Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Atlantiska oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
Atlantiska oceanen
310
Västra A 11 a n t a a len.
Bäcken Ryggar el. trösklar
Labradorbäckenet
Labradortröskeln
New Foundlan dbäckenet
New Foundlandtröskeln
Nordamerikanska bäckenet
Paråtröskeln
Nordbrasilianska bäckenet
Trinidadtröskeln
Sydbrasilianska bäckenet
Rio Grandetröskeln
Argentinska bäckenet
Sydsandwichtröskeln
Atlantisk-indiska sydpolar-
bäckenet
den från s. v. mot n. ö. löpande Valfiskryggen
vid omkr. 30° s. br. en effektiv spärr för
det kalla bottenvattnet. Härigenom blir
vat-tentemp. på Valfiskryggens nordsida
konstant (2,4° C) från åsböjden vid omkr. 3,000
m djup ända ned till bottnen. Vid v.
Atlant-dalens botten når temp. en sådan, för de
största djupen i världshaven ovanlig höjd
först 60 breddgrader längre åt n. i
Nordamerikanska bäckenet. I den ö. dalen
intränger antarktiskt djupvatten genom
Ro-mancherännan och gör sin avkylande
verkan gällande både åt s. och åt n. i dalens
olika bäcken. Verkan av den antarktiska
bottenströmmens yttersta utlöpare kan i den
ö. dalen spåras ända upp till 36° n. br.
Salt-halts- och temperaturfördelningen i vertikal
led inom A:s tropiska och subtropiska
delar ådagalägger en allmän klyvning av
vattenmassorna i två olika regioner, vilka av
Defant benämnts »troposfären» och
»stratosfären». Den förra, närmast ytan belägna
regionen sträcker sig ned till ett djup av i
genomsnitt 600 m, och dess vatten
utmär-kes av relativt hög salthalt och temp. samt
en livlig cirkulation i både horisontal och
vertikal led. Stratosfären omfattar de
underliggande, ojämförligt mäktigare
vattenlagren, karakteriserade av lägre salthalt och
lägre temp., bådadera långt mindre
föränderliga med djupet än inom troposfären.
Cirkulationen inom stratosfären är relativt
långsam och domineras av mäktiga rörelser
i horisontal led.
Syrehalt. Havsvattnets halt av syrgas
förvärvas vid ytan och minskas efter hand
genom havsdjurens andning och bakteriell
sön-derdelning av organisk substans; den
sistnämnda processen är koncentrerad dels vid
havsbottnen, dels i ytlagret. Syrehalten är
hög i ytlagret och så långt ned, som vertikal
cirkulation råder. Den är även betydande
på stort djup och särskilt nära bottnen, där
den antarktiska bottenströmmen utmärkes
av hög syrehalt. Lägst är syrehalten inom
A:s ekvatoriella del i ett mellanskikt, från
omkr. 350 till 800 m, där syrehalten på sina
ställen sjunker till endast 20 % av
mätt-ningsvärdet. Syret i detta skikt förnyas
genom en mycket långsam underström av
vatten, som befunnit sig i ytan vid högre latitud
och där nedsjunkit.
östra A tl snt dalen.
Bäcken Ryggar el. trösklar
Västeuropeiska bäckenet
Biscayatröskeln
Spanska bäckenet
Azortröskeln
N. Kanariebäckenet
Kanarietröskeln
S. Kanariebäckenet
Kap Verdetröskeln
Kap Verdebäckenet
Sierra Leonetröskeln
Sierra Leonebäckenet
Liberiatröskeln
Guineabäckenet
Guineatröskeln
Angolabäckenet
Valfiskryggen
Kapbäckenet
Kaptröskeln
Agulhasbäckenet
Atlantisk-indiska tröskeln
Atlantisk-indiska
sydpo-larbäckenet
Kalkhalten hos havsvattnet har stor
biologisk betydelse och sammanhänger nära
med styrkan av havsvattnets alkaliska
reaktion. I havsytan i oceanens varmare
delar är vattnet mättat med kalk.
Härigenom kan kalken där lätt extraheras
ur vattnet genom biologiska processer och
inbyggas i kalkskalen och kalkskeletten hos
mestadels mikroskopiska djur och växter.
Dessa kalkdelar nedsjunka efter hand till
bottnen och bilda kalkhaltiga
bottensediment. Meteorexpeditionens undersökningar
över bottenvattnets alkalinitet ådagalägga,
att detta är omättat med avseende på kalk,
varför en återupplösning av kalk ur
sedimentet äger rum intill bottnen. Denna
process är särskilt påfallande, där den
antarktiska bottenströmmen går fram. Vid
tillräckligt intensiv upplösning kan kalken till
största delen eller helt försvinna ur sedimentet,
vilket då övergår till s. k. röd lera.
Atlantens djupcirktdation. Främst genom
Meteorexpeditionens resultat har det
ådagalagts, att den tidigare vedertagna,
schematiska föreställningen om en i förhållande till
ekvatorn symmetrisk djupcirkulation är
oriktig. Tvärtom är djupcirkulationen inom
A., om man bortser från det översta,
tro-posfäriska skiktet i dess varmare delar, i
hög grad antisymmetrisk. Under det varma
och salta ytlagret i troposfären urskiljas tre
olika strömningar. Mellan 600 och 1,000 m
djup på s. hemisfären rör sig subpolart
vatten mot n., den antarktiska
mellanström-men, bildad av kyligt och relativt saltfattigt
vatten, som nedsjunker från ytan mellan 40°
och 60° s. br. På 800 m djup är dennq
mel-lanström märkbar ännu n. om ekvatorn.
Under denna ström, skild därifrån av ett
mera orörligt övergångsskikt, rör sig mot s.
den nordatlantiska djupströmmen med något
saltrikare vatten, som nedsjunkit från ytan
på n. halvklotet mellan 30° och 50° n. br.
Denna väldiga djupström, som behärskar
vattenmassorna mellan omkr. 1,500 och 3,500
m djup, är märkbar ända till 40° s. br., där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
