Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öken - Ökenlo - Ökenlöparefåglar - Ökenräv, Stäppräv - Ökenspringråtta - Ökeskatt - Ökna - Öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1439
Öken—öknamn
1440
öken, landområde, som under arida
förhållanden genom bristande nederbörd blivit helt
el. delvis vegetationslöst. Särskilt bidraga de
torra passadvindarna till ökenbildning inom
tropikerna. Inom arida områden kunna i
allm. endast periodiska samlingar av vatten
uppstå, vilka snart uttorka. En verklig
dränering förekommer endast i de arida
ytterområdena. I ökenområden förekomma ofta
■saltsjöar (se Insjöar, sp. 637 f.).
När regn faller i ö., är det i form av
våldsamma störtskurar, varvid markytans
jordlager utsättas för en grundlig sortering. Det
grövre materialet stannar kvar, det finare
följer med vattenströmmen till sänkornas
lägre delar, där det ackumuleras; ett dylikt
ackumulationsområde kallas efter ett
mexikanskt namn en »bolson». Där terrängens
lutning är större, bildas genom sammanflöde
av några regnrännor djupare dalar, »wadier»
(jfr W a d i). — Genom solsprängning (se
Vitt ring, sp. 677 f.) sker en betydande
mekanisk förvittring. Ofta hämmas
vittring-•en av ett i berggrunden framträdande
hårdare skikt, och en klippöken (hammada,
se d. o.) bildas. I många fall finnas i
berggrunden hårdare partier el. bollar, vanl.
ki-selbergarter; vid förvittringen bilda dessa
•ett slags »pansring», som skyddar mot vidare
förstöring, och en stenöken (serir) bildas.
En viktig roll i ökenerosionen spelar även
vinden, vars verksamhet benämnes
»deflation» (se d. o. 1). Smärre stenar tjäna vinden
som verktyg vid markytans bearbetning
(korrosion. se d. o.). Sand och finare stoft föras
bort och anhopas inom mindre utsatta
områden till väldiga dynlandskap med ständigt
vandrande dyner (barchaner). Jfr Barchan
•och Dyner.
Det lösa stenmaterial, som finnes på
marken i en ö., företer ofta karakteristisk
yt-form och ytskulptur. Genom den ständiga
påblåsningen av sand och stoft bli stenarnas
ytor avslipade, men partier av större hårdhet
framträda ofta som utsprång. På bergarter
av grov struktur avslipas de olika mineralen
ojämnt efter sin hårdhet, och ytan får ofta
•ett »koppärrigt» utseende. Även bildas s. k.
vindnötta stenar (se d. o.). — ökenstenar
kännetecknas emellanåt av fina, oregelbundna,
grunda fåror och repor, som bildats under
jordytan genom en kemisk korrosion av de
lösningar, som cirkulera i jordytans översta
lager. Genom luftens torrhet dras all
fuktighet i jorden upp till ytan, medförande lösta
salter, vilka bidraga till uppluckring av
jordytan. Vid regnskurar utlösas salterna,
lösningarna samlas i sänkor, och saltöknar
uppstå (t. ex. kevir; jfr Persien, sp. 863). I
.allmänhet ha också de källor, som
stundom finnas i ö., mer el. mindre salthaltigt
vatten. — ö:s ofruktbarhet betingas
uteslutande av bristen på vatten. Där en källa
väller fram, bildas en oas, och såväl
grundvatten i en ytligt uttorkad dal som floder, vilka
kunna tränga in i el. genom ö., ge upphov
till en rik växtlighet. Växter, som uthärda
•ök enklimatet, utbildas som xerofyter (se
Xerofila växter).
Genom Gamla världen sträcker sig ett
nästan sammanhängande bälte av ö. från
Afrikas västkust över Egypten, Arabien, Syrien,
Persien till Mongoliet och Manchuriet (Gobi).
I Sydafrika är ö. Kalahari belägen inom
subtropiskt område. Australiens inre är ö. och
delvis snårbevuxen stäpp. I Nordamerika och
Sydamerika finnas ö., som dock äro mera
spridda och endast obetydliga
sammanhängande områden. De amerikanska ö. äro i allm.
belägna på högslätter, omgivna av höga
bergskedjor.
Litt.: J. Walther, »Das Gesetz der
Wüsten-bildung» (4:e uppl. 1924); E. Kaiser, »Die
Diamantenwüste Südwest- Afrikas» (2 bd,
1926). K. A. G.
ökenlo, zool., se K a r a k a 1.
ökenlöparefåglar, Cursoriinac, underfam. av
de brockfågelartade fåglarnas ordning,
besläktad med vadaresvalorna (se d. o.), ö. äro
smärta fåglar med svagt böjd näbb, långa
tarser, spetsiga vingar och kort stjärt. De
förekomma i n. Afrikas och v. Asiens
ökentrakter och livnära sig av insekter. En art
ö., Cursorius gallicus, anträffas stundom i s.
och v. Europa, ett ex. har påträffats i Sverige.
Den är 25 cm lång och har övervägande
isa-bellafärgad fjäderdräkt. T. P.
ökenräv, Stäppräv, Älopex (Ca’nis)
co’r-sac, är något mindre än vanlig räv. Den
förekommer i stäpptrakter från trakten av
Kaspiska havet och ända till Mongoliet och jagas
för pälsen, som är handelsvara. Färgen är
sommartiden rödaktig, om vintern svagt
röd-aktig till vit. T. P.
ökenspringråtta, zool., se Springråttor.
ökeskatt, kam. Om hemman vid
avvitt-ring (se d. o. 2) befanns inneha större
område av skog och mark, än som svarade mot
hemmanets mantal och räntor, kunde i de
nordligaste länen hemmanet få behålla sådan
överloppsjord mot ökning i ränta (ö k
e-skatt). H. Rhn.*
ökna. 1. Socken i Jönköpings län, östra
härad, huvudsaki. n. om Emmån, i de kuperade
skogstrakterna närmast gränsen mot Kalmar
län; 80,88 kvkm, 1,207 inv. (1934). 791 har
åker, 5,926 har skogsmark. Ingår i Alseda,
Skede och ö. pastorat i Växjö stift, ö. Härads
kontrakt.
2. Egendom i Floda socken, Södermanlands
län, 12 km n. ö. om Katrineholm; 2,702 har,
därav 538 har åker; tax.-värde 752,800 kr.
(1932). Tillhörde släkten Lillie af ö. omkr.
1360—1623, sedan olika släkter samt köptes
1842 och ombyggdes av landshövding J. K.
Åkerhielm af Margrethelund. Nuv. ägare:
grevinnan Maud Cronhielm.
öknamn, i smädlig el. förringande avsikt
givet namn på personer, saker o. s. v. Som
ex. må nämnas geuser (se d. o.),
finn-k o 1 i x, finne; tuvhoppare, lantmätare,
bock, fortifikationsofficer el. -soldat, d o g g,
provårslärare; M o p s e n (Moberg),
Prakthans (Ilans E., prof, i praktisk filosofi),
Tandemström (Tannström, senfärdig);
Fyrkanten, kungl. slottet i Stockholm;
Djäkneskrämman, Linköpings
domkyrka; lådan, liten järnvägsvagn,
spårvagn; flugor, tvåskillingsstycken; Vad
sladder! Vad siad der!, tidningen
Hvad nytt? Hvad nytt? (1773). — Se bl. a.
R. G:son Berg, »Skolpoiks- och studentslang»
(i Sv. Landsmålen 1900 och 1924), och G.
Langenfelt i Tiden 1922. R-n B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
