Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ädelstenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1355
Ädelstenar
1356
något så när proportionellt mot vikten, men
för större ökar det hastigare än karattalet.
En slipad 2-karats sten är 3, en 5-karats
omkr. 10, en 10-karats nära 50 ggr så mycket
värd som en 1-karats. Materialförlusten vid
slipning är i regel betydande. En sten, som
i rått tillstånd väger 10 karat, förlorar vid
slipning till briljant ofta ung. hälften i vikt.
Stenar av ovanlig storlek och skönhet kallas
solitärer. Dessa kunna knappast sägas
ha något bestämt handelsvärde. De största,
sällsyntaste diamanterna äro på grund av
sitt betydande värde ryktbara historiska
märkvärdigheter (se Diamant, med pl.).
Diamant räknas med rätta som den
förnämsta bland ä., men rubin, safir och
smaragd äro dock i värde därmed fullt
jämförbara. För en vacker, karminröd
(»duvblods-färgad») Burmarubin med sammetsartat
skimmer och för en förstklassig smaragd från
Colombia får man t. o. m. betala högre pris
än för en diamant av motsv. storlek. 1
handeln är det f. n. huvudsaki. de nyssnämnda
fyra ä., jämte spinell och några andra, som
äro begärliga. Flertalet av övriga ä. är föga
efterfrågat och förekommer ganska sparsamt
i juveleraraffärerna. Modet har emellertid
stort inflytande på vilka stenar, som vid en
viss tid äro populära.
Ännu på 1600-talet voro t. ex. »topas» och
»ametist» sammanfattande benämningar för
gula, resp, violetta ä. För att utmärka en
större »ädelhet» (starkare glans och större
hårdhet) bos vissa sådana från Orienten
erhållna ä. började man då i Europa beteckna
dem som »orientaliska». Härav förklaras
uppkomsten av sådana ännu nyttjade
benämningar som »orientalisk topas» och
»orientalisk ametist», den förra en gul, den senare
•en violett varietet av mineralet korund (se
d. o.). Numera har dock epitetet »orientalisk»
i sådana ädelstensnamn upphört att säga
något om ädelstenens ursprungsland och
betyder blott, att stenen skall vara av äkta,
dyraste slag. Ett ex. på att beteckningen
»rubin» förr omfattade även andra röda ä.
än de röda varieteterna av korund erbjuder
den som svenskt krigsbyte i Prag 1648 tagna,
längre fram en tid till de svenska
kronjuvelerna hörande och som ovärderlig ansedda
»stora rubinen», vilken tyckes vara identisk
med en berömd, enl. uppgift för 60,000
duka-ter inköpt sten, som kejsar Rudolf II ärvt
efter sin syster Elisabet av Österrike. Av
Gustav III överlämnades 1777 den »stora
rubinen» som gåva till Katarina II i Ryssland.
1925 konstaterades, att stenen blott var en
rubellit (röd turmalin; jfr d. o.), trol. från
Burma. Karbunkel var under medeltiden
en allmän beteckning för röda ä., främst rubin
och granat.
Många ä. tros medföra lycka, bl. a.
ame-tisten, som säges skydda mot dryckenskap
(grek. amKthystos, icke drucken); andra ä.
anses vara olycksbringande, t. ex. ädelopalen,
som skall bringa olycka i kärlek. Jfr
Amulett, Diamant och G e m m e r.
Ädelstenssliperier finnas i många
länder. Av diamantsliperierna äro de i
Amsterdam och Antwerpen de allra mest
betydande. Vid kanske flertalet
diamantslipe-rier bearbetas i allm. nästan uteslutande
Bild 7.
Smält-droppe, s. k.
päron, av
syntetisk blå safir.
Nat. storl.
diamanter (om slipningen därav se
Diamant, sp. 855—856); för övriga ä. finnas
sliperier på andra platser. Vid somliga av
dessa är det huvudsaki. blott ett enda
mineral, som slipas, t. ex. granat vid vissa av
sliperierna i Böhmen. Vid andra åter
behandlas nästan samtliga till smycken brukade ä.
Särskilt gäller detta Idar och Oberstein i
Birkenfeld i Tyskland, där en urspr. på
bearbetning av i främsta rummet agater
grundad industri blomstrat i mer än 300 år.
Av syntetiska ä. är det hittills blott
syntetisk korund och syntetisk
spinell, som blivit av praktisk betydelse.
Vad den förra angår,
offentliggjorde fransmannen A.
Ver-neuil 1902—10 sina försök att
i knallgaslågan smälta ren
aluminiumoxid med tillsats av
färggivande ämnen. I princip
beror hans förfarande på att
en knallgaslåga, medförande
ett av blästern framdrivet
fint pulver av den
sammansättning, som den syntetiska
stenen skall få, riktas mot en
smal stav av eldfast material.
Pulvret smälter och avsätter
sig på staven som en
smält-droppe, vilken får växa till
en viss storlek (i normala
fall omkr. 160 karat, d. v. s. 32 g) och sedan
bearbetas medelst slipning. Dessa
päronfor-made smältdroppar (se bild 7), som med sin
spetsiga, nedre ända äro fästa vid den
förutnämnda staven, visa sig vara enhetliga
kristaller. Om intet färgämne tillsättes, får man
syntetisk vit safir (syntetisk
leukosafir), med kromoxid erhålles
syntetisk rubin och vid tillsats av magnetit
och titandioxid syntetisk blå safir.
Syntetiska gula safirer erhållas
genom olika tillblandningar av järn, nickel,
uran, titan, tallium m. m., och genom tillsats
av vanadin framställes en syntetisk korund,
som i viss mån förhåller sig på likartat
sätt som alexandriten. Den är näml,
grågrön vid dagsljus och vinröd vid konstgjord
belysning. Denna produkt kallas
syntetisk alexandrit, vilket emellertid är
alldeles missvisande, då ju den äkta
alexandriten är en krysoberyll. Syntetisk
spinell kan erhållas i många olika färger
(färglös, blå, röd, grön och violett); dessa
synnerligen vackra stenar ha liksom de
syntetiska korunderna blivit av stor betydelse i
ädelstenshandeln. Syntetiska ä. framställas
numera fabriksmässigt på ett flertal ställen
(i Frankrike Paris, i Tyskland Bitterfeld och
Pforzheim, i Schweiz Biel-Bözingen och
Lo-carno, i Italien Terni) och föras i marknaden
tills, m. de äkta. Att säkert skilja dessa
senare från de syntetiska kräver ofta en
ingående vetenskaplig undersökning. Bl. a.
spela därvid små s. k. inneslutningar i
stenarna en viktig roll. I de syntetiska ä.
uppträda gärna små gasblåsor, i naturstenarna
däremot dels vätskeinneslutningar, dels
inneslutningar av olika mineral. De syntetiska ä.
nyttjas ej blott till smycken utan ersätta
även i stor utsträckning motsv. naturstenar
i tekniken. Redan 1913 var produktionen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
