Östergötland (Kyrklig konst—Förhistoria) 1503 Stammen av älg är riklig och av rådjur god. Dovhjort finns på två ställen. Tysk hare och fasan ha införts. Fågellivet i sjöarna är rikt, svanar häcka flerstädes. Tåkern (se d. o.) är den förnämsta fågelsjön. Skogsfågeltillgången är växlande olika år, järpe finns blott sparsamt. I ö. träffas de flesta svenska sötvattensfiskar. Reliktraser av hornsimpa finnas i Vättern, örn och Åsunden. Lönnb. Kyrklig konst. ö:s äldsta romanska konst är inspirerad från Skåne, vilket särskilt framträder i de äldre partierna av Vreta klosters (se d. o.) kyrka. Den äldsta domkyrkan (se Linköpings domkyrka) följer samma förebilder, liksom de något yngre kungsgårds-kyrkorna från 1100-talet i Kaga, Herrestad, Askeby och ö. Skrukeby m. fl. Stormännen byggde också kyrkor vid samma tid, t. ex. Bjälbo, Hagebyhöga och Rogslösa. Karakteristiska äro tornen, försedda med flera kamrar och ibland med läktare mot kyrkan (Bjälbo och Källstad). Sockenkyrkorna uppfördes efter i huvudsak samma schema (ss. Appuna och Landeryd) med långhus, kor och absid. Rundkyrkor funnos i Vårdsberg (bevarad) samt Tjärstad (riven). Materialet var kalksten, som senare under inflytande av cister-ciensbyggnadskonsten blev föremål för fin behandling och murning. Cisterciensklostren i Alvastra och Vreta samt 1200-talets byggnadsarbeten vid domkyrkan ha avsatt nya spår i kyrkorna, t. ex. i Heda (se d. o.), Rogslösa (detaljer) och Vårdsberg (koret). De gotiska kyrkobyggnaderna, som uppfördes i skogsbygderna i n. och s. (Godegård, Risinge och Torpa bäst bevarade) med klosterkyrkor (t. ex. Skänninge Vårfrukyrka) som förebilder, ha rak koravslutning. Vid denna tid (omkr. 1300) var sockenbildningen färdig. Senare tillkommer främst Vadstena klosters (se d. o.) kyrka. — Målningar från romansk tid finnas bevarade i Kaga, Lillkyrka, Forn-åsa, Veta och Skönberga, Vreta kloster samt ö. Eneby. Björsäters stavkyrkas målningar (plankor bevarade) representera en fransk gotisk stil (omkr. 1350), och sengotikens måleri exemplifieras bäst i Risinge, örberga, Veta, ö. Eneby och Ask (»Risingemästaren» och hans skola). Enklare figurmålningar från 1400-talets senare hälft finnas bevarade i Veta, Kaga, ö. Eneby m. fl. Samma gotiska dekorationskonst lever kvar ända till början av 1600-talet (Hägerstad, Lillkyrka, Åtvid). En betydelsefull målarskola fanns i Vadstena kloster, där även textilier förfärdigats. Nyare tidens kyrkliga byggnadskonst börjar eg. först med de stora ombyggnaderna på 1700-talet, då hälften av ö:s medeltidskyrkor revs och stora klassicistiska tempel uppfördes (Kimstad 1733, Grebo, Hycklinge med rokokointeriörer o. s. v.). Samma stil, vid sekelskiftet företrädd av byggmästaren C. Seur-ling (bl. a. S:t Lars i Linköping 1801—02), fortsatte under 1800-talets förra hälft, då bröderna Nyström från Kristberg voro de verksammaste byggmästarna (Rök, Vallerstad m. fl.). Nygotiken är sparsammare företrädd (Åtvid 1885, av A. K. Mellander, Matteus-kyrkan i Norrköping m. fl.). Bland nyare tidens ledande konstnärer märkas bildhuggaren N. österbom (predikstolar i domkyrkan m. fl.) och målaren Pehr Hörberg (se d. o.). B. C-s. 1504 Etnografi. ö:s folkkultur har i flera hänseenden en påfallande modern prägel. Äldre skikt saknas sålunda nästan alldeles inom folkkonsten och dräktskicket. Endast i bergslagen i nordvästra ö. har en mera särpräglad folkdräkt varit använd. På heminredningens område framträder ö:s avancerade kultur framför allt i en kraftig påverkan från de högre stånden. Medeltidsartade element inom möbelkulturen saknas så gott som helt och hållet. På många områden var det också just inom ö., som den borgerliga kulturens inverkan i Sverige först kom till synes på den folkliga odlingen. Genom böndernas burgna ställning och måhända i lika hög grad genom de livliga förbindelserna över Östersjön med Tyskland har redan i gammal tid en mängd kulturnyheter vunnit spridning och förträngt äldre element. Det har sålunda påpekats, att i ö. ryggåsstugor försvunno redan på 1600- och 1700-talet och väggfasta bänkar redan för mer än hundra år sedan. Åtskilligt förbinder landskapets gamla odling med de övriga götiska landskapen, framför allt med Västergötland. Gårdsformen är alltså i regel den götiska med skiljestängsei mellan man- och fägård, köksplaceringen i parstugan likaledes götisk med köket på kammarens plats etc. I de närmast Vättern belägna bygderna har t. o. m. den västsvenska framkammarstugan vunnit någon spridning. Allt detta utesluter emellertid icke, att spår också finnas av äldre kulturförbindelser och landskapets samhörighet med uppsvenska bygder. Sålunda har ö. flera kulturelement gemensamma med ö. Svealand, något som både gäller bebyggelsen och de inom arbetslivet brukade metoderna. Inom ö. verkar sedan 1864 ö:s fornminnes-och museiförening med museum i Linköping. Dessutom finnas i landskapet flera smärre bygdemuseer. G. Brg. Förhistoria. Från början av Litorinatiden (jfr Litorinahavet) härrör ett stort antal grönstensyxor av typ, som antyder, att ö. befolkats från s. v. Till detta skede höra även flera boplatser, den äldsta från Bergsmo i Borgs socken med bl. a. ett par flintyxor av kökkenmöddingtyp. Något yngre äro de vid Sjövik v. om Finspång samt vid sjön Emten. Från yngre stenåldern äro omkr. 2.000 fynd kända, flertalet från Aska och Dals härader, ehuru de yngre typerna spritt sig över slätten, i den mån denna höjt sig ur havet. Även yngre stenåldern uppvisar flera boplatser, särskilt koncentrerade till den forna havsstranden på Kolmårdens sydsluttning och kännetecknade av riklig keramik. Av annan karaktär är den på en väldig flotte i s. ändan av Dagsmosse anlagda boplatsen vid Alvastra. Åkerbrukskulturen företrädes bl. a. av ett tiotal hällkistor, över 80 båtformiga stridsyxor, sannolikt till övervägande del från rubbade enmansgravar, samt mer än 500 simpla skafthålsyxor. — Till bronsåldern höra omkr. 200 föremål, flertalet redskap, vapen och smycken av metall. Betydligt jämnare än sten-åldersfynden utbreda sig bronserna över slättbygden, dock huvudsaki. s. om Motala ström. På fyra grupper (Vikbolandet, Norrköpings-och Linköpingstrakten samt området utmed Vättern) fördela sig de nyligen uppspårade