Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Atmosfär - Atmosfäriska radiostörningar - Atmospanna - *Atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Atmosfäriska radiostörniingar—Atom
314
Bild 2. Bjerknes’ schema för cirkulationssystemet
mellan polen och ekvatorn.
av omkr. 3 mm tjocklek, men trots detta har
den en mycket stor betydelse därigenom, att
den ytterst starkt absorberar de ultravioletta
strålar, vilkas våglängd är kortare än 2,900
ÅE. Dessa strålar ha en intensivt förstörande
verkan på de flesta organismer, och ozonens
närvaro i a. är på så sätt ett fundamentalt
villkor för det organiska livets fortbestånd.
Se vidare Strålning, sp. G88 f. Jfr även
Ultraviolett strålning.
På vilka höjder (angivna i km) olika
karakteristiska fenomen uppträda inom a. visar
bild 1.
A;s allmänna cirkulation är benämning på
a:s rörelse i stort, om man bortser från
tillfälliga störingar, ss. cykloner el. dyl.
Medelvärdena av vindstyrka och vindriktning
under längre tid ge en uppfattning om a:s
allmänna cirkulation.
Man kan uppställa följ, allmänna schema
för luftrörelsen på n. halvklotet:
Lägre skikten Högre skikten
1. Ekvatorn ......... ö. vindar ö. vindar
2. Subtropiska bältet
mellan omkr. 5° och
40° n. br............ Nordöstvind Sydvästvind
(nordöstpassad) (antipassad)
3. Tempererade zoner
40°—65° n. br. ... Västvind Västvind
4. Polarområdet 65°—
90° n. br............ östvind Västvind
Inom det s. k. subtropiska bältet blåser
täml. regelbundet i de lägre luftskikten
nord-östpassaden, i de övre skikten däremot en
från sydväst kommande antipassad (se P a
s-sader). På 30° n. br. ligger gränsen mellan
nordöstpassaden och antipassaden på omkr.
3—4 km höjd, men den sänker sig småningom
vid övergången till högre breddgrader och
når redan vid omkr. 40° n. br. ned till
jordytan och sammansmälter alltså där med den
tempererade zonens allmänna västströmning.
F. ö. förefaller höjden av gränsskiktet mellan
passad och antipassad att vara starkt
beroende av longituden. över Nordatlanten ligger
sålunda gränsskiktet betydligt högre över de
västra än över de östra delarna.
Som av ovanstående schema framgår, kan
cirkulationen mellan ekvator och pol anses
sammansatt av en serie smärre
cirkulations-system, vilka visserligen ingripa i varandra
och ge till resultat en överföring av
värmeenergi och vattenånga genom a. från låga till
höga bredder men dock utmärkas av
fast
ställbara gränser. En allmän uppfattning om
dessa cirkulationssystems fördelning ger det av
V. Bjerknes skisserade schemat (bild 2). A. Ä.
Atmosfäriska radiostörningar, fys., se R
a-diostörningar, suppl.
A’tmospanna, se Ängpanna, sp. 1315 f.
*Atom. Före redogörelsen för nyare
resultat på området må följ, smärre rättelser o h
tillägg göras till huvudarbetets art.
Den på sp. 431 angivna vikten gäller för en
väte-molekyl, ej för en väteatom, som blott väger hälften
så mycket. De på bild 2 och i tab. III (sp. 438 f.)
angivna atomvikterna för aktiniumseriens element
äro sannolikt en enhet för låga; på bild 2 är
aktini-umserien ej fullständig. Dess anknytning till
uran-radiumserien är ej fullt klarlagd. Se härom
Radioaktivitet, sp. 399 f. och bild 4. Värdet på
Plancks konstant (sp. 449) är enl. nyare mätningar
6,545 ■ 10 27. I st. f. tab. IV (sp. 442) över
grundämnenas isotoper införes nedanst. revid. tab. Två
luckor i periodiska systemet (tab. II på sp. 436) ha
fyllts genom upptäckten av masurium (atomnummer
43) och rhenium (75). Nu återstå endast luckor vid
atomnumren 61 (existensen av det i art.
Sällsynta jordarter upptagna ämnet illinium med
detta nummer har på senare tid bestritts), 85 och
87. Existensen av ämnen med atomnumren 93 och
möjl. 94 har förfäktats bl. a. av Fermi men torde
ännu ej kunna anses bevisad.
Med avseende på a:s byggnad har
kvantummekanikens (se d. o., suppl.) och
vågmekanikens (se d. o., även i suppl.) framträdande
betytt en djupgående ändring av gängse
uppfattning. Medan den äldre kvantumteorien
tänkte sig elektronerna som ytterst små men
väl definierade partiklar, som med väl känd
hastighet genomlöpa noggrant utstakade
banor kring atomkärnorna, räknar
vågmekaniken med en vågrörelse i ett hypotetiskt
medium eller rättare med en matematisk
funktion av samma slag som de, vilka
karakterisera vågrörelser; funktionen för en viss
elektron existerar i hela rymden men antar
ytterst små värden utom i en diffust begränsad
zon kring atomkärnan (förutsatt, att det är
fråga om en till en a. bunden elektron). Inom
denna zon skulle elektronen företrädesvis
hålla sig, men en viss om också mycket liten
sannolikhet föreligger, att den påträffas var
som helst i rymden. Där vågfunktionerna för
två el. flera elektroner gripa in i varandra,
bevara elektronerna ej längre sin
individualitet som från varandra väl skilda partiklar.
Vågnaturen tillkommer ej blott elektronerna
utan även atomkärnorna och över huvud alla
partiklar, små som stora, även om den blott
vid atomära storleksordningar är av praktisk
betydelse. Vågnaturen hos elektroner och
vissa lätta atomer har kunnat direkt påvisas
experimentellt. I kvantummekaniken har man
avlägsnat sig ännu mera från varje åskådlig
föreställning om atomkärna och elektroner i
a. Den äldre kvantumteoriens uttryckssätt
användas likväl ännu ofta, då de äro mera
åskådliga och i många fall leda till samma
resultat som de nya teorierna.
En nyupptäckt omständighet, som är av
vikt för byggnaden av elektronskalen kring
atomkärnan, är, att elektronerna (liksom även
atomkärnan) ha e. k. spin, d. v. s. ett
magne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
