1533 östersjöprovinserna—Östersund 1534 nomgående rätt stor på grund av cirkulationen inom detta vattenlager. Minst är syrehalten i djupen omkring Gotland. Djupvattnet där förnyas endast genom inströmningen av vatten från världshavet, och denna äger rum med stora mellanrum. Denna etappvisa vandring av det salta vattnet inåt ö:s inre delar under ständig uppblandning med överliggande lager av lägre salthalt och motsatt rörelse förklarar den egendomliga salthaltsfördel-ningen i ö. Betydelsen av det inströmmande saltvattnet visar sig också däri, att vattenståndet i ö. icke är högst om våren, då det av flodernas högvatten alstrade sötvattnet är mäktigast, utan först om hösten. Vattnets temp. är inom det övre vattenlagret i ö. nästan densamma från senhösten till senvintern, under våren och sommaren sker en uppvärmning av ytlagret till 15°—18° C, som genom turbulensen meddelas till underliggande lager ned till 20—25 m djup. Därefter avtar temp. snabbt till omkr. 40 m djup, där den är 3°—6° C. Under sensommaren och hösten sker en mycket kraftig vertikal vattenomsättning, varigenom ända ned till omkr. 50 m djup ung. samma temp. av 6°—9° C uppnås. Under detta djup deltager vattnet icke i den årliga värmeomsättningen, och det företer därför helt andra temperaturförhållanden, som sammanhänga med saltvattens-inströmningarna. ö. utövar ett betydande inflytande på luftens temp. i omgivningen. Den årliga värmemängden, som omsättes, beräknas till 52,800 gcal per kvcm. Strömningarna inom ö:s ytlager bestämmas huvudsaki. av vindarna och jordrotationen. De ha i regel ringa hastighet. Även tidvattensströmmarna äro svagt utvecklade, och den normala skillnaden mellan ebb och flod är i södra ö. vid Kiel blott 7 cm, i norra ö. vid Ratan 3,6 cm. Isbildning förekommer varje vinter i ö. i växlande utsträckning. Bottniska viken är normalt tillfrusen varje år nov.—maj, och i det smala sundet vid Hvarken bär isen ung. vart tredje år. I Bottenhavet fryser vattnet längs kusterna. Under stränga vintrar blir Ålandshav isbelagt med körbar is. I de n. och centrala delarna av ö. medför drivisen ofta stora svårigheter för sjöfarten, och blott under milda vintrar kan den obehindrad fortgå året om. Vid de s. kusterna hindras sjöfarten blott under stränga vintrar. Sjöfarten i ö. är betydande. I ö:s nordligare bäcken äger ett givande fiske särskilt av strömming och sik rum, i övriga Ö. särskilt av ål, flatfisk av olika slag och lax. — Om temp., salthalt m. m. i Bottniska viken och Finska viken se även »Atlas över Finland 1925» (1925—28). A-lW-n. östersjöprovinserna (Baltiska provinserna), sedan början av 1800-talet förekommande namn på de i stora nordiska kriget (1700—-21) av Ryssland erövrade länder vid Östersjön, som utgjorde guvernemen-ten Estland, Livland och Kurland. Stundom inbegreps i ö. även Ingermanland, som hörde till guv. S:t Petersburg. Jfr Baltiska staterna. Rörande litt. om ö:s svenska tid jfr R. Liljedahl i Ilist. Tidskr. 1929. A. S-k. österskär, se österåker 1. österslöv, socken i Kristianstads län, Vil-lands härad, mellan Råbelövs- och Oppmanna-sjöarna, i n. utkanten av Kristianstadsslätten; 48,13 kvkm, 1,255 inv. (1934). 2,181 har åker, 1,155 har skogsmark. Egendom: Karsholm (se d. o.). Pastorat i Lunds stift, Villands kontr. österström, Axel Ivar Emanuel, redaktör, politiker (f. 18 8 7 28/s). Var red. av Norra Västerbotten 1910—13 och Norrbot-tenstidningen 1915—16 och är sedan 1916 red. och utgivare av Västernorrlands Allehanda, ö. var 1922—24 och är sedan 1933 led. av Andra kammaren samt var 1925—32 led. av Första kammaren. lian tillhör Frisinnade folkpartiet men har på senare tiden i vissa frågor intagit en obunden ställning (1933 års krisuppgörelse), ö. har flitigt anlitats i det statliga utredningsarbetet. Gl. Östersund, residensstad i Jämtlands län, vid Östersundet mellan Frösön och Storsjöns n. ö. strand; 3,933 har, därav 3,576 har iand (inom stadsplan 270 har), 15,035 inv. (1934). ö. ligger i länets förnämsta jordbruksbygd, Storsjöbygden, omkr. 300 m ö. h., och är centrum för järnvägs-, omnibus- och landsvägsleder till landskapets olika delar. Staden ligger på sluttningen mot Storsjön och förbindes av Oskarsbron med Frösön (jfr d. o.). I den regelbundet planerade, till största delen trähusbebyggda staden, varmed munici-palsamhället Odens-lund i s. ö. inkorporerades 1918, framträda utom den 1846 invigda enkla träkyrkan särskilt rådhuset, stadens märkligaste byggnad (1912), och Jämtlands biblioteks (se d. o.) byggnad (båda ritade av F. B. Wallberg) samt post- och telegrafhuset (av G. Hermansson; 1911). Vid Stortorget märkas bl. a. sparbankens och Sv. handelsbankens hus (det senare av Wallberg) samt Grand hotell och vid Strandgatan i v. länsresidenset, ö:s äldsta monumentalbyggnad, uppf. på 1840-talet, samt vid Kyrk-gatan den gamla vackra läroverksbyggnaden (nu folkskola), uppf. 1849. Vid stranden ligger Badhusparken, ö:s förnämsta plantering, med O. Ahlbergs skulpturgrupp »Far och son». 1 n. märkes det nyligen ombyggda lasarettet, länsarkivets nybyggnad samt det av Wallberg ritade ståtliga Jämtlands läns museum (1928 —30) med föreningen Heimbygdas och Jämtlands läns konstförenings samlingar. Strax därinvid ligga friluftsmuseet Jamtli (se d. o.) och idrottsplatsen. Storgatan och Prästgatan äro huvudgator. Industrien omfattade 1931 42 arbetsställen med tills. 588 arb., däribland en av S. J:s huvudverkstäder. ö:s elektriska a.-b. (gr. 1889, aktiekap. 500.000 kr.), som äger elektricitetsverket, Vålbackens tegel-bruks-a.-b., ö:s ångbryggeri, Otterströms möbelindustri och L. A. Jonssons skidfabrik. Staden är säte för hushållningssällskapet och länets köpmannaförbund, har riksbankskontor, sparbank, huvudkontor för Jämtlands folkbank, två andra bankkontor samt tullkammare. N. arméfördelningens chefsexpedition, Bild 1. Östersunds vapen. I blått fält ett framvänt älghuvud av silver.