1475 Örnehufvud—örnsköld 1476 miska frågor, är ordf, i Kreditkassan (se d. o.) och har i riksdagen och den offentliga debatten gjort bemärkta inlägg i ekonomiska spörsmål, ö. har även deltagit i arbetet inom Nationernas förbund samt i ekonomiska världskonferensen 1927. Han har bl. a. utgivit en rad skrifter om kooperationen, ss. »Kooperativ samhällssyn» (1918) och »Koo-peratismen» (1921), samt »Nationellt och internationellt» (en saml. diskussionsinlägg; 1930). örnehufvud (före adlandet Svart, skrev sig även G o t h u s), Olof Hansson, fortifika-tionsofficer, kartograf (1600—44), studerade i Rostock, var kansliskrivare 1617—24, utbildades därpå av Anders Bure (se d. o.) till ingenjörofficer och kartograf. 1625—29 deltog ö. i fälttågen i Livland och Preussen, blev 1630 ingenjör och 1632 generalkvartermästare vid armén i Tyskland, där han bl. a. ledde alla viktigare befästningsarbeten. Genom fullmakter 1634 och 1635 blev ö. generalkvartermästare och chef för Fortifikationen på ordinarie stat. Förstnämnda år utsändes han på en inspektionsresa genom besittningarna runt Östersjön och följde därpå De la Gardies, Torstensons och Banérs arméer, ö. adlades 1635, återtog 1636 den ord. generalkvarter-mästarbefattningen och var sedan rastlöst verksam med befästningsarbeten, stadsregle-ringar, slussarbeten m. m. i hemlandet. Under kriget med Danmark generalkvartermästare vid armén i Skåne, dog ö i pesten vid belägringen av Malmö. De utmärkta kartor, som han utarbetade över Preussen, Brandenburg och Sachsen jämsides med operationerna, blevo länge bestämmande för den internationella kartlitteraturen. Hans karta över Skåne efterbildades likaledes i tryck, ö. utförde förlagorna till Merians stick över slagen vid Breitenfeld och Lützen. — Litt.: L. W:son Munthe, »Fortifikationens historia», I, II, VI (1902—19); H. Richter, »Skånes karta» (1929); B. Steckzén, »Krigskollegii historia», I (1930); F. Wernstedt, »Originalkartor av ö.» (i Globen 1932). Wdt. örneklou [-klo], Peter, frih., krigare, ämbetsman (1630-talet—början av 1700-talet), genomgick graderna till major under Karl X Gustavs krig och deltog som överste i Karl XI :s krig. Kraft, djärvhet och tapperhet karakteriserade ö. Han var även en god ingenjörofficer. På riksdagarna närmast efter kriget uppträdde han med stor våldsamhet för enväldet och reduktionen, insattes av Karl XI i sekreta utskottet och stora kommissionen och blev landshövding i Skaraborgs län 1683 samt frih. 1687. På grund av egennytta och våldsamhet, som eg. skulle ha medfört åtal, måste ö. 1690 begära avsked. Av miskund utnämndes han s. å. till landshövding på ösel men visade sig oförbätterlig, avskedades 1701 och rymde ur landet. Wdt. örnen (lat. A'quila), stjärnbild omkring himmelsekvatorn mellan 18h 6 och 2O.he samt 12° s. ocb 22° n. deklination. Ö. innehåller 139 stjärnor, ljusstarkare än 6™ oo. Dess ljusaste stjärna, Atair (ofta orätt Altair), av storleken 0m89, bildar en rät linje med /S, y och /, vilket ger konstellationen ett mycket karakteristiskt utseende. Genom ö. går ett ljusstarkt parti av Vintergatan (stjärnmolnet i Aquila). Stjärnan är en av de först upptäckta cepheiderna. K. Lmk. örnestedt (örnstedt), svensk släkt, urspr. från Pommern. Frans Joel (1624—85) adlades 1660 med namnet ö., blev 1674 kansliråd och 1680 hovkansler. Han var en av fredsunderhandlarna i Lund 1679. Hans son Carl Gustaf ö. (1654—1742) blev överste för Skånska kavallerireg:tet 1704, deltog i polska och ryska fälttågen, blev 1712 generallöjtnant och 1716 general av kavalleriet samt trol. s. å. frih. (ointroducerad). Han blev 1719 fältmarskalk, tog avsked 1723 och slöt sin ätt. Hans kusin Philip ö. (1674—1739) var med vid Perevolotjna, tillfångatogs, hemkom 1722 och blev 1727 frih. och generalmajor av kavalleriet; han slöt sin gren (jfr H. Almquist, »Karolinska anekdoter», i Per-sonhist. Tidskr. 1916). Adliga ätten ö. utdog på manssidan 1808. B. H-d. Örnfelt, Jonas Fredrik, frih., sjömilitär (1674—1733), urspr. S c h u 1 z e, adlad 1675 med namnet ö. Ingick 1690 vid örlogsflottan, kom 1696 i engelsk, därefter i veneziansk och österrikisk tjänst. Hemkommen 1704, tjänstgjorde ö. på svenska eskadern i Finska viken och deltog därvid bl. a. i anfallet mot Retusaari. 1705—08 var ö. chef på ett holländskt 50-kanonskepp i Medelhavet, med vilket han utkämpade flera strider med kapare. 1709—12 tjänstgjorde ö. på örlogsflottan i kriget mot Danmark. 1716 förde han befälet över Stockholmseskadern. 1719 blev ö. amiral och 1732 landshövding i Nyköpings län. ö-g. örnhiälm, Clas (Claudius A r r h e-n i u s-ö r n h i ä 1 m), kyrkohistoriker (1627— 95), eg. K apf elm an, tog sig namnet Arrhe-nius (se d. o., sp. 167 f.) och adlades 1684 med namnet ö. Efter studier i Uppsala vistades han utomlands 1664—67, var 1668—87 prof, i historia i Uppsala, blev 1669 därjämte assessor i Antikvitetskollegium och 1679 riks-historiograf, 1687 universitetsbibliotekarie i Uppsala och 1689 censor librorum. ö. utgav bl. a. »Historia sveonum gothorumque eccle-siastica» (1689), som omfattar tiden till konung Sverker Karlsson, och »Vita illustrissimi herois Ponti De la Gardie» (1690). I handskrift efterlämnade han storartade bevis på sitt forskar- och samlarnit, bl. a. Bullarium och Diplomatarium (tillhöra Vitt.-akad., deponerade i Riksarkivet). I förening med andra utarbetade han 1691 en relation om kyrkogods och deras reduktion (tr. i Handlingar rörande Skandinaviens Historia, d. 21 och 22, 1836—37). (E. Nwn.) örnlav, botse Ochrolechia. örnsköld, Per Abraham, frih., landshövding (1720—91). Hette urspr. L ö t h-örnschiöld (fadern adlad 1719) och blev frih. 1771 (ätten utdöd 1916). ö. inträdde 1746 i Bergskollegium och blev 1759 e. o. bergsråd. 1762 blev han landshövding i Väs-ternorrlands län, som då omfattade även Jämtland, ö. uträttade mer för mell. Norrlands utveckling än någon tidigare el. senare