1355 Ädelstenar 1356 något så när proportionellt mot vikten, men för större ökar det hastigare än karattalet. En slipad 2-karats sten är 3, en 5-karats omkr. 10, en 10-karats nära 50 ggr så mycket värd som en 1-karats. Materialförlusten vid slipning är i regel betydande. En sten, som i rått tillstånd väger 10 karat, förlorar vid slipning till briljant ofta ung. hälften i vikt. Stenar av ovanlig storlek och skönhet kallas solitärer. Dessa kunna knappast sägas ha något bestämt handelsvärde. De största, sällsyntaste diamanterna äro på grund av sitt betydande värde ryktbara historiska märkvärdigheter (se Diamant, med pl.). Diamant räknas med rätta som den förnämsta bland ä., men rubin, safir och smaragd äro dock i värde därmed fullt jämförbara. För en vacker, karminröd (»duvblods-färgad») Burmarubin med sammetsartat skimmer och för en förstklassig smaragd från Colombia får man t. o. m. betala högre pris än för en diamant av motsv. storlek. 1 handeln är det f. n. huvudsaki. de nyssnämnda fyra ä., jämte spinell och några andra, som äro begärliga. Flertalet av övriga ä. är föga efterfrågat och förekommer ganska sparsamt i juveleraraffärerna. Modet har emellertid stort inflytande på vilka stenar, som vid en viss tid äro populära. Ännu på 1600-talet voro t. ex. »topas» och »ametist» sammanfattande benämningar för gula, resp, violetta ä. För att utmärka en större »ädelhet» (starkare glans och större hårdhet) bos vissa sådana från Orienten erhållna ä. började man då i Europa beteckna dem som »orientaliska». Härav förklaras uppkomsten av sådana ännu nyttjade benämningar som »orientalisk topas» och »orientalisk ametist», den förra en gul, den senare •en violett varietet av mineralet korund (se d. o.). Numera har dock epitetet »orientalisk» i sådana ädelstensnamn upphört att säga något om ädelstenens ursprungsland och betyder blott, att stenen skall vara av äkta, dyraste slag. Ett ex. på att beteckningen »rubin» förr omfattade även andra röda ä. än de röda varieteterna av korund erbjuder den som svenskt krigsbyte i Prag 1648 tagna, längre fram en tid till de svenska kronjuvelerna hörande och som ovärderlig ansedda »stora rubinen», vilken tyckes vara identisk med en berömd, enl. uppgift för 60,000 duka-ter inköpt sten, som kejsar Rudolf II ärvt efter sin syster Elisabet av Österrike. Av Gustav III överlämnades 1777 den »stora rubinen» som gåva till Katarina II i Ryssland. 1925 konstaterades, att stenen blott var en rubellit (röd turmalin; jfr d. o.), trol. från Burma. Karbunkel var under medeltiden en allmän beteckning för röda ä., främst rubin och granat. Många ä. tros medföra lycka, bl. a. ame-tisten, som säges skydda mot dryckenskap (grek. amKthystos, icke drucken); andra ä. anses vara olycksbringande, t. ex. ädelopalen, som skall bringa olycka i kärlek. Jfr Amulett, Diamant och G e m m e r. Ädelstenssliperier finnas i många länder. Av diamantsliperierna äro de i Amsterdam och Antwerpen de allra mest betydande. Vid kanske flertalet diamantslipe-rier bearbetas i allm. nästan uteslutande Bild 7. Smält-droppe, s. k. päron, av syntetisk blå safir. Nat. storl. diamanter (om slipningen därav se Diamant, sp. 855—856); för övriga ä. finnas sliperier på andra platser. Vid somliga av dessa är det huvudsaki. blott ett enda mineral, som slipas, t. ex. granat vid vissa av sliperierna i Böhmen. Vid andra åter behandlas nästan samtliga till smycken brukade ä. Särskilt gäller detta Idar och Oberstein i Birkenfeld i Tyskland, där en urspr. på bearbetning av i främsta rummet agater grundad industri blomstrat i mer än 300 år. Av syntetiska ä. är det hittills blott syntetisk korund och syntetisk spinell, som blivit av praktisk betydelse. Vad den förra angår, offentliggjorde fransmannen A. Ver-neuil 1902—10 sina försök att i knallgaslågan smälta ren aluminiumoxid med tillsats av färggivande ämnen. I princip beror hans förfarande på att en knallgaslåga, medförande ett av blästern framdrivet fint pulver av den sammansättning, som den syntetiska stenen skall få, riktas mot en smal stav av eldfast material. Pulvret smälter och avsätter sig på staven som en smält-droppe, vilken får växa till en viss storlek (i normala fall omkr. 160 karat, d. v. s. 32 g) och sedan bearbetas medelst slipning. Dessa päronfor-made smältdroppar (se bild 7), som med sin spetsiga, nedre ända äro fästa vid den förutnämnda staven, visa sig vara enhetliga kristaller. Om intet färgämne tillsättes, får man syntetisk vit safir (syntetisk leukosafir), med kromoxid erhålles syntetisk rubin och vid tillsats av magnetit och titandioxid syntetisk blå safir. Syntetiska gula safirer erhållas genom olika tillblandningar av järn, nickel, uran, titan, tallium m. m., och genom tillsats av vanadin framställes en syntetisk korund, som i viss mån förhåller sig på likartat sätt som alexandriten. Den är näml, grågrön vid dagsljus och vinröd vid konstgjord belysning. Denna produkt kallas syntetisk alexandrit, vilket emellertid är alldeles missvisande, då ju den äkta alexandriten är en krysoberyll. Syntetisk spinell kan erhållas i många olika färger (färglös, blå, röd, grön och violett); dessa synnerligen vackra stenar ha liksom de syntetiska korunderna blivit av stor betydelse i ädelstenshandeln. Syntetiska ä. framställas numera fabriksmässigt på ett flertal ställen (i Frankrike Paris, i Tyskland Bitterfeld och Pforzheim, i Schweiz Biel-Bözingen och Lo-carno, i Italien Terni) och föras i marknaden tills, m. de äkta. Att säkert skilja dessa senare från de syntetiska kräver ofta en ingående vetenskaplig undersökning. Bl. a. spela därvid små s. k. inneslutningar i stenarna en viktig roll. I de syntetiska ä. uppträda gärna små gasblåsor, i naturstenarna däremot dels vätskeinneslutningar, dels inneslutningar av olika mineral. De syntetiska ä. nyttjas ej blott till smycken utan ersätta även i stor utsträckning motsv. naturstenar i tekniken. Redan 1913 var produktionen av