Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östromerska riket, Bysantinska riket - Östrumelien - Östrup, Johannes Elith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1553
östrumelien—östrup
1554
och Mikael VII), och den därmed följ,
avrustningen lade de asiatiska provinserna öppna
för seldjukerna, vilkas stora seger vid
Manzi-kert (1071) blev dödsstöten för östroms
stor-maktsställning. Samtidigt trängde
norman-derna fram på Sicilien och i Italien och hotade
riket från v.
Den latenta kyrkliga krisen kom till
utbrott 1054. Sedan dess äro de båda katolska
kyrkorna officiellt skilda åt. Feodalismens
framträngande och striden mellan flera
tronpretendenter hotade riket med upplösning. Jfr
Romanos III — IV, Z o e, Mikael IV—
VII, Konstantin IX—X, Nikeforos
III—IV, Ortodoxa kyrkan, C a e r
u-1 a r i u s och Robert Guiscard.
Under tre lysande furstar av Komnenernas
ätt, Alexios I, Johannes II och Manuel I,
upplevde östrom en sista tid (1081—1180) av
relativ storhet och glans under kulturell
påverkan från Västerlandet och dess
riddar-väsen. Medan man tidtals med betydande
framgång sökte stärka och skydda riket på
alla fronter, uppstodo nya och svära
medtävlare i de norditalienska sjöstäderna, främst
Venezia och Genua, vilka genom vidsträckta
handelsprivilegier lyckades kringskära den
östromerska handeln.
Tidevarvet är framför allt utmärkt genom
korstågen. Komnenernas politik avsåg att
rädda riket från faran för de
genommarsche-rande härarna, som ofta leddes av mot
östrom fientliga tendenser. Komnenerna sökte,
delvis med framgång, utnyttja korsfararna
mot de alltmera hotande turkarna och bereda
sig suveränitet över de nybildade frankiska
furstendömena i östern. Samtidigt ville man
blidka Västerlandets hat och misstro genom
mer eller mindre allvarligt menade förslag
om en kyrkounion.
Efter ett våldsamt anfall av normanderna
kom katastrofen genom det av Venezia ledda
fjärde korståget (1204), mot vilket Alexios V
Dukas förgäves organiserade motstånd. Riket
upplöstes: *11 omdanades till »det latinska
kejsardömet», kuster och öar kommo under
Venezia, oberoende frankiska furstendömen
bildades, särskilt i sydligare delen av
Balkanhalvön. Men delar av det forna riket
kunde ej tvingas till underkastelse. Särskild
betydelse fick kejsardömet Nicaea under
familjen Laskaris. Jfr Alexios Komnenos,
Johannes II, Manuel I, Andronikos I,
Isak II, Laskaris och Korståg.
Kejsaren i Nicaea Mikael (VIII)
Palaiolo-gos lyckades befria Konstantinopel, varifrån
sedan Palaiologerna styrde det återupprättade
riket (1261—1453). Serbien blev för en tid
den starkaste makten på Balkanhalvön och
inkräktade oupphörligt på kejsardömets
område, tills det råkade i strid med de osmanska
turkarna. Dessa hade från 1300-talets början
trängt fram på ö:s område i Mindre Asien
och 1353 fattat fast fot i Europa. Sedan dess
utkämpade östrom och de andra
Balkansta-terna mot dem sin 100-åriga dödskamp.
Genua och Venezia hade genom ständiga
strider och övergrepp yttermera förstört
kejsardömets motståndskraft. Alla försök att
ena de båda kyrkorna föllo på halsstarrighet
och oärlighet på ömse sidor. Västeuropa ville
ej förstå sin skyldighet att mot de asiatiska
inkräktarna bistå östrom, vars rike så länge
stått mot barbarerna som en mäktig sköld,
bakom vilken det övriga Europa kunnat
utveckla sig. Så föll kejsardömet 1453, lämnat
ensamt i sin ojämna strid. Jfr Mikael
VIII, Johannes V—VIII, Manuel II
och Konstantin XI.
Litt.: Litt.-anv. vid Romerska riket;
J. B. Bury, »History of the later roman
em-pire» ([395—800] 2 bd, 1889; [395—565] ny
uppl., 2 bd, 1923); »The Cambridge medieval
history» (vol. I 1911, vol. IV 1923; med
rikhaltiga litt.-anv.); E. Stein, »Geschichte des
spätrömischen Reiches», I (1928); S.
Lindstam i Norstedts »Världshistoria» (IV 1928
och V under utgivning; med litt.-anv.); S.
Runciman, »Byzantine civilisation» (1933); N.
Jorga, »Histoire de vie byzantine. Empire et
civilisation» (3 dir, 1934); M. Ch. Diehl (se
d. o.), »Figures byzantines» (2 bd, 1908;
»Bysantinska gestalter», 2 bd, 1920—22),
»Ilistoire de 1’empire byzantin» (1920) m. fl.
arbeten; G. Schlumberger (se d. o.), »L’épopée
byzantine ä la fin du X:e siöcle» (3 bd, 1896—
1905) och arbeten om Bysantion och
korstågen m. m. (1916—22, 1927). S. Lm.
östrumelien, autonom turkisk provins under
ett antal år från 1878, ingår numera i
konungariket Bulgarien. Det omfattade i stort
sett dalen mellan Balkan- och Rhodopebergen;
dess huvudstad var Filippopel (Plovdiv). ö.
var en genom Berlinkongressen 1878
skapad nybildning utan historiska och nationella
grunder. Det gjordes till en turkisk provins
med administrativ autonomi, med en kristen
generalguvernör, utsedd av Porten med
stormakternas bifall för en period av fem år. Den
närmare organisationen av provinsen
utarbetades av en europeisk kommission genom det
organiska statutet 26 april 1879. Dess förste
generalguvernör var Aleko pascha (Alexander
Vogorides) från 1879, vilken 1884 efterträddes
av Gavril pascha (Krstovitj). Om dess
alltifrån början eftersträvade, genom
revolutionen 18 sept. 1885 faktiskt genomförda, först
1909 folkrättsligt erkända förening med
Bulgarien och de i den europeiska politiken djupt
ingripande förvecklingar, som föranleddes
därigenom, se Bulgarien, sp. 218—221. —
Jfr den i samma art. anf. litt., särskilt C.
Jirecek, »Das Fürstenthum Bulgarien» (1891),
och därjämte Ch. Serkis, »La Roumélie
orien-tale et la Bulgarie actuelle» (1898). H. B-n.
östrup, Johannes Elith, dansk
orientalist och publicist (f. 1867). Företog 1891—
93 och sedermera vetenskapliga resor i
Egypten, Syrien och Turkiet, var 1896—1915
med-arb. i Vort Land och blev 1918 prof, i
islamitisk kultur i Köpenhamn. Bland hans skrifter
märkas »Studier over Tusind og en nat»
(1891), »Skiftende horizonter. Skildringer og
iagttagelser fra et ridt gennem örkenen og
Lilleasien» (1894; sv. övers, s. å.), »Historisk
-topografiske bidrag til kendskabet til den
syriske örken» (1895), »Umar ibn Muhammad
al-Kindi’s beskrivelse av Ægypten» (1896),
»Contes de Damas» (1897), »Islam» (1914),
»Islam i det 19de aarhundrede» (1923; sv. övers.
1924), »Maurerne og Marokko» (1928), en
översättning av Tusen och en natt (6 dir, 1927—28),
»Arabiens historie» (1933) samt arbeten om
Egypten och Turkiet i våra dagar. P. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
