Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Bostadsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653
Bostadsfrågan
654
och därtill knutna låneförmedlande
bostads-kreditföreningar (se
Bostadskredit-k as san, suppl.). Såsom ett medel i
kampen mot arbetslösheten beviljade 1933 års
riksdag 5 mill. kr. till s. k. tertiärlån för
nybyggda bostadshus i städer och stadsliknande
samhällen. Dessa lån skulle ligga inom 90 %
av fastighetsvärdet och motsvara högst 1/5 av
underliggande, på betryggande sätt ordnade
fastighetslån. Denna låneverksamhet skulle
handhas av ett provisoriskt statsorgan,
Statens byggnad slånebyrå (se By g
g-nadslånebyrå, suppl.). 1935 års riksdag
beviljade 3 mill. kr. till en lånefond för
bostadsbyggande i städer och stadsliknande
samhällen, som skulle användas dels enl.
nyssnämnda riktlinjer, dels till ombyggnad och
modernisering av äldre fastigheter. 1935
framlade vidare den s. k. bostadssociala
utredningen förslag om motverkande av
trångboddheten genom beredande av billiga
och relativt rymliga bostäder åt omkr. 20,000
mindre bemedlade, barnrika familjer i städer
och stadsliknande samhällen. Den åsyftade
verksamheten skulle, oavsett vissa
kommunala bidrag, stödjas av staten med lån,
liggande mellan 50 och 95 % av byggnadsvärdet,
samt vissa hyressubventioner, beräknade att
uppgå till omkr. 5,5 mill. kr. per år. Till
genomförandet av förslaget, vilket skulle ske
successivt under en flerårsperiod, beviljade
riksdagen 1935 dels 10 mill. kr., vilket belopp
skulle avsättas till en lånefond för bostäder
åt barnrika familjer, dels 1/2 mill. kr. till
hyresbidrag.
Den kommunala bostadspolitiken var
under krigs- och efterkrigsårens bostadsbrist till
god del inriktad på direkt bostadsproduktion,
men denna verksamhet gick med det enskilda
bostadsbyggandets uppsving tillbaka. Dock
har t. ex. i Göteborg och Malmö även under
senare år förekommit en betydlig kommunal
byggnadsverksamhet, som bl. a. haft till syfte
att åstadkomma billiga »ersättningsbostäder»
åt familjer, som bo i av hälsovårdsmyndighet
utdömda lägenheter. I stort sett ha
emellertid kommunerna sökt att på olika sätt
(genom billiga tomtupplåtelser, förmedling av
statslån, egna billiga sekundärlån,
subventioner o. s. v.) stimulera byggnadsverksamheten,
särskilt åstadkommandet av egnahem och den
av bostadsföreningar, stiftelser m. fl. bedrivna
s. k. allmännyttiga bostadsproduktionen.
Göteborgs stad beviljade 1915—32 till främjande
av dylik byggnadsverksamhet över 20 mill.
kr. I Stockholm uppgick motsv. belopp 1916
—33 till 64 mill. kr. Dessutom har
bebyggelsen i de kommunala trädgårdsstäderna i
Enskede och Bromma, vilken vid början av 1934
omfattade 9,300 lägenheter, erhållit stöd av
a.-b. Stockholms tomträttskassa (se d. o.),
vars totala utlåning vid sistnämnda tid
uppgick till 76 mill. kr. Huvudsakl. med direkta
lån av Stockholms stad uppfördes 1927—34
bl. a. omkr. 2,000 småstugor. Kommunalt stöd
har slutligen, förutom genom förmånliga lån,
lämnats i form av betydande rabatter på
tomtprisen åt Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsförening, vissa stiftelser samt en del
enskilda byggnadsföretagare, och med sådant •
stöd åstadkommos 1930—32 omkr. 5,000
lägenheter i s. k. billiga bostadshus, där
hyrorna bestämmas av Stockholms stad och
hyresgästerna utväljas bland av staden anvisade,
mindre bemedlade familjer. Även Göteborgs
stad har beviljat medel till småstugor.
Under senare år har uppmärksamheten i
ökad grad inriktats på landsbygdens
b. Även om bostadsförhållandena på
landsbygden rönt inverkan av utvecklingen på
det sociala och hygieniska området, torde
de dock, särskilt med hänsyn till
lantarbetarnas bostäder, i stor omfattning
fortfarande få anses undermåliga, och detta lär
avsevärt ha medverkat till »flykten från
landet». Frågan har varit föremål för
internationell uppmärksamhet, och bl. a. har
Internationella arbetskonferensen 1921 antagit en
rekommendation, som påkallade reglering av
lantarbetarnas bostads- och
sovplatsförhållanden. I Sverige har frågan föranlett flera
undersökningar, verkställda av bl. a.
Socialstyrelsen. Av riksdagen tillsattes 1931 den s. k.
bostadsutredningen för
landsbygden, som i ett betänkande av 1933
föreslog bl. a. vissa ändringar i
hälsovårdsstadgan och anordnande av bostadsinspektion på
landsbygden.
Enl. en undersökning 1926/27 bodde av nära
5,700 undersökta landsbygdshushåll drygt 30
% i lägenheter, vilka betecknades såsom
fuktiga eller kalla (eller bådadera). Omkr. 20 %
av bostadsrummen saknade eldstad. 26 % av
hushållen och 38 % av hushållsmedlemmarna
bodde i lägenheter med mer än 2 boende per
eldstad, medan motsv. siffror enl.
hyresräk-ningen 1926/27 för 55 stadssamhällen utgjorde
resp. 14 och 24 %. Hänsyn hade dock ej
tagits till att landsbygdshushållen ofta ej
utnyttja hela bostadsutrymmet. Till
förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden
ha bl. a. bidragit egnahemsrörelsen,
ingripanden av tjänsteläkare, länsstyrelser m. fl.
myndigheter, bestämmelser om arbetarnas
bostäder i kollektivavtalen för jordbruket samt
statens mycket betydande ekonomiska
medverkan. Sålunda ha från statens
egnahems-lånefond till utgången av 1933 beviljats 28,000
lån på tills. 97 mill. kr. till bostadsegnahem.
För ny- eller ombyggnad av boningshus på
jordbruksegnahem ha utgivits 2 mill. kr. i s. k.
premielån utan återbetalningsskyldighet. 1933,
1934 och 1935 års riksdagar beviljade
sammanlagt 33 mill. kr., därav omkr. 1/5 till
nybyggnadslån mot låg ränta samt omkr. 4/g till
bidrag utan återbetalningsskyldighet till
bostadsförbättring, i båda fallen avseende
landsbygden (bostadsförbättringslån,
bo-s t ads f ö rb ä 11 r i n gsb i d r ag). Av de 1935
anvisade medlen anslogos 2 mill. kr. till en
lå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
