Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Cell - Cellier, Alexandro - Celliers, Jan Frans Elias - *Cellini, B. - Cellmembran - *Cellulosa - Celminš, Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cellier—Celmins
805
och ungdomsförbunden. Benämningen
brukades först i det illegala ryska
socialdemokratiska partiet, där man hade dels s. k.
drift-celler vid arbetsplatser, dels c. inom
bostadsområden, övertogs av kommunisterna och
finnes närmare definierad i Kommunistiska
in-ternationalens organisationsteser, antagna vid
3:e världskongressen 1922. N. F-g.
Cellier [sälje’]. Alexandre, fransk
organist och skriftställare (f. 1883), blev 1910
organist och körledare vid det reformerta
Temple de 1’Étoile i Paris. C. har
komponerat orgelverk och kammarmusik samt bl. a.
författat »L’orgue möderne» (1913; 4:e
uppl. 1925) och (tills, m. H. Bachelin)
»L’orgue» (1933). Han konserterade i
Stockholm 1926. H. G-t.
CeTliers, Jan Frans Elias,
sydafrikansk skald (f. 1865 i Wellington), lektor
vid univ. i Stellenbosch, Sydafrika, 1919,
en av de mera framstående främjarna av
den kapholländska kulturen och
språkrörelsen. C. har skrivit flera diktsamlingar på
afrikaans (se d. o., suppl.), bl. a. »Die vlakte»
(1909) och »Die saaier» (1918). E. Rth.
*Cellini, B. Ny sv. övers, av hans
själv-biogr. utkom 1927.
Cellmembran, se Cell, sp. 762.
*CeIlulosa. Enl. senaste årens forskningar
kan det anses säkerställt, att
cellulosamolekylen består av långa kedjor av med
varandra på särskilt sätt kopplade
/?-glykosmo-lekyler (se Optisk vrid ni n gsf ör m
å-ga), detta till skillnad från
stärkelsemolekylen, som består av på samma sätt kopplade
a-glykosrester. Genom röntgenoptiska
undersökningar har det ådagalagts, att de
tråd-formiga cellulosamolekylerna, var och en
innehållande 100—-200 glykosenheter, äro
förenade till knippen, miceller. I micellerna
ligga cellulosamolekylerna till ett antal av
omkr 50 st. parallellt lagrade. Micellen har
en längd av 500—1.000 AE (Angströmenheter,
se d. o.) och en tjocklek av omkr. 60 ÅE. I
nativ c. äro micellerna fogade till varandra
som stenarna i en tegelvägg. De bilda på så
sätt en större enhet, som benämnes f i b r i 11.
Fibrillerna äro de minsta med mikroskopet
iakttagbara delelementen av cellulosafibern.
Fibrillerna äro ävenledes parallellorienterade
och bilda tunna skikt, som i cellulosafibern
äro lagrade det ena över det andra.
Cellulosafiberns struktur ger förklaring till en mängd
företeelser, som tidigare varit svåra att
förstå. Detta gäller i första hand c:s sätt att
reagera. Man har därvid att göra med två
slags förlopp, antingen m i c e 11 ä r
ytreaktion, varvid reagenset intränger mellan
micellerna, så att endast de i ytterlagret
befintliga cellulosamolekylerna påverkas, eller
permutoid reaktion, i vilket fall det
reagerande ämnet genomtränger hela micellen
och åstadkommer en fullständig omsättning
med c. I förra fallet ändras ej fiberns
rönt
806
gendiagram, i senare får man ett från den
ursprungliga c:s avvikande utseende på
diagrammet. Micellära ytreaktioner har man
t. ex. att göra med vid cellulosafiberns
sväll-ning i vatten eller vissa saltlösningar eller
försiktigt åstadkommen nitrering eller
acety-lering av c. under samtidig sträckning av
fibern. Permutoida reaktioner äro vanligare.
Dessa leda primärt till bildning av s. k.
hydratcellulosa. I många fall är detta
dock endast ett förstadium till c:s
fullständiga upplösning. Lättast kan man framställa
hydratcellulosa genom mercerisering. I
hydratcellulosa äro micellerna rubbade ur sina ur
sprungliga lägen, så att parallellorienteringen
inom fibern förskjutits. Detta medför en ökad
grad av reaktionsförmåga, som bl. a. visar sig
däri, att fibern lättare upptager färgämnen.
I de flesta cellulosaföreningar ingår c. som
hydratcellulosa. Det förefaller, som om denna
skulle representera den stabilare formen. Det
är möjligt att av hydratcellulosa framställa
föreningar, ur vilka oförändrad, nativ c. kan
framställas. Reaktionen cellulosa
hydratcellulosa är följaktligen reversibel. Behandlas
c. med mineralsyror under vissa betingelser,
bildas hydrocellulosa. Man har här
icke att göra med någon bestämd kemisk
förening utan en blandning av brottstycken av
c. De bindningar, som sammanhålla
micel-lerna i fibrillen och glykosresterna i
cellulosamolekylen, påverkas mycket lätt av
mineralsyror. Samma grad av känslighet visar c.
gentemot oxidationsmedel. Oxicell u 1 osa,
som därvid uppstår, är likaledes en blandning
av nedbrytningsprodukter. Får oxidationen
försiggå i en lösning av c., t. ex. i
koppar-oxidammoniak, bildas poly gly ku ro
n-s y r a. Denna ger efter avspjälkning av
kolsyra x y 1 a n, ett inom växtvärlden mycket
utbrett kolhydrat. Det anses icke osannolikt,
att xylan har uppkommit ur c. på denna väg.
— Parallellorienteringen av micellerna i
cellulosafibern ger förklaring till fiberns höga
hållfasthet. Slitstyrkan hos en bomullsfiber är
omkr. 40 kg/mm2, vilket är 1/4 av
fjäderstålets. Löses c. t. ex. i kopparoxidammoniak,
frigöras micellerna ur sitt förband i fibrillen.
Pressas lösningen in i ett fällningsbad, utan
att den därvid bildade tråden sträckes,
erhål-les en produkt med förhållandevis ringa
slitstyrka. Röntgenanalysen visar, att i detta
fall micellerna icke ha någon bestämd
orientering. Sker utfällningen under samtidig
sträckning, bringas micellerna att ordna sig
mer eller mindre i fiberriktningen.
Hållfastheten stiger därigenom från omkr. 20 till 70
kg/mm2. Härav begagnar man sig i
konstsil-keindustrien, »sträckspinnmetoden». E. H-d
Celmins [tseTminjJ], Hugo, lettisk
politiker (f. 1872). C. studerade teknologi i Riga
och utlandet, var därefter verksam som
agronom. Han har varit en av ledarna för
Lettlands bondeparti och haft säte i flera
ministärer dels som premiärminister, dels som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
