1531 Östersjön 1532 jotniskt (se Fennoskandia, sp. 231) erup-tivbergartsområde på Östersjöns botten någon-städes mellan Landsort, Åland och Gotska Sandön, ö. visa under mikroskopet mycket karakteristiska grundmassestrukturer (s. k. nålkvarts m. m.) och äro viktiga ledblock (rikligast förekommande på Gotland) inom de baltiska isströmmarnas områden. N. Zn. Östersjön, Baltiska havet, inhav, begränsat av Skandinaviska halvön och Jylland, de danska öarna samt Europas fastland, genom Öresund, Stora och Lilla Bält i förbindelse med Atlanten; omkr. 420,000 kvkm. Hela längden längs mittlinjen uppgår till omkr. 1,750 km, största bredden till 300 km. Se även kartorna över Sverige, Finland, Danmark, Baltiska staterna och landskapen utmed ö:s kuster (med djupsiffror etc.). ö. är ett genom sänkning av kontinentalsockeln uppkommet ingressionshav, vars konturer bestämmas av äldre förkastningar, erosion samt fluviala och glaciala avlagringar. Vid inlandsisens bortsmältande från Fennoskandia var ö. ett ishav, Yoldiahavet. Landhöjningen spärrade sedan förbindelsen med havet och förvandlade ö. till en sötvattenssjö, Ancylussjön (se d. o.), som under ett skede hade sitt utlopp över mell. Sverige genom Svea älv (se d. o.). Sedan öppnades genom landets sänkning i s. v. de nuv. avloppssun-den Öresund och Bälten, vilka under ett äldre skede (Litorinahavet) hade friare förbindelse med världshavet; ö:s vatten hade då större salthalt än i våra dagar. Senare har genom landets höjning förbindelsen alltmera åt-strypts. Den olikformiga nivåförändringen pågår alltjämt (se Nivåförändringar). Man kan i ö. urskilja flera olika bäcken. Närmast utloppet ligger mellan Skåne och Rügen Arkonabäckenet, djupast i ö., 35—45 m. Från detta utgår s. om danska öarna mot v. Kielbukten och ö. om Femern Mecklen-burgska bukten. S. om Bornholm skiljes Arkonabäckenet genom grundare partier, Rön-nebanken och Adlergrundet, från Bornholms-bäckenet men förenas med detta genom det 40—50 m djupa Bornholmssundet mellan Skåne och Bornholm. Bornholmsbäckenet når sitt största djup, omkr. 100 m, n. ö. om Bornholm och övergår mot s. i den flacka Pommerska bukten, vars sydligaste del är Stet-tiner Haff (se d. o.). Liknande vikar äro längre i ö. Frisches Haff och Kurisches Haff, vilka tillhöra det tredje och till ytan största bäckenet, som i hästskoform omger Gotland men i Danzigbukten når över 100 m djup och ö. om Gotland nära 250 m. N. och v. om ön fortsätter det i en över 100 m djup ränna, som ö. om Landsort sänker sig till det markerade Landsortsdjupet med 470 m, ö:s störda djup. S. om Gotland sträcka sig Hoborgs-banken samt N. och S. Midsjöbankarna, genom vilka Gotlands ösockel förbindes med Ölands. Genom Kalmarsund skiljes Öland från fastlandet. I ö. vidtar Rigaviken med öarna ösel, Dagö och Runö, i n. ö. Finska viken, vars s. kust har många vikar men få öar. Nordkusten utgöres av en skärgårdskust, som mot v. fortsätter i Åbolands skärgård och den åländska ögruppen, belägna på den tröskel, som avgränsar Gotlandsbäckenet från det fjärde bäckenet, Bottenhavet (se Bot t-n i ska viken). Mellan Åland och Upplandskusten nå Ålandshav och S. Kvarken mer än 200 m. Bottenhavet utmärker sig för ganska stora och regelbundna djup av ofta över 50 m. Mellan Härnösand och Örnsköldsvik uppnås i det s. k. Härnösandsdjupet 294 m djup. Mot n begränsas Bottenhavet av en ny tröskel, N. Kvarken, med djup, mindre än 30 m. N. om denna ligger Bottenviken (37.000 kvkm). Den når i en ränna utanför Bjurö-klubb mer än 100 m djup. De hydrografiska förhållandena i ö. påverkas starkt dels av utmynnande floder, dels av inströmmande saltvatten, ö :s vattenområde utgör 1,600,000 kvkm, och årsnederbörden inom detta beräknas till i medeltal 590 mm Härav åtgå omkr. 350 mm för avdunstning; genom floderna tillföres ö. i medeltal omkr. 400 kbkm. Den utströmmande saltvattens-mängden har uppskattats till ung. samma belopp som sötvattenstillförseln. Inom ett omkr. 50 m mäktigt täckskikt av relativt sött vatten sker den årliga värmeomsättningen. Salthalten inom detta avtar från utloppet inåt; vid ytan i n. Bottenviken är den omkr. 2 °/Oo, i Bottenhavet omkr. 5 0/00, s. om Åland omkr. 6 °/Oo, utanför Gotland omkr. 7 °/oo och utanför Bornholm omkr. 8 %o. Under detta sötare vattenlager finnes i de djupare delarna i allm. först ett omkr. 30 m mäktigt mellanskikt, i vilket salthalten hastigt ökar med några pro mille och som utgöres av under vintern avkylt och nedsjunket vatten. Under detta ligger det egentliga djupvattnet med en salthalt, som i Born-holmsdjupet är över 15 °/Oo, i Gotlandsdjupet över 10 °/oo, i Bottenhavet över 6 °/Oo, i Bottenviken över 4 °/oo. Djupvattnets salthalt avtar alltså från utloppet; djupvattnet i Bottenhavet utgöres av ytvatten från trakten mellan Åland och Gotland, bottenvattnet i Ålandshav härstammar från södra ö. och i Gotlandsdjupet från Bälten. De s. djupens vatten är fattigare på syre än de nordligare djupens, vilket spelar stor roll för livet i vattnet. Däremot är syrehalten inom det övre, 50—60 m djupa skiktet ge- Salthaltens fördelning i Östersjön.