österäng—östhammar 1537 österäng, herrgård i Forshems socken, Skaraborgs län, n. ö. om Kinnekulle; 1,895 har, därav 600 har åker; tax.-värde 785,100 kr. (1932). Sammanköptes på 1840-talet av greve A. O. Hamilton, övertogs 1871 av a.-b. ö., släktbolag inom familjen Klingspor på Råbäck. österö, en av Färöarna (se d. o., sp. 160). östfold fylke, Norges sydöstligaste fylke, mellan yttre Oslofjorden och gränsen mot Sverige; 4,178,77 kvkm, 167,030 inv. (1930). Upptages i ö. av småkuperad skogsbygd kring Tistedalen, i v. av jordbruksbygd kring s. öieren och Glommen, som bildar flera utbyggda forsar och fall (Mörkfoss, Solbergs-foss, Kykkelsrud, Vammafoss och Sarpsfoss). Betydande industri, särskilt utmed Glommen mellan Sarpsborg och Fredrikstad (trä-, pappers- och tegelindustri); vid Idefjorden stenhug-gerier. ö. består av 4 städer (llalden, Sarpsborg, Fredrikstad och Moss) och 29 herreder. Hette till 1919 Smaalenenes amt. Fylkesman-nen bor i Fredrikstad. — Jfr A. Th. Kiær, »Smaalenenes amt 1814—1914» (1915). Ax. S. östfrankiska, se Tyska språket, sp. 886. Östfronten, se Pols k-r yska fronten. östgoter (lat. Ostro'gothi el. Ostro'gothae), en grupp av goterna, vilken omkr. 300 e. Kr. torde ha utskilt sig från dessas huvudstam. ö. voro under sin mäktige konung Er-manarik (Ermenrik) bosatta i Sydryssland (se Ryssland, sp. 1336), då denne (efter 370) blev slagen av hunnerna. Huvudmassan stannade kvar, mest under hunniskt övervälde. Vid sidan av västgöterna blevo en del ö. romerska foederati n. om Donau. Från Sydryssland tågade ö. under Radagais 404 in i Italien, där de blevo slagna av Stiliko. Andra ö. ryckte under Attila mot Gallien, frigjorde sig efter hans död och blevo foederati i Pan-nonien. Liksom de övriga goterna antogo ö. den arianska bekännelsen. Om deras övergång till Italien och deras största kraftutveckling se T e o d e r i k. Efter dennes död (526) försämrades ö:s politiska ställning: östrom kunde med större kraft än förut göra sina suve-ränitetsanspråk gällande; frankernas makt var starkt stigande, förhållandet till andra germanfolk blev fientligt, ö. försvagades också av inre strider; bland folket och även inom konungaätten gjorde sig en av romersk kultur påverkad fraktion gällande. Pä grund av sitt romerska sinnelag var Amalasunta (se d. o.), som efter sin fader Teoderiks död förde styrelsen, illa sedd av sina stamfränder och sökte stöd hos östroms kejsare lustinianus. Hon mördades av sin kusin Teodahad, som därpå blev konung, lustinianus uppträdde som hennes hämnare: hans fältherre Belisarius (se d. o.) besatte Sicilien, tågade genom Syditalien och intog Neapel. Samtidigt hotade en östromersk här i Dalmatien. Teodahad fick en duktigare efterträdare i Vitiges (nov. 536). Belisarius erövrade slutligen både Rom och Ravenna, varpå Vitiges fördes fången till Konstantinopel (540). För en tid koncentrerade sig ö. till Nordita-lien. Den 541 till konung valde Totila lyckades under ett årtionde på grund av egen duglighet och den östromerska ledningens svaghet återerövra större delen av Italien. 1538 lustinianus såg sig nu tvingad till en mera energisk krigföring, och ö:s framgångar togo hastigt slut. Narses (se d. o.) slog ö. grundligt vid Taginae i Umbrien (552), där Totila stupade. En rest bjöd under ö:s siste konung, Teja, fåfängt ett tappert motstånd vid Vesu-vius. Då sedermera franker och alemanner under Buthelin och Leutharis sökte rädda ö:s förlorade sak, blevo de (554) slagna vid Capua. ö:s historia är därmed slut. En del av de överblivna utvandrade mot n. och uppgingo i germanfolken där, en del togo värvning som kejsarens legosoldater i Konstantinopel och i Italien, och en del torde ha kvarstannat på sina egendomar i Italien. S. Lm. östgrönländska strömmen, se Atlantiska oceanen, sp. 416. östgöta-Bladet, se Vadstena, sp. 1260. Östgöta Correspondenten, tidning i Linköping, gr. 1838 av H. B. Palmær (se d. o.). Denne sålde snart tidningen till C. F. Ridder-stad (se d. o.), som först redigerade den i liberal anda, sedan i protektionistisk och gjorde den till ett av landsortens främsta organ med bidrag av bl. a. Crusenstolpe, J. A. Gri-penstedt och C. A. Wetterbergh. Ridderstads efterträdare som huvudredaktörer ha varit B. A. Hägge 1886—98, G. Gustafsson 1898— 1909, Y. A. Svartengren 1909—17 och A. I. Anderson 1917—30. Tidningens dir. är sedan 1910 major E. Ridderstad (f. 1881), ansvarig utgivare sedan 1930 E. A. E. Johnson (f. 1901). I politiskt hänseende är ö. konservativ. Östgöta fotfolk, se Första livgrena d-järregementet. Östgöta kavalleriregemente ledde sitt ursprung från den fana, som enl. beslut av 1536 uppsattes i Östergötland. Av denna fana organiserades i slutet på 1620-talet ö. I st. f. ö. brukades ofta det förut begagnade namnet Östgöta ryttare. Reg:tet förändrades 1791 till infanteri (se And ra 1 i v g r e-nadjär regemente t). — Jfr W. Sten-hammar, »Östgöta kavalleriregemente i Karl XII:s krig» (1918). M. B-dt. östgötalagen, se Landskapslagar, sp. 674. Östgöta ryttare, se Östgöta kavalleriregemente. östgötaslätten, se Östergötland, sp. 1500. Östgöta trängkår uppsattes enl. 1901 års riksdagsbeslut och kallades till 1904 Andra Göta trängkår samt var förlagd till Linköping. Enl. 1925 års försvarsordning sammanslogos Svea och Östgöta trängkårer till Svea trängkår (se d. o.). M. B-dt. östgöten, Daglig Länstidning för Östergötland, utges sedan nyåret 1873 i Linköping. Den uppsattes av I. Kjellberg (se d. o.) som radikal halvveckotidning. 1890 ökades antalet veckonummer till tre, 1894 till fyra och 1900 till sex. Under flera år utgavs tidningen i en Linköpings- och en Norrköpings-upplaga, men omsider indrogs den senare, varefter den nuv. ordningen med en middags- och en kvällsupplaga infördes. Huvudred, är sedan 1910 (med avbrott 1931—33) J. Hanzén (f. 1873). Tidningen är liberal. östhammar, stad på n. ö. kusten av Uppland, Stockholms län, vid östhammarsfjärden (Granfjärden); 144 har (utom ö:s andel av XX. 49