Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östre Gausdal - Östromerska riket, Bysantinska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1551
östromerska riket
1552
Björnsons gård Aulestad och flera
högfjälls-sanatorier (se vidare G a u s d a 1). Ax. S.
östromerska riket, Bysantinska
riket, förebådades därigenom, att från
200-talet Romerska rikets (se d. o.) tyngdpunkt
allt starkare försköts åt ö. Genom valet av
Konstantinopel till huvudstad (330) blev ö.
ett faktum. Uppdelningen i ett västromerskt
och ett östromerskt rike skedde genom
Theo-dosius den stores död (395), då Arcadius blev
kejsare i östern. Men Imperium Romanum
betraktades fortfarande som ett rike, för
förvaltningen delat i två (stundom flera) delar.
Utan större förskjutningar av de yttre
gränserna genomlevde riket sin första period (till
518). Politikens främsta mål var att stävja
främmande folks, särskilt goternas, inflytande
i riket. I början på 400-talet förmåddes
väst-goterna under Alarik, i dess slut östgoterna
under Teoderik den store att avtåga till
Italien. Dessemellan hade kejsaren förstärkt sin
här med isauriska legosoldater från
Taurus-bergen. Germanfaran hade övervunnits.
ö:s lagstiftning var ett arv från Romerska
riket. Känslan av hela väldets gemensamhet
fick ett uttryck, då Codex Theodosianus
utfärdades på latin gemensamt av kejsarna
Theodosius II i östrom och Valentinianus III
i Västrom. Administrationen var byggd på
den av Diocletianus och Konstantin den store
genomförda omdaningen av riket, som
numera framträder som det kristna
Romerska riket. Den fortsatta utformningen av den
kristna läran är förnämligast östroms sak:
där hållas också de ekumeniska mötena. Hela
tidevarvet igenom, ja, ända fram till
striderna mot islam, kämpa de ortodoxa mot
kättare, främst monofysiterna. Den rätta
trons beskyddare är kejsaren; under honom
styres kyrkan av patriarkerna. De främsta
av dessa äro patriarkerna i Alexandria och
Konstantinopel, av vilka den sistnämnde gör
anspråk på företräde; med pretention på rätt
till utslag dem emellan framträder redan Roms
biskop. Jfr Theodosius I—11, A r c
a-dius, Marcianus, Leo I, Zeno och
Monofysiter.
En ny historisk epok (518—634) bröt in
med nya politiska mål; dess avslutning
vållades av islams framträngande. I u s t i n i
a-n u s kände sig nog stark att söka
förverkliga den alltjämt fortlevande tanken på ett
enhetligt Imperium Romanum. Hans härar
erövrade Afrika, Italien med dess öar och
utbredde ännu längre bort respekten för
östroms vapen. För samtiden måste lustinianus’
välde med den redan då stora och lysande
huvudstaden ha tett sig högst imponerande.
Han förenade återigen under en hand större
delen av det romerska kejsardömet: med viss
rätt kan han kallas den siste romerske
kejsaren. För den romerska lagstiftningen
nåddes slutmålet genom den (huvudsakl.
529—-533) på latin utgivna Corpus juris civilis (se
d. o.). Kejsarens makt blev i både världsliga
och andliga ting absolut.
För efterträdarna blevo erövringarna svåra
att värna. Redan 568 bröto langobarderna in
i Italien och kunde ej drivas ut. Donaulinjen
genombröts, och en stark slavisering av
Balkanhalvön följde, östrom tvangs definitivt
till reträtt av anfall österifrån. Som ett
före
bud om ännu större olyckor kommo persernas
våldsamma och långvariga anfall, slutligen
med lysande framgång avvärjda och hämnade
av kejsar Ilerakleios 622—627. Jfr I u s t
i-nus I—II, lustinianus, Maurikios
och Ilerakleios.
Islams anfall inledde en tredje period (634
—867). På en gång folkvandring och
religionskrig, möttes det av ett motstånd, som
var försvagat genom de östra, starkt
mono-fysitiskt anstuckna provinsernas missnöje med
den härskande ortodoxien. Syrien, Egypten och
en del av Afrika erövrades; från Damaskus
översvämmade kalifernas härar Mindre Asien
och hotade Konstantinopel men tillbakaslogos
(718) av Leo III. Trycket minskades, då
kalifatet flyttades till det avlägsnare Bagdad och
strider pågingo inom islam. Jämvikten
började återställas.
Bulgarerna gingo över Donau 679. Endast
genom hårda strider, i synnerhet 755—775
och i början av 800-talet, kastade kejsarna
dem tillbaka över Balkanbergen. I striderna
i v. mot langobarderna, frankerna och
påvemakten hävdade kejsardömet blott delvis sin
ställning. Utropandet av ett västromerskt
kejsardöme i Rom 800 var ett dråpslag mot
östroms auktoritet i Italien.
Bildstriden, väckt genom Leos edikt av 726,
utvecklade sig till en strid mellan stat och
kyrka, som skakade riket ända till 843, då
ortodoxien återställdes genom en kompromiss
mellan de stridande. Lagstiftningen
utvecklades i mera kristen anda, med hänsyn tagen
till under tidernas lopp uppvuxen östromersk
sedvanerätt, genom Leos »Ekloga» 739.
Provinsförvaltningen avlöstes av den för de
krigiska förhållandena mera avpassade
indelningen i thema. Jfr Constans II,
Konstantin IV—VI, Leo III — V, Irene,
Nikeforos I, Mikael II — III, T e
o-filos, Islam, Kalifat och
Bilddyrkan.
Tiden 867—1025 är östroms egentliga
storhetstid, under vilken riket är bärare av en
från öster starkt påverkad hellensk kultur.
Missions- och bildningsarbetet bland bulgarer,
sydslaver och ryssar är en av dess största
kulturgärningar. Med Fotios börjar strävan
efter kyrklig frigörelse från Rom gå hand i
hand med nationalitetskänslans tillväxt. 1
tidevarvets början undergår den östromerska
lagstiftningen en sista förnyelse, delvis byggd
på principiell återgång till romersk rätt.
Stora fältherrar, bland dem kejsarna
Romanos I Lakapenos, Nikeforos II Fokas och
Tzimiskes, flytta åter rikets gränser till
Eufrat och långt ned i Syrien; bulgarriket
införlivas med kejsardömet av Tzimiskes och
Basileios II. Men feodalismens tilltagande är
samtidigt ett varsel om rikets försvagning
och upplösning. Jfr Basileios I—I I, L e o
VI, Konstantin VII, Romanos I,
Nikeforos II, Johannes I och F
o-t i o s.
Rikets kraftiga utveckling efterträddes av
snabbt förfall (1025—81). Brist på dugliga
män på tronen, i armén och i förvaltningen
gjorde sig mer och mer gällande. De
framskjutna positionerna trängdes tillbaka på alla
fronter. Ämbetsmannaväsendets övermakt,
särskilt under »Dukaseran» (Konstantin X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
