1321 Ångström, K. J.—Ångturbin 1322 rare i bergsmekanik vid bergsskoleavd. där. Å. var en av sin tids mest anlitade konstruktörer inom gruv- och brukshanteringen samt torde som lärare ha kraftigt bidragit att ge den svenska ingenjörsutbildningen en mera vetenskaplig inriktning. Å. var en av stiftarna av Ingenjörsföreningen (1865) och dess sekreterare till 1891. Led. av Vet.-akad. (1869). G. H-r. Ångström, Knut J ohan, fysiker, universitetslärare (1857 12/i—1910 4/s), son till A. J. Å.; fil. dr och docent i fysik 1885 vid Uppsala univ., lärare i fysik vid Stockholms högskola s. å., laborator i fysik vid Uppsala univ. 1891, prof, där i samma ämne 1896. Å:s doktorsavh. behandlade det strålande värmets diffusion från plana ytor och var resultatet av undersökningar, utförda i Strassburg. Hans förnämsta arbeten tillhöra strålningsläran. Avh. »Eine elektrische Kompensationsmetho- de zur quantitativen Bestimmung strahlender Wärme» (1893) betecknar en epok inom strål-ningsmätningens teknik. Särskilt i fråga om solstrålningen anvisar detta arbete en bekväm mätmetod. I flera arbeten behandlade Å. sedermera solstrålningen och dess förändring genom absorption i atmosfären. För dylika mätningar deltog han i två expeditioner till Tenerife (1895 och 1896). På instrumentteknikens område bidrog han, utom genom sin pyrheliometer, med bl. a. en jordtermometer, en efter honom uppkallad galvanometer, en bolometer, en apparat för bestämning av magnetiska fälts styrka och ett par instrument för mätning av den nattliga utstrålningen, vilka fått vidsträckt användning. I Vet.-akad :s fysiska Nobelkommitté var Ä. från dess början (1901) led. och sedermera dess ordf. Han blev vid meteorologiska konferensen i Innsbruck 1905 vald till preses i Internationella strålningskommissionen. Han var led. av Vet.-akad. (1893) och flera utländska lärda sällskap. (J-T.) Ångströmenhet, den av A. J. Ångström införda längdenheten för våglängdsbestämning-ar, utgör 10'10 m eller en tiomil-liondels mm; förk. ÅE el. Å, i utländsk text ofta A. J. T. Ångtryck, fys., se Fuktighet och V attenånga. Ångturbin, en ångmaskin, i vilken expanderande ångas hastighetsenergi omvandlas till mekaniskt arbete. Vid samma ångförhållanden som vid kolvångmaskinen står härvid samma teoretiska arbetsmängd till förfogande. Å :s konstruktion avviker fullständigt från kolvångmaskinens. Man skiljer mellan aktions- och reaktions-ångturbiner. De förra utmärkas av att ångans expansion huvudsaki. sker i stilla stående kanaler (munstycken och ledskeneka-naler), de senare av att expansionen till stor del sker i roterande kanaler (skovelkanaler). Vissa aktionsturbiner arbeta uteslutande med aktion, men inga i marknaden förekommande reaktionsturbiner arbeta enbart med reaktion utan med både aktion och reaktion. Å. spåras längre tillbaka i historien än kolvångmaskinen. Heron beskriver omkr. 100 f. Kr. en ihålig kula med två diametralt mot varandra anbragta omböjda rör och vridbart anordnad ovanpå ett kärl, delvis fyllt med vatten. Vid upphettning alstrades ånga, som utströmmade ur de omböjda rören och därmed bragte kulan att rotera. Branca konstruerade 1629 en apparat, bestående av ett kärl, delvis fyllt med vatten och försett med en trång mynning. Vid upphettning alstrades ånga, som utströmmade genom mynningen och satte ett skovelhjul i rotation. Herons kula kan anses som förebilden till reaktions-turbinen, Brancas skovelhjul som förebilden till aktionsturbinen. Ingendera apparaten kom till användning för kraftalstring. Om man bortser från senare förelöpare, vilka ej heller kommo till praktiskt bruk, bygger ångturbin tekniken på svensken K. G. P. D e Lavals (se d. o.) och engelsmannen C h. A. Parsons’ pioniärarbeten. De Lavals i slutet av 1880-talet konstruerade turbin arbetar med ren aktion, och ångans värmefall utnyttjas i en enda expansion. Den kännetecknas vidare av ett turbinhjul (med e n skovelkrans), som roterar med högt varvantal (10,000—30,000 per min.), vilket med kuggutväxling reduceras till för direktkoppling med elektriska generatorer, pumpar m. m. lämpliga varvantal. De Lavalturbinen vann hastigt vidsträckt användning för olika ändamål. Den är en turbin för relativt små effekter, från 1 till 350 kw. Numera har tillv. av denna turbin-typ gått tillbaka. De Lavals arbete på tur-binområdet har varit utomordentligt betydelsefullt för den följ, utvecklingen, bl. a. genom utformandet av ett antal viktiga turbinele-ment, ss. det expanderande ångmunstycket, den fjädrande axeln, skovelinfästningen, tur-binskivan och snedkuggväxeln. Den första Parsonsturbinen kom i marknaden i mitten av 1880-talet. Parsons låter ångan successivt expandera i ett stoft antal på varandra följ, ledskene- och skovel- Bild 1. Längdsektion av en 500 hkr De Lavalturbin.