1551 östromerska riket 1552 Björnsons gård Aulestad och flera högfjälls-sanatorier (se vidare G a u s d a 1). Ax. S. östromerska riket, Bysantinska riket, förebådades därigenom, att från 200-talet Romerska rikets (se d. o.) tyngdpunkt allt starkare försköts åt ö. Genom valet av Konstantinopel till huvudstad (330) blev ö. ett faktum. Uppdelningen i ett västromerskt och ett östromerskt rike skedde genom Theo-dosius den stores död (395), då Arcadius blev kejsare i östern. Men Imperium Romanum betraktades fortfarande som ett rike, för förvaltningen delat i två (stundom flera) delar. Utan större förskjutningar av de yttre gränserna genomlevde riket sin första period (till 518). Politikens främsta mål var att stävja främmande folks, särskilt goternas, inflytande i riket. I början på 400-talet förmåddes väst-goterna under Alarik, i dess slut östgoterna under Teoderik den store att avtåga till Italien. Dessemellan hade kejsaren förstärkt sin här med isauriska legosoldater från Taurus-bergen. Germanfaran hade övervunnits. ö:s lagstiftning var ett arv från Romerska riket. Känslan av hela väldets gemensamhet fick ett uttryck, då Codex Theodosianus utfärdades på latin gemensamt av kejsarna Theodosius II i östrom och Valentinianus III i Västrom. Administrationen var byggd på den av Diocletianus och Konstantin den store genomförda omdaningen av riket, som numera framträder som det kristna Romerska riket. Den fortsatta utformningen av den kristna läran är förnämligast östroms sak: där hållas också de ekumeniska mötena. Hela tidevarvet igenom, ja, ända fram till striderna mot islam, kämpa de ortodoxa mot kättare, främst monofysiterna. Den rätta trons beskyddare är kejsaren; under honom styres kyrkan av patriarkerna. De främsta av dessa äro patriarkerna i Alexandria och Konstantinopel, av vilka den sistnämnde gör anspråk på företräde; med pretention på rätt till utslag dem emellan framträder redan Roms biskop. Jfr Theodosius I—11, A r c a-dius, Marcianus, Leo I, Zeno och Monofysiter. En ny historisk epok (518—634) bröt in med nya politiska mål; dess avslutning vållades av islams framträngande. I u s t i n i a-n u s kände sig nog stark att söka förverkliga den alltjämt fortlevande tanken på ett enhetligt Imperium Romanum. Hans härar erövrade Afrika, Italien med dess öar och utbredde ännu längre bort respekten för östroms vapen. För samtiden måste lustinianus’ välde med den redan då stora och lysande huvudstaden ha tett sig högst imponerande. Han förenade återigen under en hand större delen av det romerska kejsardömet: med viss rätt kan han kallas den siste romerske kejsaren. För den romerska lagstiftningen nåddes slutmålet genom den (huvudsakl. 529—-533) på latin utgivna Corpus juris civilis (se d. o.). Kejsarens makt blev i både världsliga och andliga ting absolut. För efterträdarna blevo erövringarna svåra att värna. Redan 568 bröto langobarderna in i Italien och kunde ej drivas ut. Donaulinjen genombröts, och en stark slavisering av Balkanhalvön följde, östrom tvangs definitivt till reträtt av anfall österifrån. Som ett före bud om ännu större olyckor kommo persernas våldsamma och långvariga anfall, slutligen med lysande framgång avvärjda och hämnade av kejsar Ilerakleios 622—627. Jfr I u s t i-nus I—II, lustinianus, Maurikios och Ilerakleios. Islams anfall inledde en tredje period (634 —867). På en gång folkvandring och religionskrig, möttes det av ett motstånd, som var försvagat genom de östra, starkt mono-fysitiskt anstuckna provinsernas missnöje med den härskande ortodoxien. Syrien, Egypten och en del av Afrika erövrades; från Damaskus översvämmade kalifernas härar Mindre Asien och hotade Konstantinopel men tillbakaslogos (718) av Leo III. Trycket minskades, då kalifatet flyttades till det avlägsnare Bagdad och strider pågingo inom islam. Jämvikten började återställas. Bulgarerna gingo över Donau 679. Endast genom hårda strider, i synnerhet 755—775 och i början av 800-talet, kastade kejsarna dem tillbaka över Balkanbergen. I striderna i v. mot langobarderna, frankerna och påvemakten hävdade kejsardömet blott delvis sin ställning. Utropandet av ett västromerskt kejsardöme i Rom 800 var ett dråpslag mot östroms auktoritet i Italien. Bildstriden, väckt genom Leos edikt av 726, utvecklade sig till en strid mellan stat och kyrka, som skakade riket ända till 843, då ortodoxien återställdes genom en kompromiss mellan de stridande. Lagstiftningen utvecklades i mera kristen anda, med hänsyn tagen till under tidernas lopp uppvuxen östromersk sedvanerätt, genom Leos »Ekloga» 739. Provinsförvaltningen avlöstes av den för de krigiska förhållandena mera avpassade indelningen i thema. Jfr Constans II, Konstantin IV—VI, Leo III — V, Irene, Nikeforos I, Mikael II — III, T e o-filos, Islam, Kalifat och Bilddyrkan. Tiden 867—1025 är östroms egentliga storhetstid, under vilken riket är bärare av en från öster starkt påverkad hellensk kultur. Missions- och bildningsarbetet bland bulgarer, sydslaver och ryssar är en av dess största kulturgärningar. Med Fotios börjar strävan efter kyrklig frigörelse från Rom gå hand i hand med nationalitetskänslans tillväxt. 1 tidevarvets början undergår den östromerska lagstiftningen en sista förnyelse, delvis byggd på principiell återgång till romersk rätt. Stora fältherrar, bland dem kejsarna Romanos I Lakapenos, Nikeforos II Fokas och Tzimiskes, flytta åter rikets gränser till Eufrat och långt ned i Syrien; bulgarriket införlivas med kejsardömet av Tzimiskes och Basileios II. Men feodalismens tilltagande är samtidigt ett varsel om rikets försvagning och upplösning. Jfr Basileios I—I I, L e o VI, Konstantin VII, Romanos I, Nikeforos II, Johannes I och F o-t i o s. Rikets kraftiga utveckling efterträddes av snabbt förfall (1025—81). Brist på dugliga män på tronen, i armén och i förvaltningen gjorde sig mer och mer gällande. De framskjutna positionerna trängdes tillbaka på alla fronter. Ämbetsmannaväsendets övermakt, särskilt under »Dukaseran» (Konstantin X