Delas genom en morän vid Rapperswil i den egentliga Z. och den mindre Obersee (20,2 kvkm), tills. 88.7 kvkm. Största tillflödet är den kanaliserade Linth; genom Limmat har Z. avlopp till Aar; största djup 143 m. De tättbebyggda stränderna kantas av vinberg och fruktträdgårdar. Livlig ångbåtstrafik. Zyzygier, astron., se Aspekt 2. Zähringen [tsa'-], borgruin i Breisgau, s. Baden, inom staden Freiburgs område. En från 1000-talet känd grevesläkt, som 1097 fick hertigtitel, byggde den nu förstörda borgen Z. och förde från 1100 titeln hertig av Z. En släktmedlem Herman antog 1112 titeln markgreve av Baden och blev stamfader för badensiska furstehuset (se Baden, sp. 689 f.), vars medlemmar ännu bära titeln hertig av Z. B. H-d. Zöge von Manteuffel [tsö'ge fån [-ma'n-tåifel]-] {+ma'n- tåifel]+} (von Zögen), Bengt Fabian, krigare (d. 1737), kom i svensk tjänst 1681, deltog i Karl Xll:s krig och blev 1713 generalmajor. 1719 ledde han försvaret i Roslagen men tillät ryssarna att utan motstånd plundra och bränna (Norrtäljetrakten, Forsmark, Löv-sta), varför befälet fråntogs honom. Först 1228 1726 ställdes han inför rätta för nämnda försummelser och dömdes till 3 års fängelse (benådad 1727) och stora böter. Wdt. Zöllner [tsö'l-], Heinrich, tysk tonsättare (f. 1854), var 1878—85 universitetsmusik-dir. i Dorpat. Blev efter anställningar som kördirigent i Köln och New York universitets-musikdir. i Leipzig 1898, 1902 även musiklärare vid konservatoriet, 1907 lärare vid Sterns konservatorium i Berlin, 1908 kapellmästare vid flamländska operan i Antwerpen. Som kompositör i Bruchs anda har han skrivit bl. a. flera omtyckta operor, ss. »Frithjof» (1884) och »Die versunkene Glocke» (1897). Särskilt som kompositör av körverk vann han stor popularitet; hit höra bl. a. »Hunnen-schlacht» (1880), »Columbus» (1886), »Hym-nus der Liebe» (1891), »Die neue Welt» (1893) och oratoriet »Luther» (1883). Han har även skrivit orkesterverk, kammarmusik och många populära manskörer (bl. a. med orkester). T. N. Zöllner [tsö'l-], Jo hann Karl Friedrich, tysk astronom (1834—82), från 1866 prof, i Leipzig. Z. verkade banbrytande i fråga om den stellära fotometriens utveckling genom konstruktionen av den efter honom benämnda fotometern, som alltjämt är ett ypperligt instrument, och genom metodiska undersökningar ang. stjärnornas fotometriska förhållanden. — Z., som dessutom var en god spektroskopist, har framställt flera teorier, av vilka förklaringen av kometsvansarnas uppkomst som resultatet av gravitation och elektrisk repulsion är av särskilt intresse. — Hans saml. verk utgåvos i »Wissenschaftliche Abhandlungen» (4 bd, 1878—81). K.Lmk. o är svenska alfabetets tjugusjätte bok-Astav (tjugusjunde, om W räknas särskilt). Det betecknar ljudet å, som är en halvöppen bakre rundad vokal, mindre öppen som lång (gå) än som kort (gått). Bokstaven började användas på 1400-talet i skrift, 1526 i tryck för det å-ljud, som uppstått ur långt a, aa (gå, ålder), senare även i många ord med ursprungligt å-ljud (tåla, sårg). 1 modern rättstavning skrives det långa å-ljudet, oavsett ursprunget, med å (gå, tåla), utom i ett fåtal ord (son, sova, tjog och några till), det korta med o (sorg, oss) eller å (gått, ålder). I da. och no. har till modern tid behållits den etymologiska stavningen aa (gaa), som norskan dock nu officiellt utbytt mot å. A. Lbd. Å, socken i Östergötlands län, Björkekinds härad, på Vikbolandets (se d. o.) kust mot Slätbaken; 25,02 kvkm, 465 inv. (1934). Slättbygd. uppdelad av bergkullar. 1 049 har åker, 991 har skogsmark. Ingår i Kuddby, Ä och Tåby pastorat i Linköpings stift, Vikbolands kontrakt. Å, mus., återställningstecken (se d. o.). Åberg, E n r i q u e (Henrik), arkitekt (1841—1922). Studerade vid Konstakad. i Stockholm, reste 1869 till Buenos Aires, där han 1874—84 verkade som Argentinas »na-tionalarkitekt» och chefinspektör för civilin-genjördep. Bland de många offentliga byggnadsverk han då utförde märkas general San Martins gravkapell, flera sjukhus och regeringsbyggnaden i Buenos Aires (se d. o., bild sp. 187—188), vet.-akad:s hus i Cördoba och naturhistoriska museet i La Plata. Dessutom byggde han där en stor mängd privata palats, herrgårdar och villor. Av hälsoskäl flyttade Å. sedan till Italien (San Remo). Å. var även flitig akvarellist; en samling av hans akvareller finns i Linköpings stads museum för skön konst. — Jämte sin maka (d. 1923) testamenterade Å. till sin födelsestad. Linkö