Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åland, Ålands län - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äland (Historia)
1275
slutet av 1000-talet ernått en dominerande
ställning på Å. Den vidsträckta ö.
skärgården har befolkats först under medeltiden.
Å. kom rätt tidigt under inverkan av de
nya kulturströmningarna från kontinenten.
Detta förklaras av att en gammal färdväg
gick igenom ögruppen. Denna väg omtalas i
en urkund från 1200-talet men är trol. vida
äldre. Såsom anhalter på Ä. nämnas Lemböte
och Kökar. — En dominerande roll i Å:s äldre
historia spelar Kastelholms (se d. o.) slott.
1435 lades Å. under Norrfinne domsaga, och
1634 förenades dåv. ståthållardömet Å. med
Åbo län. Sommaren 1718 sammanträdde i
Lövö by i Vårdö socken ombud för Sverige
och Ryssland i och för underhandlingar om
fred, varvid Sverige representerades av Görtz.
Dessa underhandlingar, som ej ledde till något
resultat, benämnas Åländska kongressen.
Sedan ryssarna på våren 1808 besatt
ögruppen, reste sig allmogen under ledning av
länsmannen E. Arén och kyrkoherden J.
Gum-merus till en förtvivlad kamp mot
inkräktarna. Vid Kumlinge angrep den åländska
bondehären den jämstarka fienden, som
tvangs att sträcka vapen. Sommaren 1808
vistades konungen på Å. och höll hov på
Grelsby kungsgård. Vid krigets utbrott hade
Å. underställts Stockholms
landshövdinge-döme, Svea hovrätt och Uppsala domkapitel.
Då storfurstendömet Finland upprättades 29
mars 1809 och Borgå lantdag svor den ryske
kejsaren trohet, var Å. icke representerat.
Däremot satt den åländske riksdagsmannen
prosten Hambræus kvar i Sveriges riksdag,
ända tills freden i Fredrikshamn avslöts på
hösten 1809 och Å. avträddes till Ryssland.
Från senare tid härstamma ruinerna av
Bomarsunds (se d. o. och K r i m k r i g e t,
sp. 68) fästning. I freden i Paris 1856 förband
sig Ryssland att ej befästa Å. M. D-r.
Detta s. k. Ålandsservitut försökte
Ryssland senare få upphävt, och förhandlingar
fördes särskilt i samband med avslutandet av
östersjöavtalet (se d. o.) 1908. Trots
servitu-tets formella giltighet började Ryssland
någon tid efter världskrigets utbrott förvandla
Å. till en marinbas. Signal- och radiostationer,
permanenta kustbatterier vid alla viktigare
inlopp samt omfattande fältbefästningar,
hu-vudsakl. på s. v. kusten av Å., uppbyggdes.
En interpellation av G. Steffen i svenska
riksdagen (maj 1916) om befästningarna på Å.
lämnades utan avseende, men i samband med
Brest-Litovskfreden 1918 träffades en
överenskommelse, att befästningarna skulle
raseras. Demoleringen utfördes under svensk,
tysk och finländsk kontroll 1919. (Se H.
Jung-stedt, »Å:s befästningar» etc., i Fören :s för
Stockholms fasta försvar Meddelanden 1921.)
Under den allmänna desorganisation, som
följde på ryska revolutionen i mars 1917, och
den ryska militärens skräckvälde sommaren
och hösten s. å. uppkom på Å. en rörelse, som
åsyftade landskapets återförening med
Sverige och som fick sitt första officiella uttryck
genom ett interkommunalt möte 20 aug. i
Finström. Därvid beslöts att bringa till svenska
regeringens kännedom, att landskapet
önskade återförenas med Sverige. Detta
meddelades genom protokollsutdrag dåv.
statsministern (N. Edén) o. a. Vid ett nytt möte på
1276
folkhögskolan i Finström 29 dec. 1917 beslöts
enhälligt att genom en massadress till
Sveriges konung och folk anhålla om åtgärder för
landskapets återförening med Sverige. 2 febr.
1918 framfördes dessa önskningar genom en
åländsk deputation till Sveriges konung, som
i sitt svar uttalade förhoppningen, att det
skulle lyckas Sveriges regering att i
samförstånd med Finland förverkliga ålänningarnas
önskningar. Läget hade dock komplicerats
genom att Sverige utan förbehåll beträffande Å.
erkänt Finlands självständighet. Med
anledning av de oroliga förhållandena på Å.
utsände svenska regeringen 13 febr. 1918 en
expedition »för att avhämta de Älandsbor, som
önskade bli överförda till Sverige».
Expeditionens uppgift utvidgades till att även
omfatta medling mellan de ryska
besättnings-trupperna (förstärkta med finländska
»rödgardister»), bland vilkas underhandlare främst
märktes V. V. Vorovskij (sed. o.), och den
finländska skyddskår, Nystadskåren, som
retirerat till Å. Det överenskoms, att Å. skulle
utrymmas av såväl ryska som finländska trupper.
Nystadskåren överfördes (under nedläggande
av vapen) via Sverige till Torneå och ryssarna
till Finland och Libau. Den svenska
expeditionens ingripande framkallade i det vita
Finland stor bitterhet, och på finländsk anhållan
sände Tyskland trupper och krigsfartyg till Å.
Samtidigt beslöt Finlands regering i Vasa att
avskilja Å. som eget län och sände en
landshövding till Å. Det svenska detachemangets
uppgift som en »humanitär expedition» var
därmed slut. De svenska trupperna
återfördes till Sverige, och finländsk militär
anlände i stället till Å.
Som Å:s representation konstituerade sig
(juni 1918) Å:s landsting (med verkst. utskott).
Ny folkomröstning på Å. 1919 gav
emellertid överväldigande majoritet för
återförening med Sverige, och i maj 1920 beslöt
ett landsting att mangrant uppvakta
Sveriges konung och regering med begäran om
stöd för sitt önskemål, att en
folkomröstning skulle få avgöra Å:s öde. Uppvaktningen
ägde rum på Stockholms slott i maj s. å., och
det svenska svaret blev som förut, att
Sverige icke skulle uppge sina strävanden att
hävda Ålandsbefolkningens
självbestämmanderätt över sin nationella framtid. Detta gav
anledning till motåtgärder från finländska
regeringens sida. C. Björkman och J.
Sundblom häktades för högförräderi. Situationen
tillspetsades, och Sveriges minister i
Helsingfors hemkallades.
På engelskt initiativ hänsköts då
Ålandsfrågan till Nationernas förbunds råd, som
uppdrog åt en juristkommission (M. Huber,
F. Larnaude och A. A. H. Struycken, se dessa
ord) att pröva Å:s internationella ställning.
Utlåtandet blev, att Ålandsfrågan ej var en
uteslutande inre finländsk angelägenhet, och
Nationernas förbunds råd beslöt att uppta
frågan till avgörande, sedan den genom särskilt
utsedda rapportörer ytterligare blivit utredd.
Under hösten och vintermånaderna 1920—21
besöktes Å., Sverige och Finland av dessa
rapportörer (E. Beyens, F. Calonder och A. Elkus,
se dessa ord), som i sitt betänkande (9 maj
1921) föreslogo, att Å. skulle ställas under
Finlands suveränitet med vissa internationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
