1473 örlogsflagga—örne 1474 — Se vidare Hangar fartyg, Jagare 3, Kryssare 2, Minfartyg, Pansarfartyg, Torpedbåt och Undervattensbåt. ö-g. Örlogsflagga, se Befälstecken och Flagga. 1761—1813 fanns i Sverige utom den blågula ö. en helblå flagga med tre spetsar. avsedd för arméns flotta. Ö-g. Örlogshem, Drottning Victorias, samlingslokal i Stockholm för flottans manskap, tillkom 1908 på drottning Viktorias initiativ. Örlogsman, person, som gör krigstjänst till sjöss; även örlogsfartyg. örlogsmannasällskapet i Karlskrona, K u n g 1., stiftades av sjöofficerare 1771 för att arbeta på sjövetenskapens utveckling. Dess medl. äro hedersled., arbetande led., högst 75, som skola tillhöra marinen, och korresponderande led. ö. äger ett rikhaltigt bibliotek m. m. — ö. utger sedan 1870 Tidskrift i Sjöväsendet (se d. o.). Se monogr. av E. Holmberg (1921). ö-g. örlogspost, post, som enl. internationella bestämmelser sändes från el. till örlogsfartyg i främmande farvatten. För Sverige omfattar ö. fullt frankerade vanliga och rekommenderade brevförsändelser, vanliga postanvisningar, in- och utbetalningskort samt post-abonnerade tidningar. I båda riktningarna gäller svensk inrikestaxa. Försändelse skall i allm. adresseras till Malmö, varifrån den sändes till avhämtningsorten. E. G-e. örlogsvarv, se Karlskrona, sp. 423 f., uch Stockholms örlogsstation. Örmandlar, se Mandel 2, sp. 765. örmevalla, äldre namn på ölmevalla (se d. o.). örn. 1. (Zool.) Under benämningen örnar sammanfattar man stundom en grupp bland dagrovfåglarna, som utmärkes genom naken vaxhud. Till ö. räknas bl. a. släktena Aquila (se K u n g s ö r n s 1 ä k t e t), Ilaliaetus (se Havsörn), Circaetus (se Ormörn), Lo-phoaetus (se Tofsörn), üarpia (se H a r-p y j a) och Pandion (se Fiskgjusar). L-e.* 2. ö. betraktades tidigt av de indoeuro-peiska folken som fåglarnas konung, symbol av kraft, seger och herravälde. I den grekiska mytologien var den helgad åt Zeus. I N. T. är ö. attribut för evangelisten Johannes. Som fälttecken nyttjades den först i Persien, och detta bruk övergick till Egypten under pto-lemaierna. Hos romarna var den med blixtar el. viggar väpnade ö. attribut åt Jupiter, sinnebild av romerska staten såväl under republiken som under kejsartiden. I senare tider åtnjöt den romerska legionsörnen hart när gudomlig dyrkan. Napoleon I återupplivade i804 den romerska ö. som fälttecken. Den heraldiska ö. (lat. a'quila, fr. aigle, ty. Adler) intar främsta platsen bland heral-dikens fåglar. Den har sin särskilda, stiliserade typ, den s. k. fläkta örnen, vilken alltid avses, då det i vapenbeskrivningar talas om ö., såvida icke annorlunda påpekas, ö. framställes alltid uppflygande och sedd framifrån. När ö. har två halsar och två från varandra vända huvud, benämnes den dubbelörn. Från förra hälften av 1300-talet uppträder denna sporadiskt som symbol för Tysk romerska riket men blir från början av 1400-talet de romerska kejsarnas givna vapenbild, under det att konungarna före kejsarkrö-ningen alltid föra ö. med blott ett huvud. De österrikiska kejsarna liksom de ryska förde ävenledes dubbelörn, de tyska däremot ö. med blott ett huvud. Polen och Österrike m. fl. länder ha en ö. i vapnet. Den s. k. napoleonska ö. (se ovan) är mera naturalistiskt framställd än den heraldiska. Den är gyllene med huvudet vanl. vänstervänt samt sitter på en antik åskvigg. Marskalk Bernadotte fick (liksom övriga marskalkar) insätta napoleonska ö. i övre delen av sitt vapen som furste av Ponte Corvo, och med detta kom ö. att ingå i svenska riksvapnet. Boktryckarna föra sedan gammalt ett vapen med en fläkt ö. I Sverige påträffas ö. f. ggn i Joar Johanssons sigill (1222—30). Örebro stads sigill 1331 har ö. Delar av ö., särskilt vingar men även huvud, fötter m. m., förekomma ofta i svenska medeltida sigill. Se f. ö. Sköld och Vapen. H. F-d. örnberg, Arthur, militär (f. 1883 27/3). Blev kommendörkapten 1921 samt kommendör vid flygvapnet 1931 och i flottan 1933. ö. var lärare vid Sjökrigsskolan 1914—23 och vid Krigshögskolan 1916—22 samt chef för artil-leridep. i Karlskrona 1923—26 och för 2:a flygkåren 1926—29. Han tog internationellt flygcertifikat 1927, var chef på pansarskeppen »Sverige» och »Gustaf V» 1929—31 och blev stabschef hos chefen för flygvapnet 1931. ö., som varit sakkunnig i flera sjömilitära utredningar m. m., har bl. a. skrivit »Undervattensbåtkriget» (1920) och »Sjökrigets medel och mål» (1925). Han är medarb. i Nordisk Familjeboks 3:e uppl. D. L-t. örnberg, Lars Magnus Victor, släktforskare (1839—1908). Tjänstgjorde i Kammarkollegium, Kammararkivet och Riksarkivet samt i Riksmarskalksämbetet och Hovexpeditionen, där han 1894 blev protokolls-sekr. Han fick 1894 hovintendents titel och var 1899—1904 landsarkivarie i Vadstena, ö. var 1885—90 sekr. i Svenska autografsällskapet och redigerade dess tidskrift. Han utgav anonymt »Svensk slägtkalender» 1885—88, 1—4 (tr. 1884—87), och — som bd 5—14 av samma serie — »Svenska ättartal» (1889— 1908). Han blev genom dessa innehållsrika och noggranna arbeten banbrytande inom forskningen rörande svenska ofrälse släkter, ö. utgav även bl. a. »Anteckningar om kammarkollegiet» (1874) och »Seraphimerriddare-längd 1748—1890» (1890). B. H-d. örnbräken, bot., se B r ä k e n och P o 1 y-podiaceae. örne, Anders Emanuel, publicist, politiker, ämbetsman (f. 1881 1/io). Blev fil. kand, i Uppsala 1907, var först tidningsman, redigerade 1910—18 Kooperatören, 1914—18 Konsumentbladet och var 1917—21 och 1923—25 sekr. i Kooperativa förbundet, ö. invaldes 1919 i Första kammaren (socialdemokrat; tillhör bevillningsutskottet), var juli—nov. 1920 stats-sekr. i Finansdep. och i Brantings andra ministär (1921—23) kommunikationsminister; 1925 blev han generalpostdir. Han har varit verksam i statskommittéer, särskilt i ekono- XX. 47