Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ångspruta - Ångstrålapaprat - Ångstrålpump - Ångström, Anders Jonas - Ångström, Anders Knutsson - Ångström, Johan - Ångström, Karl Arendt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1319
Ängspruta—Ängström, K. A.
1320
Ängspruta, se Brandväsen, sp. 1109.
Ängstrålapparat, anordning för blandning
av vätskor el. för vätskans försättande i
rörelse vid upplösning av fasta ämnen. Ä:s
verkningssätt grundar sig därpå, att luft
medsuges av en ångstråle och på så sätt
införes i vätskan genom ett el. flera med ett
stort antal hål försedda fördelningsrör vid
bottnen av vätskebehållaren. O. B-n.
Ångstrålpump, mek., se P u m p, sp. 264, och
Ängpanna, sp. 1317.
Ängström, Anders Jonas,
universitetslärare, fysiker (1814 13/8—1874 21/8), bror till
J. Å. och K. A. Ä. Blev fil. dr 1839, docent
i fysik 1840, astronomie observatör 1843 och
prof, i fysik 1858, allt i Uppsala.
Ä. utgav astronomiska skrifter om
kometerna (om Halleys komet 1862), en hypotes
om eterns motstånd och mera populära
framställningar, bl. a. rörande Foucaults
pendel-försök (jfr d. o.). Hans gradualavh. rörde
ko-nisk refraktion (1839). Han skrev även »De
theoria lucis calorisque» (1839) samt »Försök
till en mathematisk theori för det
thermo-metriska värmet» (1848—54; oavslutad). Dessa
vittna om stor beläsenhet och idérikedom
Ä. bearbetade de under fregatten »Eugenies»
världsomsegling 1851—53 utförda magnetiska
observationerna. — De av prof. F. Rudberg
redan 1837 anordnade observationerna på
jordtermometrarna fortsattes efter dennes död till
1846 av bl. a. Ä. Värmefortplantningen i
metallstänger utgjorde under en längre tid
föremål för Ä :s undersökningar, varvid en ny
observationsmetod användes, bestående i
periodiska upphettningar och avkylningar.
I avh. »Om de monoklinoedriska
kristallernas molekulära konstanter» (1850) redogjorde
Ä. för sina bestämningar av de tre
brytnings-indices, klangfigurerna, ledningsförmågan för
värme i olika riktningar, utvidgningen m. m.
hos kristalliserad gips. Hans »Optiska
undersökningar» (1852) grundläde hans stora
vetenskapliga anseende. Han studerade den
elektriska gnistans spektrum och fann detta
sammansatt av två särskilda spektra, det ena
tillhörande den gas, vari gnistan fick hoppa
över, det andra det ämne, varav elektroderna
bestodo. Ä. iakttog vidare, att en legering av
två metaller vid förgasning i den elektriska
gnistan ger båda metallernas spektrallinjer
ävensom att en sammansatt gas ger samma
linjer i spektrum som dess beståndsdelar.
Detta blev grundläggande för
spektralanaly-sen (jfr d. o.). I samma avh. uttalar Ä. den
viktiga absorptionslagen, att en kropp är i
stånd att absorbera just de ljussorter, som
den i glödande tillstånd kan utsända. Han
fann också vid jämförelse mellan solspektrum
bch det elektriska spektrum, att det ena
spektret så att säga är en omvändning av det
andra. Härmed berörde han de viktiga frågor,
som kort därefter ledde till förklaringen av
de Fraunhoferska linjernas uppkomst. Bland
ä:s arbeten i optik skall i främsta rummet
nämnas »Recherches sur le spectre solaire»
(med »Atlas», 1868), som innehåller hans på
gittermätningar grundade
våglängdsbestäm-ningar för omkr. 1,000 av solspektrets
Fraunhoferska linjer; i hans »Atlas» äro dessa
linjers lägen f. ggn angivna efter våglängder
och därmed befriade från varje godtycklig
skala. Denna »Atlas» tjänade länge som
grundval för senare våglängdsbestämningar.
— Norrskenets spektrum lyckades Å. först av
alla observera och beskriva (se Norrsken,
sp. 1250—51). Ett verk om metalloidernas
spektra hann ej fullbordas, medan Ä. levde.
— Led. av Vet.-akad. (1850). Av Royal
so-ciety fick han 1872 för arbeten i optik och
värmelära Rumfordska guldmedaljen. — Se
Vet.-akad: s »Lefnadsteckningar», II (1878—
85). — Å:s porträtt återges på vidstående
plansch. T. E. A.*
Ängström, Anders Knutsson, fysiker,
meteorolog (f. 18 8 8 28/2), son till K. J. Å.
Studerade bl. a. i Jena (1907) och vid Cornell
university (1912—13), deltog i den av
Smithso-nian institution 1912
utrustade
solarexpeditionen till Algeriet
och ledde 1913 en
expedition till Mount
Whitney. Ä. blev fil.
dr i Uppsala 1916, var
docent i meteorologi
och assistent vid
meteorologiska institutionen där 1916—18,
utnämndes 1919 till
statsmeteorolog och
blev s. å. därjämte
docent i geofysik vid
Stockholms högskola. Sedan 1930 är han ordf, i
Internationella associationens för meteorologi
strålningskommission och sedan 1923 sekr.
i Internationella strålningskommissionen. Ä.
har ägnat sig huvudsaki. åt den geofysiska
strålningsforskningen samt åt studiet av
energiomsättningarna i atmosfären och
marken och har på dessa områden utfört ett
betydelsefullt arbete. Bland hans talrika
skrifter må nämnas »A study of the radiation of
the atmosphere» (1915; gradualavh.) samt de
populärvetenskapliga »Praktisk meteorologi»
(1926) och »Atmosfären» (1927). A-l W-n.
Ängström, Johan, läkare och botanist
(1813—79), bror till A. J. Ä. och K. A. Ä.
Blev med. dr i Uppsala 1852, kir. mag. där
1853, provinsialläkare i Lycksele s. å., i
Örnsköldsvik 1868. Ä. företog botaniska resor i
Sverige, Norge, Finland och n. v. Ryssland
och skrev botaniska arbeten, mest om mossor,
däribland »Dispositio muscorum in
Scandina-via hucusque cognitorum» (1842) samt
»Sym-bolæ ad bryologiam scandinavicam» (i
Vet.-soc:s i Uppsala Nova Acta, 12, 1844). Han
bearbetade även mossorna från fregatten
»Eugenies» världsomsegling och Regnells
moss-samlingar från Brasilien. K. A.
Ängström, Karl
A r e n d t,
bergsmekaniker, högskollärare (1821—96), bror
till J. Ä. och A. J. Å.
Blev 1839 fil. dr i
Uppsala och 1854
ingenjör på
Järnkontorets mekaniska stat,
1864 prof, i tillämpad
mekanik vid
Teknologiska institutet i
Stockholm och var
från 1869 jämväl lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
