1353 Ädelstenar 1354 Bild 1. Briljant, sedd från sidan (upptill) och uppifrån. — Bild 2. Rosensten el. rosett, sedd från sidan (upptill) och uppifrån. — Bild 3. Tjocksten, sedd från sidan (upptill) och uppifrån. — Bild 4. Tunnsten (tunn taffelsten), sedd från sidan (upptill) och upp- el. nedifrån. - Bild 5. Trappsnitt (»trappsten»), sett från sidan (upptill) och uppifrån. del el. krona, den undre underdel. En diamantbriljant bör ba underdelen dubbelt så tjock (hög) som överdelen. Kronans översta, tillika största och mot åskådaren vända yta benämnes platta el. t a f(f)e 1, och den motstående, därmed parallella lilla ytan på underdelen kallas k a 1 e 11. Rundistens omkretsform kan vara antingen kvadratisk el. cirkelformigt rundad, vilket senare numera i allm. föredrages. Briljanter infattas vanl. å jour, d. v. s. så, att både den övre och den undre delen äro fria (om infattningen av ä. se vidare Ju velerark on s t). Slipnings-formen rosensten el. rosett utgöres av en enkel, låg pyramid (underdel saknas) med två rader fasetter (6, 12 el. 18 i varje rad), av vilka den övre radens uppåt sammanlöpa i en spets (bild 2). Rosenstenarna infattas vanl. i en liten, med bladsilver (»folio») beklädd konisk »dosa», varigenom den felande underdelen i viss mån ersättes. Stundom slipas diamanter så, att samma form erhålles som två åt en sida något utdragna, vid grundytorna förenade rosenstenar; sådana dubbelrosetter, vilka kallas pendeloquer, om stenarna ha utpräglad rundist, och b r i o 1 e t-t e r, om sådan saknas och stenarnas tvärsnitt är ung. cirkelrunt, monteras till ör-hängen m. m. Taffel stenar kunna betecknas som ett slags oktaedrar, på vilka två motstående hörn blivit avstympade, båda ung. lika starkt. Om avstympningen på ena sidan är obetydlig, föreligger en tjocksten (bild 3). Är avstympningen åter mycket stark, så att taffelstenen blir mycket tunn, talar man om en tunn sten (bild 4). Fastän även andra genomskinliga ä. än diamant slipas i de nu nämnda formerna, avse ensambenämningarna briljant, rosensten och taffelsten i regel uteslutande diamanter. K a p p g u t benämnas stenar med oregelbunden fasettering; så slipas endast de allra minsta diamanterna. En för färgade stenar mycket förmånlig slipningsform är t r ap p s n i t-tet el. trappformen (bild 5), som skiljer sig från briljantformen därigenom, att alla fasetterna äro fyr- (ej tre-)sidiga och ha två av kanterna parallella med rundisten. Denna senares omkrets kan vara kvadratisk, avlång, sex- el. åttkantig, oval el. rund. Ibland kombineras med fördel briljant- och trapp-slipning. Starkt färgade el. ogenomskinliga stenar, t. ex. opal, turkos, krysopras och ti geröga, slipas oftast en cabochon, vilken slipningsform saknar fasetter och har slät, mer el. mindre skarpt kullrig el. halvklotformigt välvd övre yta och en plan el. svagt konvex, någon gång (t. ex. för så mörkt färgad granat, att de för denna ädelsten annars vanliga slipningsformerna med fasetter ej skulle låta stenen komma till sin rätt) konkav undre yta; omkretsen är rund el. oval. Flera av stenarna på pl. äro slipade en cabochon. Som sigill-ringsstenar slipas vissa halvädelstenar (kar-neol, heliotrop m. fl.) med plan överdel och plan el. svagt konvex undersida. — Till stor hjälp för stensliparen (lapidarien) vid hans arbete att tillforma och för slipning bereda de råa ä. är mineralens klyvbarhet, där sådan förefinnes. Doubléer kallas sådana smyckestenar, som utgöras av två särskilda, till ett helt med varandra förenade stenar, den ena slipad som överdel, den andra som underdel. I en äkta do u b 1 é äro båda av samma äkta ädelsten (t. ex. diamant), i en halväkta d o u b 1 é (av t. ex. rubin, safir el. smaragd) är endast överdelen äkta, underdelen kan bestå av bergkristall el. glas. Oäkta doubléer äro sådana förfalskningar av bl. a. de nyssnämnda ä., hos vilka överdelen utgöres av t. ex. bergkristall, underdelen av färgat glas, som meddelar sin färg åt överdelen. Det finnes även sådana doubléer, i vilka t. ex. tunna, färgade glasplattor äro insmälta el. inkittade mellan över- och underdelarna. I ädelstenshandeln nyttjas en särskild viktenhet, karat (se d. o.), numera alltid på 0,2 g (metrisk karat). Karaten har underavd. pä ^2) 1/s etc. karat. Bild 6 visar stor- leken av briljanter (av diamant), vägande resp. 1, 21/2, 5 och 10 karat. Värdet på en slipad ädelsten beror icke uteslutande av dess vikt, storlek och form utan i mycket hög grad även av dess kvalitet (glans, färg, renhet), ofta dessutom av'fyndorten för den. För små diamanter är värdet (jfr Diamant, sp. 856) Bild 6. Briljanter om 1, 21/2. 5 och 10 karats vikt.