1439 Öken—öknamn 1440 öken, landområde, som under arida förhållanden genom bristande nederbörd blivit helt el. delvis vegetationslöst. Särskilt bidraga de torra passadvindarna till ökenbildning inom tropikerna. Inom arida områden kunna i allm. endast periodiska samlingar av vatten uppstå, vilka snart uttorka. En verklig dränering förekommer endast i de arida ytterområdena. I ökenområden förekomma ofta ■saltsjöar (se Insjöar, sp. 637 f.). När regn faller i ö., är det i form av våldsamma störtskurar, varvid markytans jordlager utsättas för en grundlig sortering. Det grövre materialet stannar kvar, det finare följer med vattenströmmen till sänkornas lägre delar, där det ackumuleras; ett dylikt ackumulationsområde kallas efter ett mexikanskt namn en »bolson». Där terrängens lutning är större, bildas genom sammanflöde av några regnrännor djupare dalar, »wadier» (jfr W a d i). — Genom solsprängning (se Vitt ring, sp. 677 f.) sker en betydande mekanisk förvittring. Ofta hämmas vittring-•en av ett i berggrunden framträdande hårdare skikt, och en klippöken (hammada, se d. o.) bildas. I många fall finnas i berggrunden hårdare partier el. bollar, vanl. ki-selbergarter; vid förvittringen bilda dessa •ett slags »pansring», som skyddar mot vidare förstöring, och en stenöken (serir) bildas. En viktig roll i ökenerosionen spelar även vinden, vars verksamhet benämnes »deflation» (se d. o. 1). Smärre stenar tjäna vinden som verktyg vid markytans bearbetning (korrosion. se d. o.). Sand och finare stoft föras bort och anhopas inom mindre utsatta områden till väldiga dynlandskap med ständigt vandrande dyner (barchaner). Jfr Barchan •och Dyner. Det lösa stenmaterial, som finnes på marken i en ö., företer ofta karakteristisk yt-form och ytskulptur. Genom den ständiga påblåsningen av sand och stoft bli stenarnas ytor avslipade, men partier av större hårdhet framträda ofta som utsprång. På bergarter av grov struktur avslipas de olika mineralen ojämnt efter sin hårdhet, och ytan får ofta •ett »koppärrigt» utseende. Även bildas s. k. vindnötta stenar (se d. o.). — ökenstenar kännetecknas emellanåt av fina, oregelbundna, grunda fåror och repor, som bildats under jordytan genom en kemisk korrosion av de lösningar, som cirkulera i jordytans översta lager. Genom luftens torrhet dras all fuktighet i jorden upp till ytan, medförande lösta salter, vilka bidraga till uppluckring av jordytan. Vid regnskurar utlösas salterna, lösningarna samlas i sänkor, och saltöknar uppstå (t. ex. kevir; jfr Persien, sp. 863). I .allmänhet ha också de källor, som stundom finnas i ö., mer el. mindre salthaltigt vatten. — ö:s ofruktbarhet betingas uteslutande av bristen på vatten. Där en källa väller fram, bildas en oas, och såväl grundvatten i en ytligt uttorkad dal som floder, vilka kunna tränga in i el. genom ö., ge upphov till en rik växtlighet. Växter, som uthärda •ök enklimatet, utbildas som xerofyter (se Xerofila växter). Genom Gamla världen sträcker sig ett nästan sammanhängande bälte av ö. från Afrikas västkust över Egypten, Arabien, Syrien, Persien till Mongoliet och Manchuriet (Gobi). I Sydafrika är ö. Kalahari belägen inom subtropiskt område. Australiens inre är ö. och delvis snårbevuxen stäpp. I Nordamerika och Sydamerika finnas ö., som dock äro mera spridda och endast obetydliga sammanhängande områden. De amerikanska ö. äro i allm. belägna på högslätter, omgivna av höga bergskedjor. Litt.: J. Walther, »Das Gesetz der Wüsten-bildung» (4:e uppl. 1924); E. Kaiser, »Die Diamantenwüste Südwest- Afrikas» (2 bd, 1926). K. A. G. ökenlo, zool., se K a r a k a 1. ökenlöparefåglar, Cursoriinac, underfam. av de brockfågelartade fåglarnas ordning, besläktad med vadaresvalorna (se d. o.), ö. äro smärta fåglar med svagt böjd näbb, långa tarser, spetsiga vingar och kort stjärt. De förekomma i n. Afrikas och v. Asiens ökentrakter och livnära sig av insekter. En art ö., Cursorius gallicus, anträffas stundom i s. och v. Europa, ett ex. har påträffats i Sverige. Den är 25 cm lång och har övervägande isa-bellafärgad fjäderdräkt. T. P. ökenräv, Stäppräv, Älopex (Ca'nis) co'r-sac, är något mindre än vanlig räv. Den förekommer i stäpptrakter från trakten av Kaspiska havet och ända till Mongoliet och jagas för pälsen, som är handelsvara. Färgen är sommartiden rödaktig, om vintern svagt röd-aktig till vit. T. P. ökenspringråtta, zool., se Springråttor. ökeskatt, kam. Om hemman vid avvitt-ring (se d. o. 2) befanns inneha större område av skog och mark, än som svarade mot hemmanets mantal och räntor, kunde i de nordligaste länen hemmanet få behålla sådan överloppsjord mot ökning i ränta (ö k e-skatt). H. Rhn.* ökna. 1. Socken i Jönköpings län, östra härad, huvudsaki. n. om Emmån, i de kuperade skogstrakterna närmast gränsen mot Kalmar län; 80,88 kvkm, 1,207 inv. (1934). 791 har åker, 5,926 har skogsmark. Ingår i Alseda, Skede och ö. pastorat i Växjö stift, ö. Härads kontrakt. 2. Egendom i Floda socken, Södermanlands län, 12 km n. ö. om Katrineholm; 2,702 har, därav 538 har åker; tax.-värde 752,800 kr. (1932). Tillhörde släkten Lillie af ö. omkr. 1360—1623, sedan olika släkter samt köptes 1842 och ombyggdes av landshövding J. K. Åkerhielm af Margrethelund. Nuv. ägare: grevinnan Maud Cronhielm. öknamn, i smädlig el. förringande avsikt givet namn på personer, saker o. s. v. Som ex. må nämnas geuser (se d. o.), finn-k o 1 i x, finne; tuvhoppare, lantmätare, bock, fortifikationsofficer el. -soldat, d o g g, provårslärare; M o p s e n (Moberg), Prakthans (Ilans E., prof, i praktisk filosofi), Tandemström (Tannström, senfärdig); Fyrkanten, kungl. slottet i Stockholm; Djäkneskrämman, Linköpings domkyrka; lådan, liten järnvägsvagn, spårvagn; flugor, tvåskillingsstycken; Vad sladder! Vad siad der!, tidningen Hvad nytt? Hvad nytt? (1773). — Se bl. a. R. G:son Berg, »Skolpoiks- och studentslang» (i Sv. Landsmålen 1900 och 1924), och G. Langenfelt i Tiden 1922. R-n B.