Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östergötland - Geologi - Klimat - Växtvärld - Djurvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1501
Östergötland (Geologi—Djurvärld)
1502
Geologi. Berggrunden inom ö. utgöres till
allra största delen av urbergets bergarter,
mest graniter och gnejser men även leptiter,
porfyrer och glimmerskiffrar, vilka tills, inta
de högre belägna delarna av ö., medan på
själva östgötaslätten, trakten s. om Göta
kanal och mellan Vättern och Roxen,
berggrunden utgöres av kambrosiluriska
bergarter, som genom förkastningar blivit
nedsänkta i förhållande till urberget och
därigenom skyddade mot förstöring. Om Omberg
se ovan. — Vid Vättern förekomma
lämningar av Visingsöformationen (se d. o.).
Den kambrosiluriska lagerserien utgöres av
den kambriska sandstenen, alunskiffer med
orsten, ortocerkalk samt obetydliga rester av
yngre bildningar, chasmopskalk,
trinucleus-skiffer, brachiopodskiffer och rastritesskiffer.
Den kambriska sandstenen förekommer
hu-vudsakl. i den s. delen av slätten och
överlagrar där regelbundet urberget. Alunskiffern
går i dagen i trakten av Göta kanal. Den
översta delen av alunskiffern, den
undersilu-riska dictyograptusskiffern, innehåller
sand-stenslager och även konglomerat med Gbolus.
Ortocerkalken bildar berggrunden inom en
stor del av slätten. De skiffrar, som äro
yngre än ortocerkalken, förekomma
väsentligen i närheten av Vättern.
De lösa jordlagren i ö. äro på slättlandet
av en för jordbruket mycket gynnsam
beskaffenhet, i det att en från de kambrosiluriska
bildningarna härrörande avsevärd kalkhalt
kan iakttagas såväl i moränleran som i den
senglaciala ishavsleran, så att östgötaslätten
har en djup, ofta kalk- el. märgelhaltig
lerjord. — Glacifluviala avlagringar bilda
rull-stensåsar av n. v.—s. ö. riktning. Nära Mjölby
och n. v. om Motala ge de upphov till
randplatåer, vilka stå i samband med de
mellan
svenska ändmoränstråken och isens uppehåll
där. — Postglacial sand och lera ha ringa
utbredning och förekomma företrädesvis i
kusttrakterna. Torvmossar äro sällsynta på
slätten, allmännare inom de högre områdena,
särskilt in.; av intresse såväl geologiskt som
arkeologiskt är Dagsmosse vid Alvastra (jfr
nedan, sp. 1504).
Stenindustrien i ö. är ganska väl
utvecklad. Den berömda Kolmårdsmarmorn
förarbetas vid Nya marmorbruks a.-b.,
Kolmården, och Graversfors stensliperi till
byggnads- och beklädnadssten, möbler m. m.; vid
nämnda ställen förarbetades förr även vackra,
i trakten brutna graniter. Kalkbruk, som
använda urkalksten som råmaterial, finnas
vid Glan och Gistad. Visingsösandsten brytes
vid Lemunda n. v. om Motala och har funnit
användning till ett flertal industriella
ändamål. Ortocerkalksten brytes och förarbetas
till byggnadssten m. m. vid Borghamn och
Tornby, Fornåsa socken, och har förr brutits
på flera andra ställen, ss. vid Vreta kloster,
Ljung och Borensberg. Kalkbruk för
bränning av kalk av orsten och ortocerkalksten
med alunskiffer som bränsle ha funnits på ett
flertal ställen, huvudsaki. i trakten av Vreta
kloster, där ett av dem, beläget vid Knivinge,
alltjämt drives. — Av malmtillgångar
i ö. torde böra nämnas främst de
kopparmalmer, som på sin tid tillgodogjordes vid
Åtvidabergs kopparverk (se d. o.). Järnmalmer
ha fordom brutits i ganska stor utsträckning
i nu nedlagda gruvor i Godegårds och
Hällestads socknar samt v. om sjön Glan. K. A. G.
Klimat. Hela ö. har ett synnerligen
enhetligt klimat, vars viktigaste element framgå
av följ, siffror från Linköping: medeltemp.
för året 6,2° C, för juli 17,o° och för jan.
— 2,4°, högsta genomsnittliga temp. under
året 31,4°, lägsta —18,8°, årlig
medelnederbörd 506 mm. För Östergötlands län i dess
helhet är den årliga medelnederbörden 543
mm; Linköping hör till de
nederbördsfat-tigaste platserna. Nederbördens fördelning på
årstiderna är den i Sverige vanliga med den
mesta nederbörden under eftersommaren.
Marken är i allm. snöbetäckt under sammanlagt
inemot 3 mån. av året. E. P.
Växtvärld. I det bergiga området i n.
förhärska barrskogar. Dock finnes även
björkskog, och på bördigare mark växa dungar av
ädla lövträd. Det barrskogsklädda och ödsliga
Kolmården har på sin sydsluttning yppig
växtlighet, rik på ädla lövträd. Slättområdet
i mell. ö. är till största delen uppodlat, men
här och var cinnes skog, mest lövskog.
Ekdungar förekomma spridda över hela ö. men
äro talrikast i ö. slättbygden. Lövängarna ha
sin största utbredning i ö., på silurslätten i
v. och utmed Vättern. De kuperade, högre
belägna områdena i södra Ö. ha i ö. mycket
lövskog men täckas i övrigt huvudsaki. av
barrskog, omväxlande med kärr och mossar
och smärre lövskogsbälten kring vattnen. På
Omberg och i några trakter längst i s.
förekommer bokskog. K. A.
Djurvärlden är ganska rikt företrädd och
var så även fordom (fossilfynd av bl. a.
uroxe och visent). Kronhjort fanns till omkr.
1770. Varg och lo utrotades i mitten av
1860-talet (bortsett från enstaka invandrare av lo).
»Östergötlands
f Berggrund
Skala 1:2,5 mill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
