Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ädelfors guldgruvor - Ädelgaser - Ädelgran - Ädelkorall - Ädelstenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1351
Ädelgaser—Ädelstenar
1352
1915—16. — Guldet är vid Ä. gruvor bundet
vid i genomsnitt 0,3—0,4 m mäktiga
kvartsgångar med svavelkis m. m. Gångarnas
brytvärdhet betingas i stort sett av deras
kis-halt, som tyvärr växlar fullkomligt
oberäkneligt. N. Zn.
Med Ä. guldgruvor har under senare tid
även Kleva gruva (jfr ovan) i Alseda
socken varit förenad. Den upptäcktes 1691
och bearbetades först i flera repriser för
utvinning av koppar, tills Berzelius 1838
påvisade, att nickel .förekom där, varefter
utvinning av denna metall blev huvudsak (jfr
A s c h a n, J. L.). Gruvan bearbetades senast
1914—19. Fyndigheten utgöres av
magma-tiska utskiljningar av nickelhaltig magnetkis
samt koppar- och svavelkis i gabbro (jfr
Kopparmalm, sp. 1196). Malmen har
under senare tid i regel hållit omkr. 2 % nickel
och 0,5—0,75 % koppar. K. S-ll. (N. Zn.)
Ädelgaser kallas de gasformiga
grundämnena helium, neon, argon, krypton, xenon (se
dessa ord) och de radioaktiva emanationerna
radon, toron och aktinon (se
Radioaktivitet) på grund av sin fullständiga kemiska
indifferens, som medför, att man icke kunnat
framställa kemiska föreningar av dessa
element. Man tillskriver detta förhållande en
utpräglad stabilitet av atomernas
elektronhöljen, vilka utmärkas av att alla
förekommande elektron-energinivåer äro fullt besatta
och särskilt det yttersta elektronskalet hos
alla innehåller 8 elektroner. I det periodiska
systemet utgöra ä. de sista elementen i varje
period. Se även Atom. G. S-ck.
Ädelgran, sv. namn på Abies alba och A
sibirica, se Silvergransläktet.
Ädelkorall, zool., se Koralldjur och
bild 5 på plansch.
Ädelstenar, i egentlig mening (äkta ä.) blott
sådana naturstenar (mineral), som på grund
av sin skönhet (vacker och tilltalande färg,
glans, färgspel), sällsynthet och hårdhet
lämpa sig för bruk till smycken o. a.
prydnadsföremål. Det stora intresse, som
människorna alltid visat för ä., har emellertid ej varit
grundat enbart på estetiska synpunkter och
ett stort materiellt värde utan i hög grad
även på vidskepliga föreställningar om i ä.
inneboende hemlighetsfulla krafter med
väsentligt inflytande på bärarens väl och ve.
Förutom de äkta ä. har man numera också
syntetiska ä., som ha äkta ä:s kemiska
sammansättning och i det väsentliga även
deras fysikaliska egenskaper men framställas
med konst. Till de syntetiska el. konstgjorda
ä. räknas icke imitationer i t. ex. glas, ej
heller s. k. doubléer (se nedan). I
beteckningen för en syntetisk ädelsten får ordet
»syntetisk» icke utelämnas. Det anses orätt att,
såsom nog ibland förekommer, kalla en sådan
sten för en äkta ädelsten. Även i fråga om
de ä. närstående och ibland dit räknade
pärlorna (se d. o.) måste man iakttaga
försiktighet vid benämnandet. »Odlade» pärlor
betraktas icke som äkta pärlor.
Man skiljer ofta på verkliga ä. och
halvädelstenar. Verkliga ä., i slipat tillstånd
i många fall även kallade juveler, äro
främst diamant, rubin och safir (med detta
namn kunna i ädelstenshandeln icke blott de
blå utan även alla andra som ä. användbara
varieteter av mineralet korund med
undantag av rubin beläggas) samt smaragd, vidare
spinell, krysoberyll med alexandrit, topas,
zir-kon (hyacint, »starlit» m. m.), spodumen
(hid-denit och kunzit), granat, akvamarin,
turma-lin, opal, cordierit, vesuvian, axinit, olivin
(chrysolit), cyanit, andalusit (från Minas
Novas i Brasilien), turkos m. fl. I allm. nyttjas
de som ä. blott när de äro mer el. mindre
klart genomskinliga; de förnämsta
undantagen äro opal och turkos. Som
halvädelstenar räknas till en början en
mängd olika kvartsvarieteter (färglös
bergkristall, ametist, citrin, morion, röktopas,
rosenkvarts, kattöga, tigeröga, prasem, plasma,
heliotrop, avanturinkvarts, chalcedon, karneol,
krysopras och jaspis samt onyx m. fl.
agat-varieteter m. m.) och vidare
fältspatvarie-teterna månsten, amasonsten, labrador och
avanturinfältspat; till halvädelstenarna
hänföras vanl. även lapis lazuli (lasursten),
malakit, rodonit, nefrit, jadeit, blodsten
(bema-tit), svavelkis och markasit, gagat el. jet
(beckkol), bärnsten och obsidian, ibland även
korall (av ädelkorallen, se Koralldjur,
sp. 1208).
Att säkert bestämma och särskilja de olika
ä. möter ej sällan svårigheter, särskilt då
fråga är om slipade stenar. Av färgen allena
kan man i många fall ej döma, då flera
ädel-stensmineral kunna ha ett flertal olika
färger, i hög grad liknande andras. Färglös
zir-kon (från Matura på Ceylon) går på grund
av sin likhet med diamant under namnet
»ma-turadiamant»; färglös, resp, röd el. blå
spinell kan förväxlas med diamant, resp, rubin
el. safir. Med gröna färger uppträda jämte
smaragden även vissa slag av turmalin,
gra-oat m. m. Hårdheten och spec. v. äro icke
heller alltid fullt avgörande. De säkraste
igenkänningsmetoderna grunda sig på de
optiska egenskaperna, som bestämmas med hjälp
av dikroskop, polarisationsmikroskop m. m.
I äldsta tider nyttjades ä. till prydnadei’ i
sitt naturliga skick el. blott nödtorftigt
jämnade och slipade. Konsten att gravera
figurer i halvädelstenar var dock känd redan i
antiken (se G e m m e r). I Tut-anch-Amons
(se d. o.) nära 3,300 år gamla grav gjordes
vid öppnandet fynd av ametist, karneol,
chalcedon, röd jaspis, grön fältspat, lapis lazuli,
turkos, malakit och obsidian, sålunda
praktiskt taget blott halvädelstenar. Till synes
voro förnämligare ä., ss. diamant, rubin och
safir, icke bekanta i det gamla Egypten.
Först omkr. mitten av 1400-talet lärde man
sig att slipa och polera den hårda diamanten
(se d. o.) med dess eget pulver samt att ge
den och andra ä. de av fasettytor
begränsade former, genom vilka ä:s färg, glans och
färgspridning kunde göra sig fullt gällande.
Den fördelaktigaste formen för diamant och
flera andra ljust färgade ä. är briljanten
(bild 1; se även Diamant, sp. 855). Denna
utgöres, kan man säga, av två avstympade
och med sina grundytor förenade pyramider,
vardera försedd med två el. tre rader fasetter,
8 el. 16 i varje rad. Den kant, som löper
runtom stenen, där de båda pyramiderna
förenas, och som gripes av infattningen, kallas
gördel el. rundis t, den del av stenen,
som höjer sig över rundisten, kallas över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
