1447 Öland (Förhistoria—Historia) 1448 manhänger emellertid ö. tydligt med det uppsvenska kulturområdet, och man möter här flera kulturelement, som eljest särskilt utmärka Mälarlandskapen. Så har t. ex. radbyn (se bild 14 och B y, sp. 324, med bild 3) i ovanligt praktfulla exemplar långt ned emot våra dagar varit allmän på ön. Också götiska drag komma dock tydligt till synes; sålunda träffar man typiskt skiftesverk i uthusbyggnaderna, även märkligt nog den »mesula» konstruktion med taket uppburet av mittstolpar, som man eljest endast känner från de s. v. delarna av Sverige. Den sydgötiska stugty-pen med härbren i två våningar, placerade kring en låg stuga, har varit jämförelsevis vanlig i äldre tid. Uthusbyggnader liksom hägnader, broar o. s. v. äro mycket ofta uppförda av kalksten. Den ringa tillgången till rinnande vatten har tvingat till uppförande av väderkvarnar, vilka delvis ännu sätta sin prägel på alvaret. G. Brg. Förhistoria. Trindyxorna från början av yngre stenåldern äro nära hundra. Den från s. inträngande åkerbrukskulturen gör sig starkt gällande redan under döstiden, särskilt i Torslunda socken med ett åttiotal tunnackiga yxor, flertalet av flinta. Först med gång-grifterna (fyra i Resmo socken) komma dock stenkammargravarna till ö. Av hällkistor kännes ingen, vilket torde sammanhänga med att enmansgravkulturen här är väl företrädd, bl. a. av ett femtiotal båtformiga yxor. ö:s stenåldersfynd (omkr. tusen) bli allt talrikare mot skedets slut, och jämförelsevis ännu större är bronsåldersmaterialet, omkr. 250 fynd, d. v. s. 3 ggr så många som de från Kalmar läns fastlandsdel. Tyngdpunktens förskjutning från fastlandet till ö. framträder redan under äldre bronsåldern. Bland ö:s gravar från denna tid märkes den vid Klinta i Smedby socken med inhuggna skålgropar och skepps-bild på lockhällen. Yngre bronsåldern är ännu rikare, och fynden vittna om livliga förbindelser med främmande länder. Äldsta järnåldern är fyndfattig på ö. liksom i Skandinavien f. ö., men tiden närmast före Kr. f. visar tilltagande rikedom. Vid Bläsinge och övre Äle-bäck finnas betydande gravfält från denna tid. Likbränning är nästan enrådande, och gravarna markeras ovan jord av låga runda el. fyrkantiga rösen. Fornsaksformerna anknyta till utvecklingen på Gotland, Bornholm och i Östtyskland. Romersk järnålder (Kr. f. —400 e. Kr.) visar ett starkt uppsving, som ställer ö. bredvid Gotland under denna tid. Gravfält kännas nu från socknarna Mörby-långa. Kastlösa, S. Möckleby etc. Omkr. 240 gravar äro undersökta. Brandgravarna äro nu trängda i bakgrunden av skelettgravar i hällkista, under flat mark eller i hög. Utstyrseln är rik (bl. a. vapen, smycken och stundom lerkärl). Bland de romerska importvarorna märkas ett vackert handtag till en vinkanna från Lenstad, Torslunda socken, samt ett hundratal denarer. Folkvandrings-tiden (400—800) visar på ö. en stark avmattning. Guldfynden äro dock betydande; främst av dem märkes halskragen från Färjestaden, Torslunda socken. Mot slutet av skedet tilltar fyndrikedomen och leder omärkligt över till vikingatiden (800—1050), då fyndsiffrorna på ö. närma sig Gotlands och Upplands. Under detta slutskede visa fynden stark koncentration till östkusten. — Bland de fasta fornminnena från ö:s järnålder intaga husgrunderna och borgarna en bemärkt plats. Av de förra (»jättestugor») äro omkr. 325 kända, av vilka omkr. tio undersökts. De bilda gårdar, stundom sammanförda till byliknande komplex, och ha visat sig tillhöra tiden före 500 e. Kr. I mindre omfattning ha grävningar även företagits i ett par av ö:s femton borgar. Av dessa hänföras de flesta till första årtusendets mitt, och deras uppförande har ställts i samband med jättestugornas upphö rande. G. K-m. Historia. I början av medeltiden tyckes ö. ha intagit en rätt självständig administrativ ställning men blev på 1200-talet fastare knutet till svenska kronan som ett särskilt län med Borgholms slott till residens. Vid rättskipning tillämpades sannolikt östgötalag, och ö. var fördelat i 8—9 härader, som länge hade särskilda tingsplatser. — Vid 1100-talets mitt torde hela ö. ha varit kristnat, lades i kyrkligt hänseende under Linköpings biskopsstol och indelades på 1400-talet i två prosterier, ur vilka sedermera öns båda »mot» (se d. o. och Ölands domsaga) anses ha uppkommit. — ö. utsattes under medeltiden ofta för strandhugg och plundring av främmande flottor. Mot sjörövarnästen på ö. företogo danskarna upprepade härnadståg, t. ex. 1170 och 1361. — Vid fredsmötet i Hälsingborg 1310 tillerkändes ö. hertigarna Erik och Valdemar och vid »hävdaskiftet» 1315 den senare, som reside-rade på Borgholm. Efter hans död 1318 anslogs ö. till underhåll åt hans änka, Ingeborg (d. 1357), som skrev sig »hertiginna av ö.». ö. var 1362—66 pantsatt till de nordtyska hansestäderna och lydde 1367-—89 under konung Albrekt, ön erövrades 1440 av Karl Knutsson men återtogs 1456 av danskarna, som innehade den till 1472. Konung Hans kom 1497 i besittning av ö., vilket han förlänade till sin gunstling Otte Rud, som där förde ett verkligt skräckregemente till 1510, då han fördrevs av Hemming Gadh. Kristian II fick 1519 ö. i sitt våld, men 1523 befriades ön av Arvid Västgöte. Även på 1600-talet utsattes ö. för svåra fientliga härjningar dels under Kalmarkriget och dels 1677 av de förenade danska och holländska flottorna. — Som kronprins innehade Erik XIV 1557—60 ö. jämte Kalmar län; 1651—54 residerade Karl X Gustav som tronföljare på Borgholms slott, och 1654—81 hörde ö. till drottning Kristinas underhållsländer. — Enl. 1634 års R. F. förenades ö. med Kalmar län till ett landshövdingedöme men hade 1820—24 egen länsstyrelse under en v. landshövding i Borgholm, en åtgärd, som bl. a. betingades av enskiftets genomförande, ö. tillhörde 1569— 1607 Växjö stift, sedan Kalmar nyinrättade superintendentia (stift från 1678) men införlivades 1913 åter med Växjö stift. — Genom ett 1569 utfärdat mandat reserverade Johan III hela ö. till kunglig jaktpark och stadgade stränga straff för överträdelser. Den kungliga djurgårdsinrättningen på ö. ägde bestönd till 1801 och utövade ett ödesdigert inflytande på öns ekonomiska och kulturella utveckling. Flera betydelsefulla sjöslag ha utkämpats