Ångermanlands mellersta domsaga—Ångermanälven 1301 av de gamla kungsgårdarna tillhöra denna trakt. Skäligen skarp var länge skillnaden mellan södra och norra Å., vilket senare var glesare bebyggt; gränsen gick vid Skule-berget, därav namnen »framman-Skula» och »nordan-Skula». Ända fram till 1300-talets början räknades Ä. som en del av landskapet Hälsingland. Gränsen mot Västerbotten förblev något obestämd fram till senare delen av 1500-talet. Till Ä:s nordgräns har indelningen i skeppslag varit genomförd. Sedan 1654 tillhör Ä. Västernorrlands län och har jämte Medelpad utgjort kärnan i detta län, som sedan 1810 bildas av de nämnda landskapen ensamma. A:s huvudnäringar i äldre tid voro jakt och fiske (särskilt strömmingsfisket vid kusten) jämte jordbruk och boskapsskötsel, den senare förbunden med ett rikt utvecklat fäbodväsen. Bruksrörelsen i Å. uppkom under 1600-talets senare del (Gra-ningeverken m. m.) men upphörde mot slutet av 1800-talet vad angår järntillverkningen. Sågverksrörelsen uppblomstrade vid mitten av 1700-talet (Kramfors) och antog storindustriella proportioner efter 1800-talets mitt. N.A. Litteraturanvisningar. K. Ahlenius, »Ång-ermanälfvens flodområde» (1903; med litt.-förteckn.); Sv. Turistfören:s Ärsskr. 1920; Sv. Turistfören:s Resehandböcker, XXXIII, »Ä. och Medelpad» (1926); O. Sjögren, »Sverige», d. 6 (1924); Maria Rieck-Müller och O. Högberg, »Medelpad och Ä.» (2 bd, 1920); årsboken Medelpad-Ä., 1, 1933; Arkiv för Norrländsk Hembygdsforskning 1918 ff. — Kyrklig konst: H. Cornell, »Norrlands kyrkliga konst» etc. (1918). — Etnografi: E. Arenander, »Gamla ångermanländska ekonomibyggnader och jordbruksredskap» (1906); E. Modin, »Gamla Tåsjö» (1916). — Historia: N. Ahnlund, »Bebyggelsens utbredning i Norrland under äldre tid» (i Gammal Hälsingekultur 1931) och monogr. om Mo och Domsjö-verken (1917), samt J. A. Almquists monogr. om Graningeverken (1909). Ångermanlands mellersta domsaga, i Västernorrlands län, under Svea hovrätt, omfattar Sollefteå tingslag (tingsställe: Sollefteå) och Boteå tingslag (tingsställe: Nyland). Ångermanlands norra domsaga omfattar tingslaget med samma namn (se nedan) och lyder under Svea hovrätt. Tingsställe: Örnsköldsvik. Ångermanlands norra domsagas tingslag, tingslag i Västernorrlands län, mellan kusten och Lapplandsgränsen; 6,763,oo kvkm, 47,663 inv. (1934). Socknar: Nätra, Sidensjö, Skorp-ed, Anundsjö, Björna, Mo, Själevad, Arnäs, Grundsunda, Gideå och Trehörningsjö; muni-cipalsamhälle: Bredbyn. Ä., som bildades 1930 av förutvarande tingslagen Själevad och Arnäs samt Nätra, omfattar omkr. 1/3 av hela Ångermanlands areal och omkr. x/4 av dess befolkning. 22,932 har åker, 472,071 har skogsmark. Jämte jordbruk och skogsbruk industri, främst vid älvmynningarna. Å. är delat på Mellansels och Skogens fögderier. Se vidare Ångermanland (med karta). Ångermanlands södra domsaga, i Västernorrlands län, under Svea hovrätt, omfattar ett tingslag (se nedan). Tingsställen: Härnösand och Skidsta (i Ullånger). Ångermanlands södra domsagas tingslag, 1302 tingslag i Västernorrlands län, kring Änger-manälvens mynningsvik och Härnösand; 2,303,20 kvkm, 45,649 inv. (1934). Socknar-, Häggdånger, Säbrå, Stigsjö, Viksjö, Gud-mundrå, Högsjö, Hemsö, Nora, Skog, Bjärtrå, Ullånger, Nordingrå och Vibyggerå; munici-palsamhälle: Kramfors. Omfattar huvuddelen av det betydande träindustridistriktet och fjordlandskapet kring Ängermanälvens mynningsvik samt omgivande höglandsområde. 12,109 har åker, 94,098 har skogsmark. Å. är delat på Kramfors och Skogens fögderier. Det har bildats genom sammanslagning av de förutvarande tingslagen Säbrå, Nora, Gudmundrå och Nordingrå. Se vidare Ångermanland (med karta). Ångermanlands västra domsaga, i Västernorrlands län, under Svea hovrätt, omfattar Ramsele och Resele tingslag (tingsställe: Ramsele) samt Fjällsjö tingslag (tingsställe: Backe). Ångermanälven, n. Sveriges vattenrikaste älv, från Norge genom Lappland och Ångermanland (se kartor vid dessa ord) till Bottenhavet; flodområde 31,890 kvkm, därav i Norge 1,520 kvkm, längd 450 km, därav i Norge 10 km, disponibel medelvatteneffekt i hela flodområdet 1,734,000 hkr, utbyggd effekt 38,100 hkr (1933), därav 300 hkr i huvudälven, 31,500 hkr i Faxälven och 6,300 hkr i övriga biälvar. Den största källflöden, Storån, längre ned kallad Ransarån, upprinner i de norska Renfjellene, genomflyter i de svenska fjälltrakterna bl. a. Ransaren, Kultsjön, ö. därom den stora och djupa sjön Malgomaj samt Volgsjön (se dessa ord); mottar vid Vilhelmina vänsterbifloden Vojm-ån (se d. o.). Efter att i Junsele i n. Ångermanland på omkr. 235 m höjd ö. h. ha passerat marina gränsen genomflyter Å. Ådalen (se d. o.), mottar därunder sina största bifloder, Fjällsjöälven och Faxälven (se dessa ord), vilka i mellanloppet förbindas med varandra genom Vängelälvens (se d. o.) bifurkation, och utfaller vid Nyland i en från havet inträngande, omkr. 35 km lång, mycket djup havsvik. Nedanför Sollefteå är Ä. segelbar för mindre båtar. I fråga om flottledernas längd, som 1931 uppgavs till 3,513 km, och det tillsläppta flottgodsets volym, 1,504,643 kbm, överträffas Å. i Sverige endast av Dalälven. Inom flodområdet verkade s. å. ej mindre än 13 flottningsföreningar. Vid mynningen ligger Sandslåns skiljeställe för timmer, och utmed mynningsviken har ett av Sveriges förnämsta träindustridistrikt utvecklats. De förnämsta forsarna och fallen i huvudälven äro Degerforsen (fallhöjd 14,5 m), Edsforsen (23,4 m), Långbjörn (14,9 m), Tarseleforsen (12,5 m), Laseleforsen (18,7 m), Holaforsen (19,5 m), Nämforsen (se d. o.), Tannfloforsarna (7 m), Moforsen (15,2 m) samt Yttersele- och Forsmo-forsarna (27,7 m). Vid Sollefteåforsarna, 33,9 km från mynningen, har den normala lågvattenmängden uppmätts till 91, medelvattenmängden till 463 och högvattenmängden till 2,020 kbm/sek., lägsta lågvattenmängden till 66 och högsta högvattenmängden till 3,540 kbm/sek. Årets mest utpräglade maximum inträffar vanl. i början av juni i samband med snösmältningen, men vid stor sommarnederbörd kan höstfloden överstiga vårfloden. Mi