1293 Ängbildning—Ångermanland (Geologi) 1294 å. är 40°—50° C; de avslutas med sval dusch. A. kunna improviseras genom att man hänger lakan tältformigt över sängen och i »tältet» ställer in grytor med kokhett vatten; de användas ganska mycket för strup- och luftrörskatarrer hos barn. Badstubadet i sin ursprungliga form är ett å. (det s. k. romerska badet åter är ett varmluftsbad). Se även Bad och Varmluftsbad. G. Kr. Ängbildning, ett ämnes övergång i gasformigt tillstånd. Jfr Avdunstning 1, Kokning och Sublimering. Ängbildningsvärme, fys., dets. som a v-dunstnings värme. Se Latent v ä r-m e och Värme, sp. 936. Ängb läster, anordning vid ångpanneeldstä-der, som inför ånga i rökupptaget direkt från ångpannan för att öka draget i eldstaden. Ångbåt, se Ångfartyg. Ångbåts-a.-b. Ferm, se Rederi, sp. 529. Ångbåts-a.-b. Tirfing, se Rederi, sp. 529. Ångbåtspostexpeditioner, se Postverket, sp. 26. Ängdom [-däm], en på liggande, cylindriska ångpannor vanlig cylindrisk påbyggnad överst på pannan, till vilken ånguttaget anslutes. Ä:s huvudändamål är att öka pannans ång-rum samt att möjliggöra, att ångan uttages på längre avstånd från vattenytan (för att ångan skall bli torrare). O. B-n. Änge, järnvägsknut i Borgsjö socken, v. Medelpad, för statsbanelinjerna Krylbo— Bräcke och Änge—Sundsvall; 1,327 inv. (1931). Postdiligenslinje till Röjan och Klövsjö. Ångerman, E., se Sursil 1. Ångermanland, landskap i mell. Norrland, mellan Bottenhavet och fjällkedjan; 19,888,90 kvkm land, 184,101 inv. (1933). Större delen av Å. tillhör Västernorrlands län, Nordma-lings och Bjurholms tingslag i n. ö. dock Västerbottens län. Se karta vid Me d e Ip a d. INNEHÅLL: sp. Naturförhållanden ... 1293 Geologi............ 1294 Klimat ............ 1299 Växtvärld.......... 1295 Djurvärld.......... 1295 Bebyggelse och näringsliv .......... 1295 sp. Kyrklig konst... ... 1296 Etnografi .......... 1299 Förhistoria ........ 1300 Historia............ 1300 Litteraturanvisningar. 1301 Naturförhållanden. Större delen av Å. tillhör den av djupa dalgångar genomskurna norrländska urbergsplatån, som i Ä. nästan invid kusten når omkr. 300 m ö. h. och i det inre ej fullt 600 m ö. h. Högst nå dock kvartsit- och sparagmitbergen i landskapets n. v. hörn, Bunkfjället (740 m ö. h.), Hykje-berget (638 m ö. h.) och det bekanta Tåsjö-berget (631 m ö. h.), vilka höja sig över den till nordvästra A :s siluriska berggrund bundna bördiga bygden kring Tåsjön. Inom platåområdet framträder en utpräglad skillnad mellan de delar, som fordom varit täckta av havet, och de ovanför högsta marina gränsen belägna delarna. Nedanför denna gräns äro dalarna fyllda av mäktiga sand- och ler-avlagringar, vari floderna skurit sig djupt ned och utbildat de storartade nipor (se N i p a), för vilka särskilt Ångermanälvens dal, Ådalen (se d. o.), är berömd, medan platåerna och sluttningarna täckas av magra, skogtäckta moränmarker. Det höglänta kust- Bild 1. Ångermanlands vapen. I blått fält tre bjälkvis över varandra ställda laxar av silver, den mellersta vänstervänd. området i södra Å. är starkt uppdelat av djupa vikar och fjärdar, främst Ångermanälvens fjordliknande mynningsvik, samt kantas av skär och öar (se kartan). Strax utanför denna kust når Bottniska viken sitt största djup. Norrut är kusten lägre och mera långgrund. Gränstrakterna i n. ö. karakteriseras i hög grad av långsträckta moränhöjder, s. k. drumlins (se d. o.). Ovanför marina gränsen täckes urbergsplatån av tätt skogbevuxna vida moränmarker med rikt inslag av myrar och sjöar. Större delen av Å. avvattnas av Ångermanälven (se d. o.) och dess betydande bifloder Fjällsjöälven, som genom Vängelälven även mottar bidrag från Ströms vattudal, och Faxälven. N. ö. delen av landskapet avvattnas dock av mindre kustälvar, öreälven, Lögdeälven, Gideälven, Själevads- el. Moån m. fl. Särskilt Ådalen och södra Å:s höglänta kusttrakter (Sveriges förnämsta fjordlandskap) besökas av turister. G. R-ll. Geologi. Den fasta berggrunden i Ä. är ganska omväxlande och utgöres i den mellersta, största delen av landskapet av urberget, medan prekambriska och kambrosiluriska bildningar finnas i den n. v. delen av Ä. och yngre eruptiva bergarter spela en stor roll vid uppbyggandet av kusttrakterna. Urberget i Å. består huvudsaki. av dels en grå gnejs och dels av migmatiter (se Gnejs). Dessa variera starkt från finbandade ådergnejser till inhomogena graniter med inne-slutningar av leptiter och skiffrar. En grå leptit förekommer på ett område nära kusten från Å :s s. gräns till Örnsköldsvik. En stor del av det inre Ä. upptages av den grovkorniga porfyriska Revsundsgraniten, som har stor utbredning i det inre av Norrland, och spridda finnas förekomster av småkornig granit, liknande Stockholmsgraniten. — De yngre eruptiva bergarterna uppträda dels längs kusten från Nora till Nätra (Nor-dingråmassivet), dels i Helgums socken vid gränsen mot Jämtland, där en utlöpare går ut från Ragundamassivet. I Nordingråmassi-vet ligga underst graniter och gabbroartade bergarter, vilka överlagras av sandstenar och arkoser, som man anser vara av jotnisk ålder, vilka i sin ordning täckas och genom-sättas av yngre diabaser. Sandstenarna framträda endast som smala terrasser i sluttningarna av de höga, branta bergen, som uppbyggas av de yngre eruptivbergarterna. — Den n. v. delen av Å. företer helt annan geologisk byggnad än den östra; den skjuter vid Tåsjön in som en kil mellan Jämtland och Lappland i det av sediment upptagna området. Tåsjöberget utgöres till sin huvudmassa av Strömskvartsit, och dalsänkorna