Äland (Historia) 1275 slutet av 1000-talet ernått en dominerande ställning på Å. Den vidsträckta ö. skärgården har befolkats först under medeltiden. Å. kom rätt tidigt under inverkan av de nya kulturströmningarna från kontinenten. Detta förklaras av att en gammal färdväg gick igenom ögruppen. Denna väg omtalas i en urkund från 1200-talet men är trol. vida äldre. Såsom anhalter på Ä. nämnas Lemböte och Kökar. — En dominerande roll i Å:s äldre historia spelar Kastelholms (se d. o.) slott. 1435 lades Å. under Norrfinne domsaga, och 1634 förenades dåv. ståthållardömet Å. med Åbo län. Sommaren 1718 sammanträdde i Lövö by i Vårdö socken ombud för Sverige och Ryssland i och för underhandlingar om fred, varvid Sverige representerades av Görtz. Dessa underhandlingar, som ej ledde till något resultat, benämnas Åländska kongressen. Sedan ryssarna på våren 1808 besatt ögruppen, reste sig allmogen under ledning av länsmannen E. Arén och kyrkoherden J. Gum-merus till en förtvivlad kamp mot inkräktarna. Vid Kumlinge angrep den åländska bondehären den jämstarka fienden, som tvangs att sträcka vapen. Sommaren 1808 vistades konungen på Å. och höll hov på Grelsby kungsgård. Vid krigets utbrott hade Å. underställts Stockholms landshövdinge-döme, Svea hovrätt och Uppsala domkapitel. Då storfurstendömet Finland upprättades 29 mars 1809 och Borgå lantdag svor den ryske kejsaren trohet, var Å. icke representerat. Däremot satt den åländske riksdagsmannen prosten Hambræus kvar i Sveriges riksdag, ända tills freden i Fredrikshamn avslöts på hösten 1809 och Å. avträddes till Ryssland. Från senare tid härstamma ruinerna av Bomarsunds (se d. o. och K r i m k r i g e t, sp. 68) fästning. I freden i Paris 1856 förband sig Ryssland att ej befästa Å. M. D-r. Detta s. k. Ålandsservitut försökte Ryssland senare få upphävt, och förhandlingar fördes särskilt i samband med avslutandet av östersjöavtalet (se d. o.) 1908. Trots servitu-tets formella giltighet började Ryssland någon tid efter världskrigets utbrott förvandla Å. till en marinbas. Signal- och radiostationer, permanenta kustbatterier vid alla viktigare inlopp samt omfattande fältbefästningar, hu-vudsakl. på s. v. kusten av Å., uppbyggdes. En interpellation av G. Steffen i svenska riksdagen (maj 1916) om befästningarna på Å. lämnades utan avseende, men i samband med Brest-Litovskfreden 1918 träffades en överenskommelse, att befästningarna skulle raseras. Demoleringen utfördes under svensk, tysk och finländsk kontroll 1919. (Se H. Jung-stedt, »Å:s befästningar» etc., i Fören :s för Stockholms fasta försvar Meddelanden 1921.) Under den allmänna desorganisation, som följde på ryska revolutionen i mars 1917, och den ryska militärens skräckvälde sommaren och hösten s. å. uppkom på Å. en rörelse, som åsyftade landskapets återförening med Sverige och som fick sitt första officiella uttryck genom ett interkommunalt möte 20 aug. i Finström. Därvid beslöts att bringa till svenska regeringens kännedom, att landskapet önskade återförenas med Sverige. Detta meddelades genom protokollsutdrag dåv. statsministern (N. Edén) o. a. Vid ett nytt möte på 1276 folkhögskolan i Finström 29 dec. 1917 beslöts enhälligt att genom en massadress till Sveriges konung och folk anhålla om åtgärder för landskapets återförening med Sverige. 2 febr. 1918 framfördes dessa önskningar genom en åländsk deputation till Sveriges konung, som i sitt svar uttalade förhoppningen, att det skulle lyckas Sveriges regering att i samförstånd med Finland förverkliga ålänningarnas önskningar. Läget hade dock komplicerats genom att Sverige utan förbehåll beträffande Å. erkänt Finlands självständighet. Med anledning av de oroliga förhållandena på Å. utsände svenska regeringen 13 febr. 1918 en expedition »för att avhämta de Älandsbor, som önskade bli överförda till Sverige». Expeditionens uppgift utvidgades till att även omfatta medling mellan de ryska besättnings-trupperna (förstärkta med finländska »rödgardister»), bland vilkas underhandlare främst märktes V. V. Vorovskij (sed. o.), och den finländska skyddskår, Nystadskåren, som retirerat till Å. Det överenskoms, att Å. skulle utrymmas av såväl ryska som finländska trupper. Nystadskåren överfördes (under nedläggande av vapen) via Sverige till Torneå och ryssarna till Finland och Libau. Den svenska expeditionens ingripande framkallade i det vita Finland stor bitterhet, och på finländsk anhållan sände Tyskland trupper och krigsfartyg till Å. Samtidigt beslöt Finlands regering i Vasa att avskilja Å. som eget län och sände en landshövding till Å. Det svenska detachemangets uppgift som en »humanitär expedition» var därmed slut. De svenska trupperna återfördes till Sverige, och finländsk militär anlände i stället till Å. Som Å:s representation konstituerade sig (juni 1918) Å:s landsting (med verkst. utskott). Ny folkomröstning på Å. 1919 gav emellertid överväldigande majoritet för återförening med Sverige, och i maj 1920 beslöt ett landsting att mangrant uppvakta Sveriges konung och regering med begäran om stöd för sitt önskemål, att en folkomröstning skulle få avgöra Å:s öde. Uppvaktningen ägde rum på Stockholms slott i maj s. å., och det svenska svaret blev som förut, att Sverige icke skulle uppge sina strävanden att hävda Ålandsbefolkningens självbestämmanderätt över sin nationella framtid. Detta gav anledning till motåtgärder från finländska regeringens sida. C. Björkman och J. Sundblom häktades för högförräderi. Situationen tillspetsades, och Sveriges minister i Helsingfors hemkallades. På engelskt initiativ hänsköts då Ålandsfrågan till Nationernas förbunds råd, som uppdrog åt en juristkommission (M. Huber, F. Larnaude och A. A. H. Struycken, se dessa ord) att pröva Å:s internationella ställning. Utlåtandet blev, att Ålandsfrågan ej var en uteslutande inre finländsk angelägenhet, och Nationernas förbunds råd beslöt att uppta frågan till avgörande, sedan den genom särskilt utsedda rapportörer ytterligare blivit utredd. Under hösten och vintermånaderna 1920—21 besöktes Å., Sverige och Finland av dessa rapportörer (E. Beyens, F. Calonder och A. Elkus, se dessa ord), som i sitt betänkande (9 maj 1921) föreslogo, att Å. skulle ställas under Finlands suveränitet med vissa internationella