Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland - Etnografi - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1447
Öland (Förhistoria—Historia)
1448
manhänger emellertid ö. tydligt med det
uppsvenska kulturområdet, och man möter här
flera kulturelement, som eljest särskilt
utmärka Mälarlandskapen. Så har t. ex. radbyn
(se bild 14 och B y, sp. 324, med bild 3) i ovanligt
praktfulla exemplar långt ned emot våra
dagar varit allmän på ön. Också götiska drag
komma dock tydligt till synes; sålunda
träffar man typiskt skiftesverk i
uthusbyggnaderna, även märkligt nog den »mesula»
konstruktion med taket uppburet av mittstolpar,
som man eljest endast känner från de s. v.
delarna av Sverige. Den sydgötiska
stugty-pen med härbren i två våningar, placerade
kring en låg stuga, har varit jämförelsevis
vanlig i äldre tid. Uthusbyggnader liksom
hägnader, broar o. s. v. äro mycket ofta
uppförda av kalksten. Den ringa tillgången till
rinnande vatten har tvingat till uppförande
av väderkvarnar, vilka delvis ännu sätta sin
prägel på alvaret. G. Brg.
Förhistoria. Trindyxorna från början av
yngre stenåldern äro nära hundra. Den från
s. inträngande åkerbrukskulturen gör sig
starkt gällande redan under döstiden, särskilt
i Torslunda socken med ett åttiotal tunnackiga
yxor, flertalet av flinta. Först med
gång-grifterna (fyra i Resmo socken) komma dock
stenkammargravarna till ö. Av hällkistor
kännes ingen, vilket torde sammanhänga med
att enmansgravkulturen här är väl företrädd,
bl. a. av ett femtiotal båtformiga yxor. ö:s
stenåldersfynd (omkr. tusen) bli allt talrikare
mot skedets slut, och jämförelsevis ännu större
är bronsåldersmaterialet, omkr. 250 fynd, d. v.
s. 3 ggr så många som de från Kalmar läns
fastlandsdel. Tyngdpunktens förskjutning från
fastlandet till ö. framträder redan under
äldre bronsåldern. Bland ö:s gravar från
denna tid märkes den vid Klinta i Smedby
socken med inhuggna skålgropar och
skepps-bild på lockhällen. Yngre bronsåldern är ännu
rikare, och fynden vittna om livliga
förbindelser med främmande länder. Äldsta järnåldern
är fyndfattig på ö. liksom i Skandinavien f. ö.,
men tiden närmast före Kr. f. visar
tilltagande rikedom. Vid Bläsinge och övre
Äle-bäck finnas betydande gravfält från denna
tid. Likbränning är nästan enrådande, och
gravarna markeras ovan jord av låga runda
el. fyrkantiga rösen. Fornsaksformerna
anknyta till utvecklingen på Gotland, Bornholm
och i Östtyskland. Romersk järnålder (Kr. f.
—400 e. Kr.) visar ett starkt uppsving, som
ställer ö. bredvid Gotland under denna tid.
Gravfält kännas nu från socknarna
Mörby-långa. Kastlösa, S. Möckleby etc. Omkr. 240
gravar äro undersökta. Brandgravarna äro
nu trängda i bakgrunden av skelettgravar i
hällkista, under flat mark eller i hög.
Utstyrseln är rik (bl. a. vapen, smycken och
stundom lerkärl). Bland de romerska
importvarorna märkas ett vackert handtag till en
vinkanna från Lenstad, Torslunda socken,
samt ett hundratal denarer.
Folkvandrings-tiden (400—800) visar på ö. en stark
avmattning. Guldfynden äro dock betydande; främst
av dem märkes halskragen från Färjestaden,
Torslunda socken. Mot slutet av skedet
tilltar fyndrikedomen och leder omärkligt över
till vikingatiden (800—1050), då
fyndsiffrorna på ö. närma sig Gotlands och Upplands.
Under detta slutskede visa fynden stark
koncentration till östkusten. — Bland de fasta
fornminnena från ö:s järnålder intaga
husgrunderna och borgarna en bemärkt plats.
Av de förra (»jättestugor») äro omkr. 325
kända, av vilka omkr. tio undersökts. De bilda
gårdar, stundom sammanförda till byliknande
komplex, och ha visat sig tillhöra tiden före
500 e. Kr. I mindre omfattning ha
grävningar även företagits i ett par av ö:s femton
borgar. Av dessa hänföras de flesta till första
årtusendets mitt, och deras uppförande har
ställts i samband med jättestugornas upphö
rande. G. K-m.
Historia. I början av medeltiden tyckes ö.
ha intagit en rätt självständig administrativ
ställning men blev på 1200-talet fastare
knutet till svenska kronan som ett särskilt län
med Borgholms slott till residens. Vid
rättskipning tillämpades sannolikt östgötalag, och
ö. var fördelat i 8—9 härader, som länge hade
särskilda tingsplatser. — Vid 1100-talets mitt
torde hela ö. ha varit kristnat, lades i
kyrkligt hänseende under Linköpings biskopsstol
och indelades på 1400-talet i två prosterier,
ur vilka sedermera öns båda »mot» (se d. o.
och Ölands domsaga) anses ha uppkommit.
— ö. utsattes under medeltiden ofta för
strandhugg och plundring av främmande flottor. Mot
sjörövarnästen på ö. företogo danskarna
upprepade härnadståg, t. ex. 1170 och 1361. —
Vid fredsmötet i Hälsingborg 1310
tillerkändes ö. hertigarna Erik och Valdemar och vid
»hävdaskiftet» 1315 den senare, som
reside-rade på Borgholm. Efter hans död 1318
anslogs ö. till underhåll åt hans änka, Ingeborg
(d. 1357), som skrev sig »hertiginna av ö.».
ö. var 1362—66 pantsatt till de nordtyska
hansestäderna och lydde 1367-—89 under
konung Albrekt, ön erövrades 1440 av Karl
Knutsson men återtogs 1456 av danskarna,
som innehade den till 1472. Konung Hans
kom 1497 i besittning av ö., vilket han
förlänade till sin gunstling Otte Rud, som där
förde ett verkligt skräckregemente till 1510,
då han fördrevs av Hemming Gadh. Kristian
II fick 1519 ö. i sitt våld, men 1523 befriades
ön av Arvid Västgöte. Även på 1600-talet
utsattes ö. för svåra fientliga härjningar dels
under Kalmarkriget och dels 1677 av de
förenade danska och holländska flottorna. —
Som kronprins innehade Erik XIV 1557—60
ö. jämte Kalmar län; 1651—54 residerade
Karl X Gustav som tronföljare på Borgholms
slott, och 1654—81 hörde ö. till drottning
Kristinas underhållsländer. — Enl. 1634 års
R. F. förenades ö. med Kalmar län till ett
landshövdingedöme men hade 1820—24 egen
länsstyrelse under en v. landshövding i
Borgholm, en åtgärd, som bl. a. betingades av
enskiftets genomförande, ö. tillhörde 1569—
1607 Växjö stift, sedan Kalmar nyinrättade
superintendentia (stift från 1678) men
införlivades 1913 åter med Växjö stift. — Genom
ett 1569 utfärdat mandat reserverade Johan
III hela ö. till kunglig jaktpark och stadgade
stränga straff för överträdelser. Den
kungliga djurgårdsinrättningen på ö. ägde bestönd
till 1801 och utövade ett ödesdigert
inflytande på öns ekonomiska och kulturella
utveckling.
Flera betydelsefulla sjöslag ha utkämpats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
