1269 Ålakusa—Åland (Geologi) 1270 Bild 1. Ålands vapen. I blått fält en gående hjort av guld med juvel-besatt halsband. om Leksand; 142,40 kvkm, 2,292 inv. (1934). Storkuperad skogstrakt med jordbruksbygder främst i n. vid Insjön och i v. i älvdalen. 1,283 har åker, 8,644 har skog. I Ål Insjöns (se d. o.) stations- och industrisamhälle. Pastorat i Västerås stift, Leksands kontrakt. Ålakusa, zool., se Tånglake. Åland, socken i Uppsala län, Hagunda härad, i skogsbygden v. om Uppsala; 37,27 kvkm, 400 inv. (1934). 834 har åker, 2,376 har skogsmark. Ingår i Järlåsa, Skogs-Tibble och Å:s pastorat i Ärkestiftet, Lagunda och Hagunda kontrakt. Åland, fi. Ahvenanmaa, Ålands län (se karta vid Finland), ögrupp mellan Bottniska viken i n., Skiftet i ö., Östersjön i s. samt Ålandshav och S. Kvarken i v. Gränsen mot Sverige går i n. v. över Märkets fyr, varigenom ett par n. v. om denna belägna åländska skär ligga inom svenskt territorium (Märketskallen och Märketshällarna). Huvuddelen av Å. är en större centralö, »fasta Å.», till vilket räknas även Eckerö. Lemland och Lumparland, öar-nas antal är 6,554 och areal 1,426 kvkm. 27,743 inv. (1933). Landareal (1929) : Odlad jord 11,799 har (8,8%), ängar och hagmark 10,085 har (7,1 %), skog och im-pediment 120,426 har (84,6%). Brukningsdelar (1929) : 2,535. Skörd (medeltal ton 1930—32) : Vete 1,506, räg 1,021, korn 609, havre 4,127, potatis 7,945, andra rotfrukter 5,677 (omkr. 2,000 ton sockerbetor), hö 28,327. Husdjur m. m. (1932) : 3,188 hästar, 18,072 nötkreatur, 11,617 får, 44 getter, 2,994 svin. Mejerihantering (1932) : 14 mejerier, tillv. av smör 554 ton, ost 3 ton. Skog: Beräknad virkesmassa 6 mill. kbm. Fiske (1932) : 637 ton strömming, 188 ton gädda och 82 ton annan fisk. Indelning : Stad: Mariehamn, 15 landskommuner. Å. utgör ett härad och en domsaga med 5 tingslag, lydande under Åbo hovrätt. Tillhör Svenska (Borgå) stiftet. Undervisningsväsen: Samlyceum, högre navigationsskola, lantmannaskola, lanthushållsskola, vävskola, ambulerande sjömansskola, kock- och stewardskola, 54 folkskolor med 2,163 elever (1934). O. Brn. INNEHÅLL: sp. Naturförhållanden ... 126b Geologi............ 1270 Klimat ............ 1271 Växtvärld.......... 1271 Djurvärld.......... 1271 Bebyggelse och näringsliv .......... 1271 sp. Kyrklig konst......... 1272 Etnografi ........... 1272 Lagstiftning oeh för- valtning............. 1272 Förhistoria ......... 1274 Historia............. 1274 Litteraturanvisningar. 1277 Naturförhållanden. Fasta Å. har rätt ansenliga höjder, främst i n.: Orrdalsklint 129 m, Strömma Kasberg 116 m, Västergeta Kas-berg 107 m. I mell. Å. finnas även isolerade höjder, ss. Jomala Kasberg, 78 m, och Bistorp berg i n. delen av Lemland, 77 m. Terrängen är i allm. ganska starkt småkupe-rad med branta bergsidor, utom i de v. delarna av fasta Å. (Hammarland, Eckerö), där en påfallande flackhet gör sig gällande. I s. ö. öppnar sig den skärfattiga Lumparfjärden. Insjöarna (träsken) äro få men vikarna, som delvis ha karaktären av smala, djupa fjordar, desto flera. Främst märkes Saltviken, som intränger från Lumparens n. v. hörn och utsänder tre grenar. I nordvästra Å. finnas flera bredare vikar, av vilka Ivar-skärsf järden med Bodaf järd når s. ö. om Hammarlands kyrka och genom ett smalt sund förbindes med Vargsundets träsk, som har bräckt vatten, öarna och holmarna kring fasta Å. äro merendels låga. De närmast omgivande vattnen äro i allm. föga djupa och delvis fyllda av grund. N. om Dånö intränger en ränna från n. v. med över 50 m djup. De största djupen anträffas i Ålandshav (se kartan). Djuprännor framträda även särskilt n. ö. om Å. Lumparen v. om Lumparudd når omkr. 35 m. Geologi. Ä:s berggrund består nästan uteslutande av subjotniska (se F e n n o s k a n-d i a, sp. 231) eruptivbergarter och urberg. Bland de förra, yngre bildningarna märkes främst ett rapakivimassiv, som intager huvuddelen av Å., i första hand fasta Å. Urberget på Å. förekommer huvudsaki. i de ö. skärgårdssocknarna och består av leptit och glimmerskiffer, sparsamt kalksten (Kum-linge), dessutom gamla lavabergarter (Enk-linge), till amfibolit omvandlade basalt-gångar och rikliga mängder urgraniter av olika åldrar, vanl. bildande blandningsbergarter (migmatiter) med skiffrarna. Rapakiviområ-dets gräns mot urberget är väl synlig i Föglö. Till sin beskaffenhet växlar rapakivin; förhärskande är en rödbrun typisk sådan. I genetiskt samband med rapakivin uppträder på sina ställen kvartsporfyr. Av subjotnisk ålder anses även de talrika diabasgångarna vara (t. ex. den 15 km långa Föglögången); ett undantag utgör den vid Märkets fyr uppträdande diabasen, som trol. är yngre än jotnium. Till jotnium hänföres en sedimentär vitt-ringsbreccia på Röda kon i v. delen av Lumparen. Flyttblock av röd jotnisk sandsten, som torde anstå i Norrhavet, äro vanliga. »Sandstensgångar» av fossilförande under-kambrisk sandsten, utfyllande sprickor i rapakivin, ha anträffats på nordkusten av fasta Å., vid Långbergsöda öjen i Saltvik. I n. delen av Lumparen uppträder en förekomst av undersilurisk kalksten, s. k. östersjökalk (se d. o.). Å. synes sålunda tidigare ha varit täckt av kambrosilur. Lumparen torde vara en tektonisk gravsänka av postsilurisk ålder. — Mineralfyndigheter av ekonomisk betydelse saknas på Å. Flyttblock av kalksten voro förr talrika där och skeppades till Stockholm. — Om benämningen Ålands-bergarter se d. o. De lösa avlagringarna äro huvudsaki. inskränkta till de lägre markerna. I främsta rummet gäller detta odlingsjorden, leran. På något högre nivå (omkr. 20—40 m ö. h.) ligga sandmarker. — Moränen har anmärkningsvärt hög kalkhalt, större än någon-städes inom Finland. Detta beror på inblandning av krossad kalksten från det nordbaltiska kambrosilurområdet (se ö s t e r s i ö-k a 1 k). Även leran är kalkhaltig och närmar