Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österäng - Österö - Östfold fylke - Östfrankiska - Östfronten - Östgoter - Östgrönländska strömmen - Östgöta-Bladet - Östgöta Correspondenten - Östgöta fotfolk - Östgöta kavalleriregemente - Östgötalagen - Östgöta ryttare - Östgötaslätten - Östgöta trängkår - Östgöten - Östhammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
österäng—östhammar
1537
österäng, herrgård i Forshems socken,
Skaraborgs län, n. ö. om Kinnekulle; 1,895 har,
därav 600 har åker; tax.-värde 785,100 kr.
(1932). Sammanköptes på 1840-talet av greve
A. O. Hamilton, övertogs 1871 av a.-b. ö.,
släktbolag inom familjen Klingspor på Råbäck.
österö, en av Färöarna (se d. o., sp. 160).
östfold fylke, Norges sydöstligaste fylke,
mellan yttre Oslofjorden och gränsen mot
Sverige; 4,178,77 kvkm, 167,030 inv. (1930).
Upptages i ö. av småkuperad skogsbygd kring
Tistedalen, i v. av jordbruksbygd kring s.
öieren och Glommen, som bildar flera
utbyggda forsar och fall (Mörkfoss,
Solbergs-foss, Kykkelsrud, Vammafoss och Sarpsfoss).
Betydande industri, särskilt utmed Glommen
mellan Sarpsborg och Fredrikstad (trä-,
pappers- och tegelindustri); vid Idefjorden
stenhug-gerier. ö. består av 4 städer (llalden,
Sarpsborg, Fredrikstad och Moss) och 29 herreder.
Hette till 1919 Smaalenenes amt.
Fylkesman-nen bor i Fredrikstad. — Jfr A. Th. Kiær,
»Smaalenenes amt 1814—1914» (1915). Ax. S.
östfrankiska, se Tyska språket, sp.
886.
Östfronten, se Pols k-r yska fronten.
östgoter (lat. Ostro’gothi el. Ostro’gothae),
en grupp av goterna, vilken omkr. 300
e. Kr. torde ha utskilt sig från dessas
huvudstam. ö. voro under sin mäktige konung
Er-manarik (Ermenrik) bosatta i Sydryssland (se
Ryssland, sp. 1336), då denne (efter 370)
blev slagen av hunnerna. Huvudmassan
stannade kvar, mest under hunniskt övervälde.
Vid sidan av västgöterna blevo en del ö.
romerska foederati n. om Donau. Från
Sydryssland tågade ö. under Radagais 404 in i
Italien, där de blevo slagna av Stiliko. Andra
ö. ryckte under Attila mot Gallien, frigjorde
sig efter hans död och blevo foederati i
Pan-nonien. Liksom de övriga goterna antogo ö.
den arianska bekännelsen. Om deras övergång
till Italien och deras största kraftutveckling
se T e o d e r i k. Efter dennes död (526)
försämrades ö:s politiska ställning: östrom
kunde med större kraft än förut göra sina
suve-ränitetsanspråk gällande; frankernas makt
var starkt stigande, förhållandet till andra
germanfolk blev fientligt, ö. försvagades
också av inre strider; bland folket och även
inom konungaätten gjorde sig en av romersk
kultur påverkad fraktion gällande.
Pä grund av sitt romerska sinnelag var
Amalasunta (se d. o.), som efter sin fader
Teoderiks död förde styrelsen, illa sedd av
sina stamfränder och sökte stöd hos
östroms kejsare lustinianus. Hon mördades av
sin kusin Teodahad, som därpå blev konung,
lustinianus uppträdde som hennes hämnare:
hans fältherre Belisarius (se d. o.) besatte
Sicilien, tågade genom Syditalien och intog
Neapel. Samtidigt hotade en östromersk här i
Dalmatien. Teodahad fick en duktigare
efterträdare i Vitiges (nov. 536). Belisarius
erövrade slutligen både Rom och Ravenna, varpå
Vitiges fördes fången till Konstantinopel (540).
För en tid koncentrerade sig ö. till
Nordita-lien. Den 541 till konung valde Totila
lyckades under ett årtionde på grund av egen
duglighet och den östromerska ledningens
svaghet återerövra större delen av Italien.
1538
lustinianus såg sig nu tvingad till en mera
energisk krigföring, och ö:s framgångar togo
hastigt slut. Narses (se d. o.) slog ö. grundligt
vid Taginae i Umbrien (552), där Totila
stupade. En rest bjöd under ö:s siste konung,
Teja, fåfängt ett tappert motstånd vid
Vesu-vius. Då sedermera franker och alemanner
under Buthelin och Leutharis sökte rädda ö:s
förlorade sak, blevo de (554) slagna vid Capua.
ö:s historia är därmed slut. En del av de
överblivna utvandrade mot n. och uppgingo i
germanfolken där, en del togo värvning som
kejsarens legosoldater i Konstantinopel och i
Italien, och en del torde ha kvarstannat på
sina egendomar i Italien. S. Lm.
östgrönländska strömmen, se
Atlantiska oceanen, sp. 416.
östgöta-Bladet, se Vadstena, sp. 1260.
Östgöta Correspondenten, tidning i
Linköping, gr. 1838 av H. B. Palmær (se d. o.).
Denne sålde snart tidningen till C. F.
Ridder-stad (se d. o.), som först redigerade den i
liberal anda, sedan i protektionistisk och
gjorde den till ett av landsortens främsta organ
med bidrag av bl. a. Crusenstolpe, J. A.
Gri-penstedt och C. A. Wetterbergh. Ridderstads
efterträdare som huvudredaktörer ha varit
B. A. Hägge 1886—98, G. Gustafsson 1898—
1909, Y. A. Svartengren 1909—17 och A. I.
Anderson 1917—30. Tidningens dir. är sedan
1910 major E. Ridderstad (f. 1881), ansvarig
utgivare sedan 1930 E. A. E. Johnson (f. 1901).
I politiskt hänseende är ö. konservativ.
Östgöta fotfolk, se Första livgrena
d-järregementet.
Östgöta kavalleriregemente ledde sitt
ursprung från den fana, som enl. beslut av 1536
uppsattes i Östergötland. Av denna fana
organiserades i slutet på 1620-talet ö. I st. f.
ö. brukades ofta det förut begagnade
namnet Östgöta ryttare. Reg:tet
förändrades 1791 till infanteri (se And ra 1 i v g r
e-nadjär regemente t). — Jfr W.
Sten-hammar, »Östgöta kavalleriregemente i Karl
XII:s krig» (1918). M. B-dt.
östgötalagen, se Landskapslagar,
sp. 674.
Östgöta ryttare, se Östgöta
kavalleriregemente.
östgötaslätten, se Östergötland, sp. 1500.
Östgöta trängkår uppsattes enl. 1901 års
riksdagsbeslut och kallades till 1904 Andra
Göta trängkår samt var förlagd till
Linköping. Enl. 1925 års försvarsordning
sammanslogos Svea och Östgöta trängkårer
till Svea trängkår (se d. o.). M. B-dt.
östgöten, Daglig Länstidning för
Östergötland, utges sedan nyåret 1873 i Linköping.
Den uppsattes av I. Kjellberg (se d. o.) som
radikal halvveckotidning. 1890 ökades
antalet veckonummer till tre, 1894 till fyra och
1900 till sex. Under flera år utgavs
tidningen i en Linköpings- och en
Norrköpings-upplaga, men omsider indrogs den senare,
varefter den nuv. ordningen med en middags- och
en kvällsupplaga infördes. Huvudred, är
sedan 1910 (med avbrott 1931—33) J. Hanzén
(f. 1873). Tidningen är liberal.
östhammar, stad på n. ö. kusten av
Uppland, Stockholms län, vid östhammarsfjärden
(Granfjärden); 144 har (utom ö:s andel av
XX. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
