Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Bostadsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
651
Bostadsfrågan
652
en betydande förbättring inträtt under
efterkrigstiden. Denna förbättring brukade förr
ofta tillskrivas den stigande inkomstnivån,
vilken skulle ha möjliggjort uppsvinget i
bostadsproduktionen; under åren 1924—33
åstadkommos i stadssamhällena omkr. 165,000
nya lägenheter, motsv. 20—25 % av 1933 års
bostadsbestånd. I verkligheten förorsakades
byggnadshaussen dock väsentligen av den
livliga hushållsbildningen, som i första hand var
ett uttryck för den starka folkökningen inom
de familjebildande åldersgrupperna. På grund
av nativitetsminskningen var emellertid den
totala folkökningen väsentligt svagare, och
härav följde en avsevärd nedgång i
medlemsantalet per hushåll. Det är detta förhållande,
som utgör den viktigaste förklaringen till
nedgången i trångboddheten. För de större
familjerna torde dock knappast någon mera
påtaglig allmän förbättring ha inträtt.
Hyres-året 1933/34 befunnos 13 % av hushållen, drygt
20 % av samtliga hushållsmedlemmar och nära
30 % av barnen (under 15 år) bo i lägenheter
med »mer än 2 personenheter per rumsenhet»,
vilket innebär, att i t. ex. 1 rum och kök
bodde mer än 3 vuxna eller mer än 2 vuxna
och 2 barn eller mer än 1 vuxen och 4 barn
(kök räknades såsom halva rumsenheter och
barn såsom halva personenheter). Av
samtliga hushåll om 2 vuxna och 3 el. flera barn
voro icke mindre än 46 % i nämnda mening
trångbodda. Sämst voro förhållandena i n. och
därnäst i mell. Sverige, beroende på att
lägenheter om 1 rum och kök där spela en
dominerande roll. I s. Sverige, där bostäder om 2
rum och kök äro den vanligaste
lägenhetsty-pen, ter sig trångboddheten mindre, åtm. om
man ej tar hänsyn till att rummen där äro
relativt små. Trångboddheten orsakas icke
alltid av ekonomiska förhållanden; det
händer icke sällan, att en trångbodd familj har
relativt goda inkomster.
Under senare år har
bostadskooperationen fått en ökad betydelse. De
kooperativa bostadsföreningarna ha
svarat för drygt 1/io av lägenhetstillskottet i
stadssamhällena; av lägenhetsbeståndet torde
de dock endast inneha 3—4 %.
Dylika föreningar, som väsentligen ha till
uppgift att skaffa sina medlemmar goda och
billiga bostäder på fördelaktiga
betalningsvillkor, bildades redan under 1870-talet,
hu-vudsakl. i Stockholm och Göteborg, med
anledning av den då rådande bostadskrisen.
Rörelsen fortsatte emellertid och tog särskilt
uppsving under bostadsbristen efter
världskriget.
Vid årsskiftet 1934/35 torde antalet
egentliga bostadsföreningar ha varit 1,000—1,100
och det sammanlagda taxeringsvärdet av deras
fastigheter ung. 400 mill. kr. Antalet medl. i
dessa föreningar beräknades till minst 25,000
och i föreningarnas fastigheter boende till
lågt räknat 75,000. Enbart i Stockholm funnos
omkr. 500 bostadsföreningar, som hade omkr.
20.000 medl. och ägde fastigheter, värda omkr.
300 mill. kr. I dessa fastigheter bodde omkr.
55,000 pers.
Bostadsföreningarna ha sedan tillkomsten
av lagstiftningen om ekonomiska föreningar
i regel registrerats såsom dylika. En närmare
lagstadgad reglering har dock befunnits
påkallad, och en sådan kom till stånd genom
lagen om bostadsrättsföreningar
(se d. o., suppl.).
Bland mer betydande sammanslutningar
på området må nämnas Stockholms
bostadsföreningars
centralförening, Hyresgästernas sparka
s-se- och by ggnadsf ö ren in gar (i flera
städer), Stockholms kooperativa
bostadsförening samt Kristna e
g-nahemsföreningen (se dessa ord,
suppl.).
Den efter världskriget i England och
Tyskland framträdande tillämpningen av
gillesidén inom byggnadsproduktionen mötte snart
svåra hinder, bl. a. med hänsyn till
verksamhetens finansiering. Idén har även upptagits i
Sverige. På initiativ av en studiedelegation,
som utsändes av landssekretariatet till
England och Tyskland, bildades av ett antal till
Landsorganisationen anslutna fackföreningar
1922 i Stockholm Fackföreningarnas
b y ggn ad sp r o duk t i o n (sed. o., suppl.),
förening u. p. a., som bedrivit en betydande
byggnadsverksamhet. Ung. samtidigt
tillkom-mo i Göteborg ett par föreningar för
kooperativ byggnadsproduktion, By ggn ad s
förbundet och Föreningen
byggnadsindustri, vilka bildades utan samband med
fackföreningarna. Deras medl. utgjordes av
enskilda personer, oftast byggnadsarbetare,
som genom tecknande av andelar — vilka
kunde inbetalas genom avstående av viss del av
intjänta ackordsöverskott — skapade ett
ekonomiskt underlag för verksamheten. 1925
bildades i Malmö en liknande förening, Malmö
byggnadsgille, men detta företag lär
numera ägas av fackföreningarna på platsen.
Det sammanlagda värdet av dessa fyra
föreningars årsproduktion lär 1929—33 ha
uppgått till 14—19 mill. kr., varav omkr. 4/5
komma på Byggnadsförbundet. Under de
senaste åren har uppstått ett avsevärt antal
kooperativa byggnadsföreningar, därav
omkring 15 i Stockholm.
I fråga om statens åtgärder till
främjande av bostadsproduktionen i städer och
stadsliknande samhällen må nämnas, att
långivningen ur statens bostadslånefond (jfr
bd 3, sp. 958) upphörde 1930 — lånen från
fonden hade då från verksamhetens
begynnelse (1920) uppgått till sammanlagt 83
mill. kr., varjämte (sedan 1917) genom
fondens administration utlämnats 20 mill. kr. i
bidrag utan återbetalningsskyldighet. 1930
påbörjades en mera affärsmässigt betonad
se-kundärkreditgivning (inom 75 % av
fastighetsvärdet) av Svenska bostadskreditkassan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
