Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dessau, Hermann - *Dessoir, M. - De Stefani, Alessandro - Desvallières, George - Detalj(handels)prisindex - Detektivroman och Detektivberättelse - Deterding, sir Henri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaiserzeit» (2 bd, 1924—30; till 69 e. Kr.). D. var
även medarb. i »Prosopographia imperii
Romani».
E. St.
*Dessoir, M., är son till L. D. Han utgav
1929 »Beiträge zur allgemeinen
Kunstwissenschaft» och avgick 1934 från sin professur.
De Ste’fani, Alessandro, italiensk
författare (f. 1891). Vann berömmelse med sin
briljanta komedi »Il calzolaio di Messina»
(1925) och åtskilligt erkännande för »I pazzi
della montagna» (1926), som är ett fyndigt
skämt över vanskligheten i att draga gräns
mellan vansinne och normalt själsliv.
Tidigare liksom senare dramer, »Gli angeli
ribelli» (1918), »Tristano e l’ombra» (1919), »I
capricci di Susanna» (1932), »Il ritorno di
Marco Polo» (s. å.) m. fl., ha mera väckt
diskussion än varit verkliga framgångar. D.,
som även skrivit romaner och noveller
(»Malati di passione», 1922, »I giardini d’Armida»,
1925, »La dormente», 1928, m. fl.), är en ojämn
och ej alltid självständig författare.
G. B–h.
Desvallières [devaliä’r], George, fransk
målare (f. 1861). D:s dragning åt idealism
och symbolism förde honom närmare
Gustave Moreau, som en tid var hans lärare.
Han har målat mest religiösa motiv, på
1890-talet under påverkan av italiensk
renässanskonst, senare i kontakt med Denis, Vuillard
o. a., vilka anslöto sig till
neoimpressionismens färglära. Mest fri och ursprunglig är D.
i de av katolsk övertygelse och mystik
inspirerade målningarna »Le Sacré-Coeur» (1905)
och »Christ flagellé» (i Luxembourgmuseet)
samt i arbeten från åren närmast efter
världskriget. D. är utmärkt porträttör;
Luxembourgmuseet äger hans porträtt av
modern (1903). I Ateneum i Helsingfors finns
ett av D:s ungdomsarbeten, »Den heliga
jungfrun» (1887).
E. L–k.
Detalj(handels)prisindex, sifferserie, avsedd
att ge uttryck åt den allmänna rörelse uppåt
eller nedåt i detaljhandelspriserna, som får
anses sammanhänga med föränderligheten hos
den måttenhet, penningen, vari priserna
uttryckas. Jfr Index 2 och Prisindex.
K. H. A.
Detektivroman och
Detektivberättelse, ett slags äventyrsroman. D. är
som särskild typ ännu ej hundra år
gammal, och den vart allmännare odlad först på
1880-talet men är numera ytterst vanlig;
särskilt tillverkningen av detektivnoveller är
enorm. D. skapades av E. A. Poe 1841—45
genom några noveller, av vilka »The
murders of the rue Morgue», »The mystery of
Marie Rogêt» och »The purloined letter» äro
viktigast. I Poes noveller finnas redan flera
av de för d. typiska elementen: den originelle
privatdetektiven, vars iakttagelse och
slutledningar äro ojämförligt överlägsna
polisens och vars samtal med en mindre begåvad
medhjälpare på en gång upplysa och
vilseleda läsaren; det skenbart otillgängliga
mordrummet; den oskyldiga person, som
indicierna utpeka; det stulna och eftersökta
värdeföremålet, som icke göms och därför
ej hittas av polisen, m. m. Från Poe
härstamma de två huvudgrenarna av d., den
sensationella, där äventyrselementet och
mystifikationerna spela en stor roll, och den
intellektuella, där problemlösningen dominerar.
Under fjorton år fick Poe ingen efterföljare,
men med W. Collins’ »The woman in white»
(1860) och »The moonstone» (1868) kommo de
första detektivromanerna, och Ch. Dickens
började med »Edwin Drood» en tredje. Ung.
samtidigt upptogs d. i Frankrike av E.
Gaboriau, som följdes av F. A. du Boisgobey.
I Amerika var Anna Katherine Green från
1878 en flitig författarinna av d. En ny
period i utvecklingen dagtecknas av Conan
Doyles »A study in scarlet» (1887). Doyle,
som skapade den berömda detektivgestalten
Sherlock Holmes, fullföljde Poes och
Gaboriaus dokumentariska och psykologiska
metod men rensade och moderniserade
framställningssätt och teknik.
Hans efterföljare ha ej gjort några
genomgripande förändringar men givetvis varierat
och utvecklat motiv och metoder. A.
Morrison gav handlingen större sannolikhet, R. A.
Freeman införde den vetenskaplige,
kemisk-fysiske detektiven, G. K. Chesterton den
religiöse själsanalytikern, Fader Brown. Nya
detektivtyper ha blivit allt flera: reportern,
patologen, psykoanalytikern o. s. v.
De allra flesta d. skrivas av engelsmän och
amerikaner. Av moderna detektivförfattare
kunna nämnas E. C. Bentley, E. D. Biggers,
Agatha Christie, S. S. van Dine, E. M.
Forster, R. A. Freeman, Eden Philpotts, Dorothy
Sayers, Ellery Queen och E. Wallace.
Fransmännen ha en ganska rik detektivlitteratur
(Maurice Leblanc, Gaston Leroux m. fl.), men
f. ö. är det blott enstaka författare, som nått
rykte på detta område: polskan E.
Orzeskowa, norrmannen Sven Elvestad (pseud.
Stein Riverton), svenskarna Frank Heller (eg.
äventyrsförfattare) och S. A. Duse.
Litt.: J. French, »The great detective
stories» (3 bd, 1924; antologi med
detektivberättelser från äldsta till nyaste tid); E. M.
Wrong, »Crime and detection» (1926); W. H.
Wright, »The great detective stories» (1927);
Dorothy Sayers, »Great short stories of
detection, mystery and horror» (1928; alla även
antologier); R. Messac, »Le ’detective novel’
et l’influence de la pensée scientifique» (1929);
H. D. Thomson, »Masters of mystery» (1931);
O. Homén, »I marginalen» (1917).
R–n B.
Deterding [holl. uttal de’-, eng. de’tədiŋ],
sir Henri, holländsk-engelsk oljemagnat (f.
1866), kom efter anställning i holländska
bank- och handelsföretag 1896 i tjänst hos
Royal dutch oil company (se d. o.) och är
sedan 1900 dess ledare, sedan 1907 dessutom
chef för Shell transport and trading company.
D., som under världskriget blev brittisk
medborgare och 1920 erhöll engelsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
