1553 östrumelien—östrup 1554 och Mikael VII), och den därmed följ, avrustningen lade de asiatiska provinserna öppna för seldjukerna, vilkas stora seger vid Manzi-kert (1071) blev dödsstöten för östroms stor-maktsställning. Samtidigt trängde norman-derna fram på Sicilien och i Italien och hotade riket från v. Den latenta kyrkliga krisen kom till utbrott 1054. Sedan dess äro de båda katolska kyrkorna officiellt skilda åt. Feodalismens framträngande och striden mellan flera tronpretendenter hotade riket med upplösning. Jfr Romanos III — IV, Z o e, Mikael IV— VII, Konstantin IX—X, Nikeforos III—IV, Ortodoxa kyrkan, C a e r u-1 a r i u s och Robert Guiscard. Under tre lysande furstar av Komnenernas ätt, Alexios I, Johannes II och Manuel I, upplevde östrom en sista tid (1081—1180) av relativ storhet och glans under kulturell påverkan från Västerlandet och dess riddar-väsen. Medan man tidtals med betydande framgång sökte stärka och skydda riket på alla fronter, uppstodo nya och svära medtävlare i de norditalienska sjöstäderna, främst Venezia och Genua, vilka genom vidsträckta handelsprivilegier lyckades kringskära den östromerska handeln. Tidevarvet är framför allt utmärkt genom korstågen. Komnenernas politik avsåg att rädda riket från faran för de genommarsche-rande härarna, som ofta leddes av mot östrom fientliga tendenser. Komnenerna sökte, delvis med framgång, utnyttja korsfararna mot de alltmera hotande turkarna och bereda sig suveränitet över de nybildade frankiska furstendömena i östern. Samtidigt ville man blidka Västerlandets hat och misstro genom mer eller mindre allvarligt menade förslag om en kyrkounion. Efter ett våldsamt anfall av normanderna kom katastrofen genom det av Venezia ledda fjärde korståget (1204), mot vilket Alexios V Dukas förgäves organiserade motstånd. Riket upplöstes: *11 omdanades till »det latinska kejsardömet», kuster och öar kommo under Venezia, oberoende frankiska furstendömen bildades, särskilt i sydligare delen av Balkanhalvön. Men delar av det forna riket kunde ej tvingas till underkastelse. Särskild betydelse fick kejsardömet Nicaea under familjen Laskaris. Jfr Alexios Komnenos, Johannes II, Manuel I, Andronikos I, Isak II, Laskaris och Korståg. Kejsaren i Nicaea Mikael (VIII) Palaiolo-gos lyckades befria Konstantinopel, varifrån sedan Palaiologerna styrde det återupprättade riket (1261—1453). Serbien blev för en tid den starkaste makten på Balkanhalvön och inkräktade oupphörligt på kejsardömets område, tills det råkade i strid med de osmanska turkarna. Dessa hade från 1300-talets början trängt fram på ö:s område i Mindre Asien och 1353 fattat fast fot i Europa. Sedan dess utkämpade östrom och de andra Balkansta-terna mot dem sin 100-åriga dödskamp. Genua och Venezia hade genom ständiga strider och övergrepp yttermera förstört kejsardömets motståndskraft. Alla försök att ena de båda kyrkorna föllo på halsstarrighet och oärlighet på ömse sidor. Västeuropa ville ej förstå sin skyldighet att mot de asiatiska inkräktarna bistå östrom, vars rike så länge stått mot barbarerna som en mäktig sköld, bakom vilken det övriga Europa kunnat utveckla sig. Så föll kejsardömet 1453, lämnat ensamt i sin ojämna strid. Jfr Mikael VIII, Johannes V—VIII, Manuel II och Konstantin XI. Litt.: Litt.-anv. vid Romerska riket; J. B. Bury, »History of the later roman em-pire» ([395—800] 2 bd, 1889; [395—565] ny uppl., 2 bd, 1923); »The Cambridge medieval history» (vol. I 1911, vol. IV 1923; med rikhaltiga litt.-anv.); E. Stein, »Geschichte des spätrömischen Reiches», I (1928); S. Lindstam i Norstedts »Världshistoria» (IV 1928 och V under utgivning; med litt.-anv.); S. Runciman, »Byzantine civilisation» (1933); N. Jorga, »Histoire de vie byzantine. Empire et civilisation» (3 dir, 1934); M. Ch. Diehl (se d. o.), »Figures byzantines» (2 bd, 1908; »Bysantinska gestalter», 2 bd, 1920—22), »Ilistoire de 1’empire byzantin» (1920) m. fl. arbeten; G. Schlumberger (se d. o.), »L’épopée byzantine ä la fin du X:e siöcle» (3 bd, 1896— 1905) och arbeten om Bysantion och korstågen m. m. (1916—22, 1927). S. Lm. östrumelien, autonom turkisk provins under ett antal år från 1878, ingår numera i konungariket Bulgarien. Det omfattade i stort sett dalen mellan Balkan- och Rhodopebergen; dess huvudstad var Filippopel (Plovdiv). ö. var en genom Berlinkongressen 1878 skapad nybildning utan historiska och nationella grunder. Det gjordes till en turkisk provins med administrativ autonomi, med en kristen generalguvernör, utsedd av Porten med stormakternas bifall för en period av fem år. Den närmare organisationen av provinsen utarbetades av en europeisk kommission genom det organiska statutet 26 april 1879. Dess förste generalguvernör var Aleko pascha (Alexander Vogorides) från 1879, vilken 1884 efterträddes av Gavril pascha (Krstovitj). Om dess alltifrån början eftersträvade, genom revolutionen 18 sept. 1885 faktiskt genomförda, först 1909 folkrättsligt erkända förening med Bulgarien och de i den europeiska politiken djupt ingripande förvecklingar, som föranleddes därigenom, se Bulgarien, sp. 218—221. — Jfr den i samma art. anf. litt., särskilt C. Jirecek, »Das Fürstenthum Bulgarien» (1891), och därjämte Ch. Serkis, »La Roumélie orien-tale et la Bulgarie actuelle» (1898). H. B-n. östrup, Johannes Elith, dansk orientalist och publicist (f. 1867). Företog 1891— 93 och sedermera vetenskapliga resor i Egypten, Syrien och Turkiet, var 1896—1915 med-arb. i Vort Land och blev 1918 prof, i islamitisk kultur i Köpenhamn. Bland hans skrifter märkas »Studier over Tusind og en nat» (1891), »Skiftende horizonter. Skildringer og iagttagelser fra et ridt gennem örkenen og Lilleasien» (1894; sv. övers, s. å.), »Historisk -topografiske bidrag til kendskabet til den syriske örken» (1895), »Umar ibn Muhammad al-Kindi’s beskrivelse av Ægypten» (1896), »Contes de Damas» (1897), »Islam» (1914), »Islam i det 19de aarhundrede» (1923; sv. övers. 1924), »Maurerne og Marokko» (1928), en översättning av Tusen och en natt (6 dir, 1927—28), »Arabiens historie» (1933) samt arbeten om Egypten och Turkiet i våra dagar. P. L.