1351 Ädelgaser—Ädelstenar 1352 1915—16. — Guldet är vid Ä. gruvor bundet vid i genomsnitt 0,3—0,4 m mäktiga kvartsgångar med svavelkis m. m. Gångarnas brytvärdhet betingas i stort sett av deras kis-halt, som tyvärr växlar fullkomligt oberäkneligt. N. Zn. Med Ä. guldgruvor har under senare tid även Kleva gruva (jfr ovan) i Alseda socken varit förenad. Den upptäcktes 1691 och bearbetades först i flera repriser för utvinning av koppar, tills Berzelius 1838 påvisade, att nickel .förekom där, varefter utvinning av denna metall blev huvudsak (jfr A s c h a n, J. L.). Gruvan bearbetades senast 1914—19. Fyndigheten utgöres av magma-tiska utskiljningar av nickelhaltig magnetkis samt koppar- och svavelkis i gabbro (jfr Kopparmalm, sp. 1196). Malmen har under senare tid i regel hållit omkr. 2 % nickel och 0,5—0,75 % koppar. K. S-ll. (N. Zn.) Ädelgaser kallas de gasformiga grundämnena helium, neon, argon, krypton, xenon (se dessa ord) och de radioaktiva emanationerna radon, toron och aktinon (se Radioaktivitet) på grund av sin fullständiga kemiska indifferens, som medför, att man icke kunnat framställa kemiska föreningar av dessa element. Man tillskriver detta förhållande en utpräglad stabilitet av atomernas elektronhöljen, vilka utmärkas av att alla förekommande elektron-energinivåer äro fullt besatta och särskilt det yttersta elektronskalet hos alla innehåller 8 elektroner. I det periodiska systemet utgöra ä. de sista elementen i varje period. Se även Atom. G. S-ck. Ädelgran, sv. namn på Abies alba och A sibirica, se Silvergransläktet. Ädelkorall, zool., se Koralldjur och bild 5 på plansch. Ädelstenar, i egentlig mening (äkta ä.) blott sådana naturstenar (mineral), som på grund av sin skönhet (vacker och tilltalande färg, glans, färgspel), sällsynthet och hårdhet lämpa sig för bruk till smycken o. a. prydnadsföremål. Det stora intresse, som människorna alltid visat för ä., har emellertid ej varit grundat enbart på estetiska synpunkter och ett stort materiellt värde utan i hög grad även på vidskepliga föreställningar om i ä. inneboende hemlighetsfulla krafter med väsentligt inflytande på bärarens väl och ve. Förutom de äkta ä. har man numera också syntetiska ä., som ha äkta ä:s kemiska sammansättning och i det väsentliga även deras fysikaliska egenskaper men framställas med konst. Till de syntetiska el. konstgjorda ä. räknas icke imitationer i t. ex. glas, ej heller s. k. doubléer (se nedan). I beteckningen för en syntetisk ädelsten får ordet »syntetisk» icke utelämnas. Det anses orätt att, såsom nog ibland förekommer, kalla en sådan sten för en äkta ädelsten. Även i fråga om de ä. närstående och ibland dit räknade pärlorna (se d. o.) måste man iakttaga försiktighet vid benämnandet. »Odlade» pärlor betraktas icke som äkta pärlor. Man skiljer ofta på verkliga ä. och halvädelstenar. Verkliga ä., i slipat tillstånd i många fall även kallade juveler, äro främst diamant, rubin och safir (med detta namn kunna i ädelstenshandeln icke blott de blå utan även alla andra som ä. användbara varieteter av mineralet korund med undantag av rubin beläggas) samt smaragd, vidare spinell, krysoberyll med alexandrit, topas, zir-kon (hyacint, »starlit» m. m.), spodumen (hid-denit och kunzit), granat, akvamarin, turma-lin, opal, cordierit, vesuvian, axinit, olivin (chrysolit), cyanit, andalusit (från Minas Novas i Brasilien), turkos m. fl. I allm. nyttjas de som ä. blott när de äro mer el. mindre klart genomskinliga; de förnämsta undantagen äro opal och turkos. Som halvädelstenar räknas till en början en mängd olika kvartsvarieteter (färglös bergkristall, ametist, citrin, morion, röktopas, rosenkvarts, kattöga, tigeröga, prasem, plasma, heliotrop, avanturinkvarts, chalcedon, karneol, krysopras och jaspis samt onyx m. fl. agat-varieteter m. m.) och vidare fältspatvarie-teterna månsten, amasonsten, labrador och avanturinfältspat; till halvädelstenarna hänföras vanl. även lapis lazuli (lasursten), malakit, rodonit, nefrit, jadeit, blodsten (bema-tit), svavelkis och markasit, gagat el. jet (beckkol), bärnsten och obsidian, ibland även korall (av ädelkorallen, se Koralldjur, sp. 1208). Att säkert bestämma och särskilja de olika ä. möter ej sällan svårigheter, särskilt då fråga är om slipade stenar. Av färgen allena kan man i många fall ej döma, då flera ädel-stensmineral kunna ha ett flertal olika färger, i hög grad liknande andras. Färglös zir-kon (från Matura på Ceylon) går på grund av sin likhet med diamant under namnet »ma-turadiamant»; färglös, resp, röd el. blå spinell kan förväxlas med diamant, resp, rubin el. safir. Med gröna färger uppträda jämte smaragden även vissa slag av turmalin, gra-oat m. m. Hårdheten och spec. v. äro icke heller alltid fullt avgörande. De säkraste igenkänningsmetoderna grunda sig på de optiska egenskaperna, som bestämmas med hjälp av dikroskop, polarisationsmikroskop m. m. I äldsta tider nyttjades ä. till prydnadei' i sitt naturliga skick el. blott nödtorftigt jämnade och slipade. Konsten att gravera figurer i halvädelstenar var dock känd redan i antiken (se G e m m e r). I Tut-anch-Amons (se d. o.) nära 3,300 år gamla grav gjordes vid öppnandet fynd av ametist, karneol, chalcedon, röd jaspis, grön fältspat, lapis lazuli, turkos, malakit och obsidian, sålunda praktiskt taget blott halvädelstenar. Till synes voro förnämligare ä., ss. diamant, rubin och safir, icke bekanta i det gamla Egypten. Först omkr. mitten av 1400-talet lärde man sig att slipa och polera den hårda diamanten (se d. o.) med dess eget pulver samt att ge den och andra ä. de av fasettytor begränsade former, genom vilka ä:s färg, glans och färgspridning kunde göra sig fullt gällande. Den fördelaktigaste formen för diamant och flera andra ljust färgade ä. är briljanten (bild 1; se även Diamant, sp. 855). Denna utgöres, kan man säga, av två avstympade och med sina grundytor förenade pyramider, vardera försedd med två el. tre rader fasetter, 8 el. 16 i varje rad. Den kant, som löper runtom stenen, där de båda pyramiderna förenas, och som gripes av infattningen, kallas gördel el. rundis t, den del av stenen, som höjer sig över rundisten, kallas över-