Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Antarktis - *Antelami, B. - *Antenn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Antelami—Antenn
204
d. o.) förekommer vid Kejsar Vilhelm II :s
land, Västra isfältet, och Drottning Marys
land, Shackletons isfält. Det senare matas av
stora glaciärer, ss. Denmanglaciären. Från
Konung Georg V:s land skjuta de väldiga
Mertz- och Ninnisglaciärerna långt ut i
havet. Inre delen av Rosshavet täckes h. o. h.
av shelf-is, Rossisfältet, vars yttre kant
ut-göres av Rossbarriären. Från Drottning
Maudbergen (enl. nyaste uppgifter 4,010 m
ö. h.) vid dess innersta kända del synes
platålandet långsamt sänka sig inåt
kontinenten; vid sydpolen har höjden uppmätts till
2,765 m ö. h. Randbergen v. om Rossisfältet
genombrytas av djupa dalar; de uppfyllas av
väldiga glaciärer (Beardmoreglaciären, Axel
Heibergglaciären m. fl.), som bilda
inlandsisens avlopp.
Huruvida Västantarktis bildar en
sammanhängande landmassa eller endast en stor
ögrupp är ännu ej klarlagt, då man hittills
ej konstaterat någon förbindelse mellan dess
båda kända partier. Närmast Rossisfältet
ligger Konung Edvard VII:s land och ö. därom
det nyupptäckta Marie Byrds land. Det
sistnämnda genomdrages i n.—s. riktning av
Ed-sel Fordbergen (1,370 m ö. h.). Bernt
Bal-chenglaciären o. a. stora glaciärer ge
upphov åt ett ännu föga känt isfält vid kusten.
— I den närmast Sydamerika belägna delen
av Västantarktis ha flygexpeditionerna haft
som resultat stora förändringar i kartbilden.
Den s. om Eldslandet belägna stora halvön,
ofta benämnd Grahamsland, har visat sig
bestå av en grupp större och mindre öar,
genom Stefänssonsundet skild från Hearsts land,
som torde vara en del av det förmodade
väst-antarktiska fastlandet. Denna ögrupp
benämnes nu tills, m. tidigare kända öar
Ant-arktiska arkipelagen. Åtminstone två
större öar, N. och S. Grahamsland, synas
existera, skilda åt av Cranekanalen, vars karaktär
av sund ännu ej är säkert fastslagen. N.
Grahamsland motsvarar Ludvig Filipsland,
Pal-merland, Dancoland, Grahamsland (i
inskränkt bemärkelse), Nordenskjöldsland och
Konung Oskar II.s land; till S.
Grahamsland höra Loubetsland, Fallièresland o. a.
kuststräckor. Längst i s. ligga de föga
kända Scrippsön och Finleyöarna. Antwerpenön
i Palmerarkipelagen når 2,869 m ö. h.
Wed-dellhavet täckes ö. om Grahamsland av ett
stort isfält, omslutande Robertsön, Foynön,
Robinsonön m. fl. öar. Även den sydligaste
delen av Weddellhavet täckes av shelf-is, det
s. k. Filchner- el. Weddellisfältet. —- Av de
subantarktiska öarna sammanfattas nu
Syd-shetlandsöarna, Sydorkneyöarna,
Sydsand-wichöarna och Sydgeorgien under
benämningen Sydantillerna.
Valfångsten i de s. polarhaven och
upptäcktsfärderna ha framkallat en början till
A:s politiska uppdelning. Betydande delar av
A. tillhöra nu det brittiska imperiet (jfr
vidst. färgkarta). Under Storbritannien
ly
der Falkland islands dependency (bildat 1909;
omkr. 3 mill. km2). Till Nya Zeeland räknas
Ross dependency (bildat 1923; omkr. 2 mill.
km2), och till Australiska statsförbundet hör
Australian antarctic dependency (bildat 1933;
omkr. 5 mill. km2). Norge har annekterat en
sträcka av Prinsessan Ragnhilds land (1931)
samt Peter I:s ö (definitivt 1933) vid
Västantarktis’ kust och Frankrike Adélieland
(1924). — Av de subantarktiska öarna ingå
Sydantillerna i Falkland islands dependency,
Bouvetön har annekterats av Norge (1930),
Crozetöarna, Kerguelen, Mac Donaldön och
Heardön tillhöra Frankrike. På Prins
Ed-vardsön och Marion, som annekterats av
Storbritannien, gör även Frankrike anspråk;
Macquarieöarna tillhöra Australiska
statsförbundet.
Nyare litt.: L. Mecking, »Die Polarländer»
(1925; i W. Sievers och H. Meyer,
»Allge-meine Länderkunde»); J. G. Hayes,
»Antarc-tica» (1928); M. Zimmermann, »Regions
po-laires australes» (1930; i P. Vidal de la
Blache och L. Gallois, »Géographie
universel-le», bd 10). Se även litt. vid
Polarexpeditioner (även i suppl.). S. F.
*Antelami, B., se bild vid K o r sn ed t a
g-ningen.
*Antenn. 2. I radiotekniken (se d. o., sp.
406, 409 och 412 f.) använd ledare, antingen för
utstrålning av elektromagnetiska vågor (s ä
n-darantenn), i vilket fall den matas med
högfrekvent växelström, el. också för att
uppfånga dylika vågor och föra dem till
en radiomottagningsapparat (m o 11 a g
aran t e n n).
Sändarantennen utgjordes tidigast av en
lodrät metalltråd, jordad i nedre ändan. Dess
egensvängning svarar mot en våglängd = 4
ggr a:s höjd; egenvåglängden ökas genom
inkoppling av en självinduktion och minskas
genom inkoppling av en kapacitet i a. På
grund av att strömstyrkan i a. avtar uppåt
och längst uppe är noll, är den för a:s
strålning viktiga effektiva höjden
väsentligt mindre än den verkliga. Anbringas i
trådens övre ända en ledare med stor
kapacitet, växer dels den effektiva höjden på
grund av strömstyrkans jämnare fördelning,
dels kan en större strömstyrka ernås på grund
av den ökade kapaciteten. Båda
omständigheterna öka strålningen. Den vid toppen av
den vertikala ledaren anslutna kapaciteten
kan bestå av ett antal åt olika håll snett
nedåt gående metalltrådar (p a r a p 1 y a
n-t e n n). Denna a. är lätt att bygga, men
effektiva höjden minskas av de nedåtgående
strömmarna i »paraplyspröten». Dessa få
därför ej vara för långa. I T-antennen
har man ett antal vågräta, parallella
metalltrådar, i sin mitt förenade med den vertikala
ledningen; i L-antennen äro de i stället
anslutna vid sin ena ända. Den senare har,
särskilt om längden är stor i jämförelse med
höjden, riktverkan, i det att den mesta ener-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
