Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ångström, Karl Arendt - Ångström, Knut Johan - Ångströmenhet (ÅE el. Å) - Ångtryck - Ångturbin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1321
Ångström, K. J.—Ångturbin
1322
rare i bergsmekanik vid bergsskoleavd. där.
Å. var en av sin tids mest anlitade
konstruktörer inom gruv- och brukshanteringen
samt torde som lärare ha kraftigt bidragit
att ge den svenska ingenjörsutbildningen en
mera vetenskaplig inriktning. Å. var en av
stiftarna av Ingenjörsföreningen (1865) och
dess sekreterare till 1891. Led. av Vet.-akad.
(1869). G. H-r.
Ångström, Knut J ohan, fysiker,
universitetslärare (1857 12/i—1910 4/s), son till A. J.
Å.; fil. dr och docent i fysik 1885 vid Uppsala
univ., lärare i fysik vid Stockholms högskola
s. å., laborator i
fysik vid Uppsala univ.
1891, prof, där i
samma ämne 1896. Å:s
doktorsavh.
behandlade det strålande
värmets diffusion från
plana ytor och var
resultatet av
undersökningar, utförda i
Strassburg. Hans
förnämsta arbeten
tillhöra strålningsläran.
Avh. »Eine elektrische
Kompensationsmetho-
de zur quantitativen Bestimmung strahlender
Wärme» (1893) betecknar en epok inom
strål-ningsmätningens teknik. Särskilt i fråga om
solstrålningen anvisar detta arbete en bekväm
mätmetod. I flera arbeten behandlade Å.
sedermera solstrålningen och dess förändring
genom absorption i atmosfären. För dylika
mätningar deltog han i två expeditioner till
Tenerife (1895 och 1896). På
instrumentteknikens område bidrog han, utom genom sin
pyrheliometer, med bl. a. en jordtermometer,
en efter honom uppkallad galvanometer, en
bolometer, en apparat för bestämning av
magnetiska fälts styrka och ett par instrument
för mätning av den nattliga utstrålningen,
vilka fått vidsträckt användning. I
Vet.-akad :s fysiska Nobelkommitté var Ä. från
dess början (1901) led. och sedermera dess
ordf. Han blev vid meteorologiska
konferensen i Innsbruck 1905 vald till preses i
Internationella strålningskommissionen. Han var
led. av Vet.-akad. (1893) och flera utländska
lärda sällskap. (J-T.)
Ångströmenhet, den av A. J. Ångström
införda längdenheten för
våglängdsbestämning-ar, utgör 10’10 m eller en
tiomil-liondels mm; förk. ÅE el. Å, i
utländsk text ofta A. J. T.
Ångtryck, fys., se
Fuktighet och V attenånga.
Ångturbin, en ångmaskin, i
vilken expanderande ångas
hastighetsenergi omvandlas till
mekaniskt arbete. Vid samma
ångförhållanden som vid
kolvångmaskinen står härvid
samma teoretiska arbetsmängd till
förfogande. Å :s konstruktion
avviker fullständigt från
kolvångmaskinens. Man skiljer
mellan aktions- och
reaktions-ångturbiner. De förra
utmärkas av att ångans
expansion huvudsaki. sker i
stilla
stående kanaler (munstycken och
ledskeneka-naler), de senare av att expansionen till stor
del sker i roterande kanaler (skovelkanaler).
Vissa aktionsturbiner arbeta uteslutande med
aktion, men inga i marknaden förekommande
reaktionsturbiner arbeta enbart med
reaktion utan med både aktion och reaktion.
Å. spåras längre tillbaka i historien än
kolvångmaskinen. Heron beskriver omkr. 100
f. Kr. en ihålig kula med två diametralt mot
varandra anbragta omböjda rör och vridbart
anordnad ovanpå ett kärl, delvis fyllt med
vatten. Vid upphettning alstrades ånga, som
utströmmade ur de omböjda rören och
därmed bragte kulan att rotera. Branca
konstruerade 1629 en apparat, bestående av ett
kärl, delvis fyllt med vatten och försett med
en trång mynning. Vid upphettning alstrades
ånga, som utströmmade genom mynningen
och satte ett skovelhjul i rotation. Herons
kula kan anses som förebilden till
reaktions-turbinen, Brancas skovelhjul som förebilden
till aktionsturbinen. Ingendera apparaten
kom till användning för kraftalstring. Om
man bortser från senare förelöpare, vilka ej
heller kommo till praktiskt bruk, bygger
ångturbin tekniken på svensken K. G. P. D e
Lavals (se d. o.) och engelsmannen C h. A.
Parsons’ pioniärarbeten.
De Lavals i slutet av 1880-talet
konstruerade turbin arbetar med ren aktion, och
ångans värmefall utnyttjas i en enda
expansion. Den kännetecknas vidare av ett
turbinhjul (med e n skovelkrans), som
roterar med högt varvantal (10,000—30,000
per min.), vilket med kuggutväxling
reduceras till för direktkoppling med elektriska
generatorer, pumpar m. m. lämpliga
varvantal. De Lavalturbinen vann hastigt vidsträckt
användning för olika ändamål. Den är en
turbin för relativt små effekter, från 1 till
350 kw. Numera har tillv. av denna
turbin-typ gått tillbaka. De Lavals arbete på
tur-binområdet har varit utomordentligt
betydelsefullt för den följ, utvecklingen, bl. a. genom
utformandet av ett antal viktiga
turbinele-ment, ss. det expanderande ångmunstycket,
den fjädrande axeln, skovelinfästningen,
tur-binskivan och snedkuggväxeln.
Den första Parsonsturbinen kom i
marknaden i mitten av 1880-talet. Parsons låter
ångan successivt expandera i ett stoft
antal på varandra följ, ledskene- och skovel-
Bild 1. Längdsektion av en 500 hkr De Lavalturbin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
