Äland (Klimat—Lagstiftning och förvaltning) 1271 sig Upplands märgel. Glacifluviala avlagringar, utom varvig lera, saknas med undantag för några smärre åsryggar i s. Hammarland. Av glacifluviala erosionsfdrmer må nämnas de egendomliga ursvarvningarna i den granitiska berggrunden på Kälskär i Kökar (»Kälskärskannan»), en turistattraktion. — Under senglacial tid låg hela Ä. täckt av havet, varur det sedan höjt sig. I sandbältet 40—20 m ö. h. finnas terrassartade avsatser, där man gjort fynd från stenåldersbo-platser (Jettböle), tillhörande yngre stenåldern (se nedan). En rekonstruktion av den dåtida stranden visar, att boplatserna legat i skyddade vikar. Fynden fördela sig på nivåer, motsv. 55—41 % av Litorinagränsen, som på Å. ligger omkr. 70—60 m ö. h. Lermarkerna höjdes först under bronsåldern ö. h. H-s H-n. Klimatet är mildare än i någon annan del av Finland (se d. o., sp. 369). Den genomsnittliga årsnederbörden är omkr. 545 mm. Årets medeltemp. är 4,9° C, den varmaste månaden är juli, den kallaste febr, med medeltemp. av 15,6° och — 3,8°. På fasta Å. finnes under vintern (jan.) ett köldcentrum (jan. är 0,5° kallare än vid kusterna). Marken är i allm. snöbetäckt 3—4 mån. Växtvärld. A., särskilt de v. delarna, har en vegetation, som överensstämmer med Upplands, medan i den ö. delen former, invandrade från Estland, förekomma; bland sådana må främst framhållas strandkålen (Crambe maritima). De torra bergen, som inta en avsevärd areal, äro bevuxna med hällmarkstall-skog, medan de friskare markerna upptas av ofta Örtrik granskog. De ofta vidsträckta lövängsmarkerna äro mycket karakteristiska för Å. och inta i regel lägre belägna trakter närmast havet; trädvegetationen utgöres på dem främst av ask, björk och klibbal samt i mindre mängd av idegran, ek, oxel, rönnoxel, hassel, hagtorn, lönn, alm m. fl. Den rika kalkhalten, särskilt på fasta Å., gynnar en för Finland främmande flora; orkidéerna äro talrika, älväxing (Sesleria coerulea) och maj-viva (Pr imula farinosa) sätta ofta sin prägel på lövängarna. Även de talrika kärrmarkerna och de små träsken hysa en rätt qgenartad flora. Havsstränderna kantas i synnerhet i v. delarna på långa sträckor av havtorn. Djurvärld. Älgen är det enda större däggdjur, som numera finnes kvar, och uppträder här talrikare än på Finlands fastland. Sjöfågellivet är rikt: ejder, svärta, grissla, tordmule m. fl. häcka överallt längs kusterna. Bekant för sin sjöfågelrikedom är Klåvskär i södra Ä. Havsörnen är numera sällsynt, blåkråkan ses någon enstaka gång; tjädern har inplanterats. Insekterna uppvisa många till en mer sydlig och kontinental fauna hörande former. H. Lbg. Bebyggelse och näringsliv. Bebyggelsen och i synnerhet odlingen äro huvudsakligen koncentrerade till de lägre lerslätterna. Huvudnäringar äro jordbruk och boskapsskötsel. Den årliga äggproduktionen är omkr. 50 ton och pälsdjursbeståndet 1,600 silverrävar. Sjöfarten är betydande. Å:s handelsflotta omfattar 94 fartyg på tills. 62,000 netto-registerton. De flesta av världens djupvat-tensseglare höra hemma på Ä. Ä. står året om via Mariehamn i regelbunden ångbåtsför- 127? bindelse med Stockholm och Äbo. Under sommarmånaderna finnes daglig flygförbindelse med Stockholm. Dagliga bussförbindelser runt fasta Å. Telegraf- och telefonförbindelse med Sverige och Finland. Betydande turisttrafik. Se vidare tabell sp. 1269. Kyrklig konst. Å:s äldsta gråstenskyrkor, som på sina håll torde ha ersatt träkyrkor, byggdes på 1200-talet. De ålderdomligaste dragen uppvisar Hammarlands kyrka, som har en med långhuset samtida korbyggnad. Nästan alla kyrkor ha västtorn, vilket likväl synes vara senare tillkommet, och gråstens-valv. Medeltida kalkmålningar ha blottats i flera kyrkor. Märkliga äro målningarna med profana motiv, riddare med jaktfalkar, och palmettornament i tornavdelningen i Jomala kyrka, daterade till början av 1300-talet. Yngst av de medeltida kyrkorna är Kumlinge, vars praktfulla kalkmålningar från omkr. 1500 ansluta sig till uppländsk senmedeltida orna-mentik. Träskulpturer, ss. triumfkors, helgonbilder och altarskåp, tillhöra de flesta kyrkors inventarier. Saltviks kyrka nämnes f. ggn 1322 och Finströms 1328; den senare, en av Å:s vackraste kyrkor, är pietetsfullt restaurerad. I slutet av medeltiden grundlädes på det ensliga Kökar ett franciskan-kloster, som delvis ingår i socknens nu v. kyrka. Etnografi. Å:s allmogekultur visar närmast anslutning till Roslagens och angränsande trakters men företer tydliga spår av att ålänningarna varit ett sjöfarande folk, som påverkats från olika håll. Den kringbyggda gården är typisk för det äldre byggnadsskic-ket. Stolpboden förekommer. Seden att resa majstång (se d. o.) är vanlig. M. D-r. Lagstiftning och förvaltning. Å. åtnjuter en självstyrelse, som i många fall närmar sig statlig autonomi. Den normeras dels av självstyrelselagen av 6 maj 1920, dels av den s. k. garantilagen av 11 aug. 1922. Den förstnämnda innehåller stadganden rörande självstyrelsens organisation, den senare uppräknar vissa garantier, vilka på grund av Nationernas förbunds råds beslut av 24 juni 1921 tillförsäkrats Å:s befolkning och i huvudsak avse skydd mot landskapets denationalisering. Lagstiftningen utövas inom självstyrelse-lagens gränser av landstinget, som består av 30 medl., utsedda för 3 år genom allmänna och direkta val. Berättigad att deltaga i dessa är varje person i landskapet, vilken uppnått 21 år och under en oavbruten tid av 5 år där haft laga bo och hemvist (åländsk hembygdsrätt). Landstinget är f. n. organiserat ung. som Finlands riksdag och är samlat högst 30 dagar om året (en vinter- och en höstsession). Det har all lagstiftning, som icke uttryckligen förbehållits riket, d. v. s. nästan hela den ekonomiska lagstiftningen samt den, som rör exempelvis skolväsen, polisvård, såvitt denna ej hänför sig till statens säkerhet, fornvård, naturskydd, fattig- och hälsovård, kommunalväsen, delvis också den, som faller inom privaträtten (jordbruk, fiske m. m.). De av landstinget utfärdade lagstiftnings-akterna (landskapslagar) skola underställas presidenten, som kan inom tre mån. förordna, att de skola förfalla, om han finner,