1501 Östergötland (Geologi—Djurvärld) 1502 Geologi. Berggrunden inom ö. utgöres till allra största delen av urbergets bergarter, mest graniter och gnejser men även leptiter, porfyrer och glimmerskiffrar, vilka tills, inta de högre belägna delarna av ö., medan på själva östgötaslätten, trakten s. om Göta kanal och mellan Vättern och Roxen, berggrunden utgöres av kambrosiluriska bergarter, som genom förkastningar blivit nedsänkta i förhållande till urberget och därigenom skyddade mot förstöring. Om Omberg se ovan. — Vid Vättern förekomma lämningar av Visingsöformationen (se d. o.). Den kambrosiluriska lagerserien utgöres av den kambriska sandstenen, alunskiffer med orsten, ortocerkalk samt obetydliga rester av yngre bildningar, chasmopskalk, trinucleus-skiffer, brachiopodskiffer och rastritesskiffer. Den kambriska sandstenen förekommer hu-vudsakl. i den s. delen av slätten och överlagrar där regelbundet urberget. Alunskiffern går i dagen i trakten av Göta kanal. Den översta delen av alunskiffern, den undersilu-riska dictyograptusskiffern, innehåller sand-stenslager och även konglomerat med Gbolus. Ortocerkalken bildar berggrunden inom en stor del av slätten. De skiffrar, som äro yngre än ortocerkalken, förekomma väsentligen i närheten av Vättern. De lösa jordlagren i ö. äro på slättlandet av en för jordbruket mycket gynnsam beskaffenhet, i det att en från de kambrosiluriska bildningarna härrörande avsevärd kalkhalt kan iakttagas såväl i moränleran som i den senglaciala ishavsleran, så att östgötaslätten har en djup, ofta kalk- el. märgelhaltig lerjord. — Glacifluviala avlagringar bilda rull-stensåsar av n. v.—s. ö. riktning. Nära Mjölby och n. v. om Motala ge de upphov till randplatåer, vilka stå i samband med de mellan svenska ändmoränstråken och isens uppehåll där. — Postglacial sand och lera ha ringa utbredning och förekomma företrädesvis i kusttrakterna. Torvmossar äro sällsynta på slätten, allmännare inom de högre områdena, särskilt in.; av intresse såväl geologiskt som arkeologiskt är Dagsmosse vid Alvastra (jfr nedan, sp. 1504). Stenindustrien i ö. är ganska väl utvecklad. Den berömda Kolmårdsmarmorn förarbetas vid Nya marmorbruks a.-b., Kolmården, och Graversfors stensliperi till byggnads- och beklädnadssten, möbler m. m.; vid nämnda ställen förarbetades förr även vackra, i trakten brutna graniter. Kalkbruk, som använda urkalksten som råmaterial, finnas vid Glan och Gistad. Visingsösandsten brytes vid Lemunda n. v. om Motala och har funnit användning till ett flertal industriella ändamål. Ortocerkalksten brytes och förarbetas till byggnadssten m. m. vid Borghamn och Tornby, Fornåsa socken, och har förr brutits på flera andra ställen, ss. vid Vreta kloster, Ljung och Borensberg. Kalkbruk för bränning av kalk av orsten och ortocerkalksten med alunskiffer som bränsle ha funnits på ett flertal ställen, huvudsaki. i trakten av Vreta kloster, där ett av dem, beläget vid Knivinge, alltjämt drives. — Av malmtillgångar i ö. torde böra nämnas främst de kopparmalmer, som på sin tid tillgodogjordes vid Åtvidabergs kopparverk (se d. o.). Järnmalmer ha fordom brutits i ganska stor utsträckning i nu nedlagda gruvor i Godegårds och Hällestads socknar samt v. om sjön Glan. K. A. G. Klimat. Hela ö. har ett synnerligen enhetligt klimat, vars viktigaste element framgå av följ, siffror från Linköping: medeltemp. för året 6,2° C, för juli 17,o° och för jan. — 2,4°, högsta genomsnittliga temp. under året 31,4°, lägsta —18,8°, årlig medelnederbörd 506 mm. För Östergötlands län i dess helhet är den årliga medelnederbörden 543 mm; Linköping hör till de nederbördsfat-tigaste platserna. Nederbördens fördelning på årstiderna är den i Sverige vanliga med den mesta nederbörden under eftersommaren. Marken är i allm. snöbetäckt under sammanlagt inemot 3 mån. av året. E. P. Växtvärld. I det bergiga området i n. förhärska barrskogar. Dock finnes även björkskog, och på bördigare mark växa dungar av ädla lövträd. Det barrskogsklädda och ödsliga Kolmården har på sin sydsluttning yppig växtlighet, rik på ädla lövträd. Slättområdet i mell. ö. är till största delen uppodlat, men här och var cinnes skog, mest lövskog. Ekdungar förekomma spridda över hela ö. men äro talrikast i ö. slättbygden. Lövängarna ha sin största utbredning i ö., på silurslätten i v. och utmed Vättern. De kuperade, högre belägna områdena i södra Ö. ha i ö. mycket lövskog men täckas i övrigt huvudsaki. av barrskog, omväxlande med kärr och mossar och smärre lövskogsbälten kring vattnen. På Omberg och i några trakter längst i s. förekommer bokskog. K. A. Djurvärlden är ganska rikt företrädd och var så även fordom (fossilfynd av bl. a. uroxe och visent). Kronhjort fanns till omkr. 1770. Varg och lo utrotades i mitten av 1860-talet (bortsett från enstaka invandrare av lo). »Östergötlands f Berggrund Skala 1:2,5 mill.