1319 Ängspruta—Ängström, K. A. 1320 Ängspruta, se Brandväsen, sp. 1109. Ängstrålapparat, anordning för blandning av vätskor el. för vätskans försättande i rörelse vid upplösning av fasta ämnen. Ä:s verkningssätt grundar sig därpå, att luft medsuges av en ångstråle och på så sätt införes i vätskan genom ett el. flera med ett stort antal hål försedda fördelningsrör vid bottnen av vätskebehållaren. O. B-n. Ångstrålpump, mek., se P u m p, sp. 264, och Ängpanna, sp. 1317. Ängström, Anders Jonas, universitetslärare, fysiker (1814 13/8—1874 21/8), bror till J. Å. och K. A. Ä. Blev fil. dr 1839, docent i fysik 1840, astronomie observatör 1843 och prof, i fysik 1858, allt i Uppsala. Ä. utgav astronomiska skrifter om kometerna (om Halleys komet 1862), en hypotes om eterns motstånd och mera populära framställningar, bl. a. rörande Foucaults pendel-försök (jfr d. o.). Hans gradualavh. rörde ko-nisk refraktion (1839). Han skrev även »De theoria lucis calorisque» (1839) samt »Försök till en mathematisk theori för det thermo-metriska värmet» (1848—54; oavslutad). Dessa vittna om stor beläsenhet och idérikedom Ä. bearbetade de under fregatten »Eugenies» världsomsegling 1851—53 utförda magnetiska observationerna. — De av prof. F. Rudberg redan 1837 anordnade observationerna på jordtermometrarna fortsattes efter dennes död till 1846 av bl. a. Ä. Värmefortplantningen i metallstänger utgjorde under en längre tid föremål för Ä :s undersökningar, varvid en ny observationsmetod användes, bestående i periodiska upphettningar och avkylningar. I avh. »Om de monoklinoedriska kristallernas molekulära konstanter» (1850) redogjorde Ä. för sina bestämningar av de tre brytnings-indices, klangfigurerna, ledningsförmågan för värme i olika riktningar, utvidgningen m. m. hos kristalliserad gips. Hans »Optiska undersökningar» (1852) grundläde hans stora vetenskapliga anseende. Han studerade den elektriska gnistans spektrum och fann detta sammansatt av två särskilda spektra, det ena tillhörande den gas, vari gnistan fick hoppa över, det andra det ämne, varav elektroderna bestodo. Ä. iakttog vidare, att en legering av två metaller vid förgasning i den elektriska gnistan ger båda metallernas spektrallinjer ävensom att en sammansatt gas ger samma linjer i spektrum som dess beståndsdelar. Detta blev grundläggande för spektralanaly-sen (jfr d. o.). I samma avh. uttalar Ä. den viktiga absorptionslagen, att en kropp är i stånd att absorbera just de ljussorter, som den i glödande tillstånd kan utsända. Han fann också vid jämförelse mellan solspektrum bch det elektriska spektrum, att det ena spektret så att säga är en omvändning av det andra. Härmed berörde han de viktiga frågor, som kort därefter ledde till förklaringen av de Fraunhoferska linjernas uppkomst. Bland ä:s arbeten i optik skall i främsta rummet nämnas »Recherches sur le spectre solaire» (med »Atlas», 1868), som innehåller hans på gittermätningar grundade våglängdsbestäm-ningar för omkr. 1,000 av solspektrets Fraunhoferska linjer; i hans »Atlas» äro dessa linjers lägen f. ggn angivna efter våglängder och därmed befriade från varje godtycklig skala. Denna »Atlas» tjänade länge som grundval för senare våglängdsbestämningar. — Norrskenets spektrum lyckades Å. först av alla observera och beskriva (se Norrsken, sp. 1250—51). Ett verk om metalloidernas spektra hann ej fullbordas, medan Ä. levde. — Led. av Vet.-akad. (1850). Av Royal so-ciety fick han 1872 för arbeten i optik och värmelära Rumfordska guldmedaljen. — Se Vet.-akad: s »Lefnadsteckningar», II (1878— 85). — Å:s porträtt återges på vidstående plansch. T. E. A.* Ängström, Anders Knutsson, fysiker, meteorolog (f. 18 8 8 28/2), son till K. J. Å. Studerade bl. a. i Jena (1907) och vid Cornell university (1912—13), deltog i den av Smithso-nian institution 1912 utrustade solarexpeditionen till Algeriet och ledde 1913 en expedition till Mount Whitney. Ä. blev fil. dr i Uppsala 1916, var docent i meteorologi och assistent vid meteorologiska institutionen där 1916—18, utnämndes 1919 till statsmeteorolog och blev s. å. därjämte docent i geofysik vid Stockholms högskola. Sedan 1930 är han ordf, i Internationella associationens för meteorologi strålningskommission och sedan 1923 sekr. i Internationella strålningskommissionen. Ä. har ägnat sig huvudsaki. åt den geofysiska strålningsforskningen samt åt studiet av energiomsättningarna i atmosfären och marken och har på dessa områden utfört ett betydelsefullt arbete. Bland hans talrika skrifter må nämnas »A study of the radiation of the atmosphere» (1915; gradualavh.) samt de populärvetenskapliga »Praktisk meteorologi» (1926) och »Atmosfären» (1927). A-l W-n. Ängström, Johan, läkare och botanist (1813—79), bror till A. J. Ä. och K. A. Ä. Blev med. dr i Uppsala 1852, kir. mag. där 1853, provinsialläkare i Lycksele s. å., i Örnsköldsvik 1868. Ä. företog botaniska resor i Sverige, Norge, Finland och n. v. Ryssland och skrev botaniska arbeten, mest om mossor, däribland »Dispositio muscorum in Scandina-via hucusque cognitorum» (1842) samt »Sym-bolæ ad bryologiam scandinavicam» (i Vet.-soc:s i Uppsala Nova Acta, 12, 1844). Han bearbetade även mossorna från fregatten »Eugenies» världsomsegling och Regnells moss-samlingar från Brasilien. K. A. Ängström, Karl A r e n d t, bergsmekaniker, högskollärare (1821—96), bror till J. Ä. och A. J. Å. Blev 1839 fil. dr i Uppsala och 1854 ingenjör på Järnkontorets mekaniska stat, 1864 prof, i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet i Stockholm och var från 1869 jämväl lä-