1295 Ångermanland (Klimat—Kyrklig konst) 1296 och stränderna av Tåsjön bildas av kambrosiluriska lager, särskilt av alunskiffer med bollar och lager av kalksten. Den här förekommande Strömskvartsiten torde liksom spa-ragmiten vara äldre än det fossilförande kambrium. — Brytvärda malm-förekomster ha ej hittats i Å. Den förhärskande jordarten i Å:s lösa jordlager är morängrus, som icke uppodlats. På Härnön har man under en moränlera funnit en fossil-förande, som interglacial bildning tolkad gyttjeavlagring. I floddalarna och det lägre kustlandet förekomma skiktade bildningar, sand och något lera, odlingsbar jord; älvavlagringarna nå ofta betydande mäktighet, ända till 50— 60 m. Å:s kusttrakter förete en mycket stor landhöjning efter istiden; den högsta observerade marina gränsen i Sverige, 284 m ö. h., ligger på Skuleberget i Vibyggerå socken i Å. — A:® kust hör också till de av jordskalv mest träffade delarna av Sverige. K. A. G. Klimat. Årets medeltemp. varierar från omkr. 3,5° C längst i s. till omkr. 0° i n. v. Vintertemp. sjunker i kusttrakterna mycket hastigt inåt land; medeltemp. för jan. är sålunda i själva kustremsan mellan — 6° och — 7° men är redan 50 km från kusten lägre än —10°. Julis medeltemp. är i större delen av landskapet omkr. 15°. Årsnederbörden uppgår i allm. till omkr. 500 mm, varav mer än 1/4 faller under juli och aug. Vid kusten är marken i allm. snöbetäckt under sammanlagt omkr. 5 mån., längst i n. v. omkr. 6 mån. E. P. Växtvärld. Landskapet ligger helt inom n. barrskogsregionen. Omkr. 3/4 av ytan täckas av skog, till allra största delen barrskog. Granen överväger i fuktigare trakter, tallen på torr, jämn mark. Även barrblandskogar äro vanliga. Lövskogen har ringa utbredning och förekommer främst i kustområdet och vid vattendragen. Den bildas huvudsaki. av björk. Av övriga lövträd förekomma endast aspen och gråalen allmänt. På skyddade sydberg växa som relikter bl. a. alm, hassel, lind och lönn, av vilka de tre sista nå sin nordgräns i Å. Myrarna ha stor utbredning. Vanligast äro starrkärren. K. A. Djurvärld. I lägre liggande trakter träffas många av mell. Sveriges djurarter, ss. kaja, hämpling, flera mesar, några sångare, träd-krypare, törnskata, göktyta och kattuggla bland fåglarna. I de inre, högre delarna är faunan mera lik övre Norrlands. Där uppträda vissa år lämlar, och de nordiska uggle-arterna bli då talrika. Dalripa träffas ända ned till kusten. De större rovdjuren äro utrotade utom en liten lodjursstam. Älgen är ej talrik. Vid kusten finnas bl. a. fyra arter måsar, av dykänder ejder, svärta och skrakar m. fl.; tordmule häckar på ett skär. I Ulvö-djupet finns god tillgång på torsk, och älvarna voro i synnerhet förr laxrika. Lönnb. Bebyggelse och näringsliv. Jordbruksbygden är nästan h. o. h. inskränkt till de nedom marina gränsen belägna dalgångarna samt kusttrakternas lerslätter. Ett undantag utgör trakten kring Tåsjön i nordvästra Å., där den kalkhaltiga siluriska berggrunden gynnat uppkomsten av betydande odling och bebyggelse. De inre platåerna äro nästan obebodda utom i de gamla finnmarkerna (se d. o.) mellan Faxälven och Jämtlandsgrän-sen. Tätast bebyggt är träindustridistriktet vid Ångermanälvens mynningsvik (se kartan), vilket till storleken tävlar med Sunds-vallsdistriktet, men även vid de mindre älvarnas mynningar är träindustrien rikt utvecklad. Skogshantering och flottning äro betydande binäringar till jordbruket i större delen av Ä. Av städerna är Härnösand huvudort för södra och Örnsköldsvik för norra Å:s kustland, Sollefteå för den egentliga Ådalen. För sjöfarten spela städerna en ringa roll i jämförelse med utskeppningsplatserna för trävaror. Se vidare V ä s t e rn or r-lands län samt för nordöstra Ä. V ä s-terbottenslän. G. R-ll. Kyrklig konst. Av den äldre medeltidens konst finns icke mycket bevarat i Å. Styrnäs gamla kyrka, som med säkerhet kan hänföras till 1100-talet, revs vid 1800-talets mitt. Den bestod av ett långhus med ett torn i var ända samt vapenhus och sakristia, östtornets bottenvåning tjänstgjorde som kor. Av allt att döma var byggnaden från början icke någon sockenkyrka utan en huvudkyrka, tillkommen i samband med missionen. Sollefteå gamla kyrka, som revs vid mitten av 1700-talet, är den enda, som kan hänföras till 1200-talet. Då samtliga övriga bevarade el. på annat sätt kända kyrkor i landskapet visa den enkelt rektangulära typ, som är utmärkande för medeltidens sista årh., förefaller Ångermanlands , Berggrund isa nn Skala 1:3 miH.