Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Amerikas förenta stater - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Amerikas förenta stater (Historia)
158
föreg. år. I fråga om vetet skulle
inskränkningen vidtagas vid sådden för 1934 års skörd.
En synnerligen svår torka under
försommaren s. å. vållade emellertid stora rubbningar
i programmet. I samband med AAA antogs
en lag om anslag till betydande belopp för
konvertering av hypotekslån m. m.
Sammankopplad med denna lag var den s. k.
inflationslagen (se sp. 143), som gav presidenten
fria händer i valutapolitiken. Som ett led i
programmet ingick en depreciering av
dollarns yttre värde, varigenom man hoppades
påverka den inhemska prisnivån. Häri har
man att söka orsaken till Roosevelts
motstånd mot internationell valutastabilisering
vid den världsekonomiska konferensen i
London 1933. Stegringen i priserna har varit
mycket mindre än deprecieringen av valutan;
för jordbruksprodukternas vidkommande torde
valutapolitiken dock ha medfört verkningar
i prishöjande riktning. Genom Farm credit
act av 1933 etablerades ett nät av
kreditinstitutioner med uppgift att finansiera
produktionen och försäljningen av
jordbruksprodukter. Tennessee valley authority act av
1933 tilldrar sig särskilt intresse, enär
Coo-lidge och Hoover motsatte sig varje tanke
på statsdrift för fullföljande av det stora
Muscle Shoalprojektet, som nu av Roosevelt
lagts under federal administration.
Den viktigaste och mest omstridda delen
av 1933 års krislagstiftning är National
industrial recovery act (NIRA), antagen 16
juni 1933, som för två år gav
presidenten utomordentliga fullmakter till
omorganisation av näringslivet. Första delen
av lagen avser upprättandet av coder för
olika näringsgrenar (codes of fair
compe-tition), vilka skola reglera
arbetsförhållanden och löner. Lagen erkänner arbetarnas
förenings- och förhandlingsrätt och deras rätt
att sluta kollektivavtal, förbjuder barnarbete
samt möjliggör begränsning av arbetstiden
och fixerandet av minimilöner. Den ger
producenterna större frihet till samarbete under
statskontroll för reglering av produktion och
priser. Antitrustlagarna upphävdes
visserligen ej men sattes ur kraft för codernas
vidkommande. Den första coden kom till ståni
i textilindustrien 9 juli, men då utvecklingen
gick alltför långsamt, upprättade Roosevelt
en generell provisorisk code (Blänket code
eller Presidenfs reemployment agreement),
som särskilt tog sikte på
sysselsättningsökningen och lönehöjningen. Denna code
genomfördes allmänt under hösten under en
våldsam reklamkampanj med NIRA:s »blå örn»
som symbol. NIRA har två syften. Det ena
är rent konjunkturpolitiskt och vilar på
tanken att genom förkortad arbetstid och
höjning av timlönerna (provisoriska coden
föreskrev en maximivecka av 35 tim. och en
mi-nimitimlön av 40 cents) öka köpkraften och
stimulera näringslivet. Till att börja med
åstadkoms en viss absorption av arbetslösa
genom codelagstiftningen, men
köpkraftsökningen blev relativt obetydlig på grund av
den starka prisstegring, som inträdde, delvis
som följd av coderna. Lagstiftningens
konjunkturpolitiska syfte har därför alltmer fått
vika för det andra målet, att åstadkomma en
omorganisation av näringslivet (long-range
planning) och genomföra socialpolitiska
reformer, som tidigare ej varit möjliga. Ehuru
lagens giltighetstid begränsats, ha dess
upphovsmän räknat med att reformerna skola bli
av permanent karaktär. Av dessa ha
bestämmelserna om arbetarnas förenings- och
förhandlingsrätt stött på stort motstånd från
arbetsgivarnas sida. Fackföreningsrörelsen i
A. har aldrig erhållit någon utslagsgivande
ställning på arbetsmarknaden, individuella
kontrakt ha varit förhärskande, ehuru
kollektivavtal varit tillåtna, och arbetsgivarna
ha mött den organiserade
fackföreningsrörelsen med company unions, föreningar,
begränsade till de individuella företagen och utan
rätt att ansluta sig till den nationella
organisationen. Det nya i NIRA var, att
arbetarnas traditionella förenings- och
förhandlingsrätt nedlades i en lag med giltighet för hela
näringslivet och att den federala regeringen
påtog sig ansvaret för att dessa bestämmelser
efterlevas. Försök från arbetsgivarnas sida
att tolka lagen efter sina syftemål genom
införande av särskilda bestämmelser i coderna
stötte till slut på Roosevelts motstånd.
Härigenom överfördes tvistefrågorna till en
direkt kamp mellan arbetsgivarna och
arbetarna. För att förebygga öppna konflikter
inrättades 1933 National labor hoard som en
förlikningsinstitution. Frågan om NIRA och
dess förhållande till konstitutionen
avgjordes genom högsta domstolens utslag 27 maj
1935, enl. vilket kongressen ansågs ha
överskridit sin konstitutionella befogenhet genom
att överlåta en del av sin legislativa makt till
codemyndigheterna. Vidare ansågs
kongressen ha brutit mot konstitutionen genom en
lagstiftning, som reglerar löner och
arbetsvillkor, vilka endast indirekt beröra den
inter-statliga handeln. Följden härav blev, att den
nya lagen om förlängning av NIRA till 1 april
1936 endast fick en begränsad räckvidd. Den
viktigaste konsekvensen synes vara, att
antitrustlagarna återinsättas på sin forna plats,
varigenom karteller för avtal om priser o. dyl.
förhindras. Däremot synas de sociala
reformerna komma att bevaras i den ena eller
andra formen och arbetarnas
kollektivavtalsrätt bibehållas genom den s. k. Wagnerbillen.
NIRA administreras av National recovery
administration (NRA), vars förste ledare blev
general H. S. Johnson. 1934 efterträddes
denne av D. R. Richberg, som avgick i
juni 1935. NRA bibehålies efter
domstols-utslaget som en rådgivande institution.
Den andra delen av NIRA ger presidenten
rätt att anordna offentliga arbeten,
finansierade av den federala regeringen med
låne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
