1303 Ängfartyg- nima inträffa vanl. i april och okt. Laxfiske (se karta vid d. o.). Litt.: K. Ahlenius, »Ängerman-älfvens flodområde» (1903); »Förteckning över Sveriges vattenfall. 38. A.» (1917). (G. R-ll.) Ängfartyg, Ångbåt, Ångare, fartyg, framdrivet medelst ångmaskineri; i sv. sjölagen förstås med å. varje maskindrivet fartyg. — De äldsta å. voro hjulångare (se d. o.); numera äro nästan alla å. propellerångare. Tanken att medelst ånga framdriva fartyg uppstod redan på 1600-talet, men problemet kunde ej lösas, förrän ångmaskinen nått den utveckling, som den fick i slutet av 1700 talet genom J. Watt (se d. o.). Skotten W. Symington byggde 1788 en första försöks-båt samt 1802 en bogserbåt, »Charlotte Dun-das», vilken betecknats som det första praktiskt brukbara å. Nästa steg i utvecklingen togs i Amerika, där R. Fulton (se d. o.) 1807 konstruerade sitt första å., »Clermont» (se bild 1 på pl.). Detta visade sig dock snart för litet, och 1809 byggdes två dubbelt så stora å. I Amerika gick utvecklingen sedermera så snabbt, att 1812 50 dylika fartyg funnos där. I Skottland byggdes 1811 av H. Bell ångbåten »Comet», och snart funnos flera å. även i England. — I Sverige byggdes det första å. av engelsmannen S. O w e n (se d. o.), som 1816 insatte en ångmaskin i en roslags-skuta, kallad »The Witch of Stockholm». Sedan ytterligare en ångmaskin på försök insatts i en skonare, som därav fick namnet »Experiment», byggde Owen en hjulångare, »Amfitrite», som sattes i trafik 1818 och blev den första svenska passagerarångaren. Redan 1822 funnos flera dylika å., »Upsala», »Yngve Frey», »Braut Anund» m. fl., och Sverige blev ett föregångsland i fråga om byggandet av å. i Europa. Till en början framdrevos å. med kolvångmaskiner. Sedan emellertid ång-turbinen under 1890-talet anpassats för far-tygsdrift, har densamma fått vidsträckt användning som propellermaskin, särskilt för snabbgående passagerarfartyg, även de största, bl. a. för de nedannämnda expressångarna »Leviathan» och »Bremen». De första å. voro avsedda för trafik på mindre farvatten, men snart nog gjordes försök att med å. befara även de större haven. Atlanten överfors f. ggn 1819 av amerikanska hjulångaren »Savannah» om 350 bruttoton, och 1825 gjorde den engelska hjulångaren »Enterprise» sin första resa från England till Ostindien. I England bildades 1836 det första rederibolaget för ångbåtsfart över Atlanten, och 23 april 1838 anlände bolagets båda hjulångare »Sirius» om 450 och »Great Western» om 1,340 bruttoton till New York efter 18, resp. 14 dagars överresa. Den reguljära storsjöfarten möjliggjordes närmast genom uppfinningen av propellern samt genom järnets och stålets införande i skeppsbyggeriet. 1858 färdigbyggdes den första större oceanångaren, »Great Eastern» (se d. o.), som med sitt tonnage om 18,900 bruttoton utgjorde föregångaren till de nuv. transatlantiska expressångarna. Efter »Great Eastern» byggdes atlantfartygen till en början åter med mindre storlek, men småningom ökades ånyo fartygsdimensionerna. Under 1860- och 1870-talet uppgick medelstorleken av oceanångarna, vilka i regel sam Ängmantel 1304 tidigt voro inrättade för segling, till omkr. 3,500 bruttoton, men denna storlek har numera avsevärt ökats. Världens största oceanångare, »Leviathan» (se d. o.), har en brutto-dräktighet om 59,957 ton. Med den ökade storleken växte ock fartygens hastighet. Under det att de första reguljära oceanångarna uppnådde en medelfart av 8 knop och en rese-tid över Atlanten om 14—15 dagar, har världens f. n. snabbaste oceanångare, den 19291 byggda tyska expressångaren »Bremen» om 51,656 bruttoton, nått en medeloceanfart om: 27,9 knop samt en resetid av omkr. 4*^ dygn. Se även Atlantlinjer. Även lastångfartygens utveckling kännetecknas av en ständigt växande storlek. Så var medelstorleken 1870 omkr. 870 bruttoton, 1900 omkr. 2,250. och f. n. torde dessa fartygs medelstorlek kunna sättas till omkr. 5,000 bruttoton. Jfr Fartyg, Fartygstyper, Färja, Rederi, Skeppsbygger i, Sverige, sp. 999, Ångmaskin, Ångpanna och Å n g-turbin. Ax. L. Ängfartygs a.-b. Bore, se Rederi, sp. 529. Ängfartygs aktiebolaget Göta kanal, ett 1889 i Stockholm bildat, 1919 till Göteborg överflyttat rederiföretag, efterträdare till Motalaströms ångfartygs a.-b., gr. 1869. Företaget har till ändamål att besörja person- och godstrafik kanalvägen Stockholm—Göteborg och Stockholm—Jönköping samt att bedriva speditionsverksamhet. Aktiekap. 1,1 mill. kr. Flotta 1934: 19 fartyg, mätande 4,211 bruttoton. Jfr Göta kanal. K. H. A. Ängfartygsbefälhavaresällskapet i Stockholm (»Sällskapet Å. B.»), en 1857 i Stockholm bildad sammanslutning av ångfartygs-befälhavare jämte andra för sjöfart intresserade, med ändamål bl. a. att utreda och besvara frågor ang. sjöfartsärenden samt att bereda pensioner el. understöd åt medlemmar el. deras efterlevande. 1 jan. 1934 voro fonderna 694,000 kr. och medlemsantalet 475. Ängfärja, se Färja, med plansch. Änggenerator, se Ångpanna. Ånghammare, se Hammare, sp. 407. Änghejare, se Hammare, sp. 408. Ängkokning. Vattenånga brukas ofta för uppvärmning vid kokning av mat i stor skala på sjukhus, kaserner o. a. allmänna inrättningar samt inom industrien för genomförande av tekniska processer, som fordra upphettning av större vätskemängder till kokvärme. Man brukar skilja mellan kokning med »direkt ånga», då ångan införes i innehållet i det kärl, där upphettningen försiggår, samt med »indirekt ånga», då ångan får passera antingen i en mantel utanför sagda kärl el. i slutna rörslingor, förlagda inuti kärlet. Ångkokningsapparater (ånggrytor) för tillagning av soppor, ärter och fläsk, potatis, grönsaker o. dyl. tillverkas av betydande dimensioner (Vz kbm och därutöver) samt monteras helst på tappar, så att de kunna fällas åt sidan vid tömningen. G. H-r. Ängkol, se Stenkol. Ängkraftcentral, se Änganläggning. Ängkranpråm, förr namn på minutläggare (se M i n f a r t y g). Ångkök, dets. som folkkök (se d. o.). Ängmantel, tekn., se Mantel, sp. 816.