Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ål (socken) - Ålakusa - Åland (socken) - Åland, Ålands län - Naturförhållanden - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1269
Ålakusa—Åland (Geologi)
1270
Bild 1.
Ålands vapen.
I blått fält en gående
hjort av guld med
juvel-besatt halsband.
om Leksand; 142,40 kvkm, 2,292 inv. (1934).
Storkuperad skogstrakt med jordbruksbygder
främst i n. vid Insjön och i v. i älvdalen.
1,283 har åker, 8,644 har skog. I Ål Insjöns
(se d. o.) stations- och industrisamhälle.
Pastorat i Västerås stift, Leksands kontrakt.
Ålakusa, zool., se Tånglake.
Åland, socken i Uppsala län, Hagunda
härad, i skogsbygden v. om Uppsala; 37,27
kvkm, 400 inv. (1934). 834 har åker, 2,376
har skogsmark. Ingår i Järlåsa, Skogs-Tibble
och Å:s pastorat i Ärkestiftet, Lagunda och
Hagunda kontrakt.
Åland, fi. Ahvenanmaa, Ålands län (se
karta vid Finland), ögrupp mellan
Bottniska viken i n.,
Skiftet i ö., Östersjön i s.
samt Ålandshav och S.
Kvarken i v. Gränsen
mot Sverige går i n. v.
över Märkets fyr,
varigenom ett par n. v. om
denna belägna
åländska skär ligga inom
svenskt territorium
(Märketskallen och
Märketshällarna).
Huvuddelen av Å. är en
större centralö, »fasta
Å.», till vilket räknas
även Eckerö. Lemland
och Lumparland,
öar-nas antal är 6,554 och
areal 1,426 kvkm.
27,743 inv. (1933).
Landareal (1929) : Odlad jord 11,799 har (8,8%),
ängar och hagmark 10,085 har (7,1 %), skog och
im-pediment 120,426 har (84,6%).
Brukningsdelar (1929) : 2,535.
Skörd (medeltal ton 1930—32) : Vete 1,506, räg
1,021, korn 609, havre 4,127, potatis 7,945, andra
rotfrukter 5,677 (omkr. 2,000 ton sockerbetor), hö
28,327.
Husdjur m. m. (1932) : 3,188 hästar, 18,072
nötkreatur, 11,617 får, 44 getter, 2,994 svin.
Mejerihantering (1932) : 14 mejerier, tillv. av smör
554 ton, ost 3 ton.
Skog: Beräknad virkesmassa 6 mill. kbm.
Fiske (1932) : 637 ton strömming, 188 ton gädda
och 82 ton annan fisk.
Indelning : Stad: Mariehamn, 15 landskommuner. Å.
utgör ett härad och en domsaga med 5 tingslag,
lydande under Åbo hovrätt. Tillhör Svenska (Borgå)
stiftet.
Undervisningsväsen: Samlyceum, högre
navigationsskola, lantmannaskola, lanthushållsskola, vävskola,
ambulerande sjömansskola, kock- och stewardskola,
54 folkskolor med 2,163 elever (1934). O. Brn.
INNEHÅLL:
sp.
Naturförhållanden ... 126b
Geologi............ 1270
Klimat ............ 1271
Växtvärld.......... 1271
Djurvärld.......... 1271
Bebyggelse och
näringsliv .......... 1271
sp.
Kyrklig konst......... 1272
Etnografi ........... 1272
Lagstiftning oeh för-
valtning............. 1272
Förhistoria ......... 1274
Historia............. 1274
Litteraturanvisningar. 1277
Naturförhållanden. Fasta Å. har rätt
ansenliga höjder, främst i n.: Orrdalsklint 129
m, Strömma Kasberg 116 m, Västergeta
Kas-berg 107 m. I mell. Å. finnas även isolerade
höjder, ss. Jomala Kasberg, 78 m, och
Bistorp berg i n. delen av Lemland, 77 m.
Terrängen är i allm. ganska starkt
småkupe-rad med branta bergsidor, utom i de v.
delarna av fasta Å. (Hammarland, Eckerö),
där en påfallande flackhet gör sig gällande.
I s. ö. öppnar sig den skärfattiga
Lumparfjärden. Insjöarna (träsken) äro få men
vikarna, som delvis ha karaktären av smala,
djupa fjordar, desto flera. Främst märkes
Saltviken, som intränger från Lumparens n. v.
hörn och utsänder tre grenar. I nordvästra
Å. finnas flera bredare vikar, av vilka
Ivar-skärsf järden med Bodaf järd når s. ö. om
Hammarlands kyrka och genom ett smalt sund
förbindes med Vargsundets träsk, som har
bräckt vatten, öarna och holmarna kring
fasta Å. äro merendels låga.
De närmast omgivande vattnen äro i allm.
föga djupa och delvis fyllda av grund. N. om
Dånö intränger en ränna från n. v. med över
50 m djup. De största djupen anträffas i
Ålandshav (se kartan). Djuprännor framträda
även särskilt n. ö. om Å. Lumparen v. om
Lumparudd når omkr. 35 m.
Geologi. Ä:s berggrund består nästan
uteslutande av subjotniska (se F e n n o s k a
n-d i a, sp. 231) eruptivbergarter och urberg.
Bland de förra, yngre bildningarna märkes
främst ett rapakivimassiv, som intager
huvuddelen av Å., i första hand fasta Å.
Urberget på Å. förekommer huvudsaki. i de ö.
skärgårdssocknarna och består av leptit och
glimmerskiffer, sparsamt kalksten
(Kum-linge), dessutom gamla lavabergarter
(Enk-linge), till amfibolit omvandlade
basalt-gångar och rikliga mängder urgraniter av
olika åldrar, vanl. bildande blandningsbergarter
(migmatiter) med skiffrarna.
Rapakiviområ-dets gräns mot urberget är väl synlig i Föglö.
Till sin beskaffenhet växlar rapakivin;
förhärskande är en rödbrun typisk sådan. I
genetiskt samband med rapakivin uppträder på
sina ställen kvartsporfyr. Av subjotnisk ålder
anses även de talrika diabasgångarna vara
(t. ex. den 15 km långa Föglögången); ett
undantag utgör den vid Märkets fyr
uppträdande diabasen, som trol. är yngre än jotnium.
Till jotnium hänföres en sedimentär
vitt-ringsbreccia på Röda kon i v. delen av
Lumparen. Flyttblock av röd jotnisk sandsten,
som torde anstå i Norrhavet, äro vanliga.
»Sandstensgångar» av fossilförande
under-kambrisk sandsten, utfyllande sprickor i
rapakivin, ha anträffats på nordkusten av fasta
Å., vid Långbergsöda öjen i Saltvik. I n.
delen av Lumparen uppträder en förekomst
av undersilurisk kalksten, s. k. östersjökalk
(se d. o.). Å. synes sålunda tidigare ha varit
täckt av kambrosilur. Lumparen torde vara
en tektonisk gravsänka av postsilurisk ålder.
— Mineralfyndigheter av ekonomisk
betydelse saknas på Å. Flyttblock av
kalksten voro förr talrika där och skeppades till
Stockholm. — Om benämningen
Ålands-bergarter se d. o.
De lösa avlagringarna äro
huvudsaki. inskränkta till de lägre markerna. I
främsta rummet gäller detta odlingsjorden,
leran. På något högre nivå (omkr. 20—40 m
ö. h.) ligga sandmarker. — Moränen har
anmärkningsvärt hög kalkhalt, större än
någon-städes inom Finland. Detta beror på
inblandning av krossad kalksten från det
nordbaltiska kambrosilurområdet (se ö s t e r s i
ö-k a 1 k). Även leran är kalkhaltig och närmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
